Chauffören i den lilla transferbussen från nattåget mot fjällstationen är på gott humör. Himlen täcks av tunga grå moln på ena sidan bussen, men är klarblå på den andra. Klassiskt fjällväder, ständigt växlande.

Mycket riktigt så lyser topparna vita. Det faller alltid snö över Jämtlandsfjällen i september ska vi i bussen snart få veta, men den brukar inte ligga kvar. Den smälter nog snart bort.

På Storulvåns fjällstation luktar det våfflor och kaffe. Några vilar sig efter sina vandringsturer, andra gör sig redo att gå ut. Några vill säkert, liksom jag, själva se vad som hänt med Sylglaciären som kollapsat under slutet av sommaren. Bilderna från länsstyrelsen är dramatiska. Vad finns ens kvar av glaciären?

Sylglaciären i september 2020 och 2024.

Bild: Tomas Bergström/Länsstyrelsen

De tillgängliga fjällen

Viktor Sturk möter upp i mössa och dunväst, han ger ett intryck av att längta efter vintern. Han är sedan ett år tillbaka sportchef på Svenska turistföreningen, STF, som driver fjällstationerna. Han kommer från Umeå, men har bytt Västerbottensfjällen mot de här.

– Där finns inte den här tillgängligheten. Här finns en helt annan möjlighet att bo, jobba och leva på fjället, säger han.

Jämtlandstriangeln är välbesökt, tiotuseltals vandringar görs årligen här. Hit går det att ta sig med tåg och buss, vilket gör Storulvån till en av de två portarna in till de svenska fjällen tillsammans med Abisko i Norrbotten.

Viktor Sturk minns tydligt första gången han kom upp till Sylarna. Det var i september för åtta år sen, det var fint väder när de gick upp och han kunde tydligt se bergsmassivet Sylarna på håll.

– Det är ett väldigt häftigt massiv. Det är lätt att förstå att man byggde fjällstationerna här, det handlade om en vilja att bestiga Syltoppen, berättar han och fortsätter:

– När man ser det så bryter det helt av mot de resterande fjällen, det kommer plötsligt, det är stort och så väldigt brant, och det är verkligen alpint.

När de kom fram sov de en natt innan de gick upp på toppen, i stark vind.

– Det var en helt magisk upplevelse. Man ser glaciären på håll när man går upp, men sen när man är uppe på toppen så ser man ner över ett stort, brant stup, och där nedanför är glaciären. Så den har en väldigt tydlig del i upplevelsen av Sylarna. Utan den och snölegorna är det bara ett berg.

Vädret i fjällen kan vända på några minuter. Från klarblå himmel till tjock dimma. Lika snabbt kan molnen lyfta och skingra sig.

Bild: Zanna Nordqvist

Mindre varje år

Första gången han såg glaciären 2017 sträckte den sig nästan ner till glaciärsjön som vilar vid toppens slut. Den var snöklädd, och de gick över den med stegjärn. Sedan kollapsade glaciären för första gången året efter, och sedan dess ser Viktor Sturk tydlig skillnad varje år.

– Den har börjat smälta mycket fortare efter att den kollapsade, och nu försvinner snön över den så att isen ligger blottad.

Fram till den här sommaren har han ändå upplevt den som hel, och i juni i år var den fortfarande en intakt iskropp. Men efter flera år av korta vintrar och varma somrar blev årets sensommarregn för mycket för glaciären, den kollapsade igen.

– Efter 2018 har vi fortfarande kunnat åka skidor på den till exempel. Nu är skillnaden total. Den kommer aldrig att repa sig, utan en stor del av glaciären har släppt och kanat ner. Det var ett väldigt vemod att se det. Den högra delen är borta och vi ser barmark där glaciären tidigare haft sin mitt.

Plötsligt förändras platsen till någonting annat. Det känns hemskt och tungt.

När isen drar undan visar sig en blankpolerad mark, en ny terräng att förhålla sig till.

– Det är svårt att greppa, fjällen har sett ut såhär i hundratals år, de här bergen är giganter och vi tänker på dem som konstanter. Plötsligt förändras platsen till någonting annat. Det känns hemskt och tungt.

Förändringarna i en allt varmare värld kan annars kännas avlägsna och svåra att föreställa sig, det är några varmare dagar men sen regnar det ändå som vanligt, resonerar Viktor Sturk.

– Och man tågar på och som människa är man inte är så inkännande, vi känner inte att det blir en grad varmare. Men det här är ett väldigt konkret exempel på att det när det går för långt så händer något med naturen som verkligen påverkar.

Som sylar mot skyn

Vandringen mot Sylarna börjar sent på eftermiddagen och går mellan fjällbjörkar uppför, tills ett böljande mjukt landskap med milslånga vyer tar vid. Det är höst och allt skiftar i i klara gyllene färger. Längst bort i söder bryts de mjuka rundade fjällen av ett hårt bergsmassiv med vassa toppar som sträcker sig högt mot skyn. Sylarnas största topp, Storsylen, är Jämtlands högsta punkt med sina 1 743 meter över havet. Hit har expeditioner gått sedan 1800-talet.

De höga topparna där snö och is ligger som fläckar året om är karakteristiskt här.

Bild: Zanna Nordqvist

Det är här de två sydligaste glaciärerna i Sverige finns, som också är våra mest välbesökta. Helagsglaciären och Sylglaciären. Jämfört med andra kända glaciärer är de små och tunna, men för den som står framför berget och tittar upp är de häpnadsväckande stora och Sylglaciären lyser vit på över en mils avstånd. Den lovar hisnande scener för den som orkar gå hela vägen.

Sylarna på håll, klädda i årets första snö.

Bild: Zanna Nordqvist

Två mil söder om Sylarna sträcker sig Helagsfjället mot skyn. Där vilar Sveriges allra sydligaste glaciär strax under toppkammen. Bild på Helags från augusti 2024.

Bild: Zanna Nordqvist

Helagsglaciären står inför liknande utmaningar som Sylglaciären. Glaciärerna här har dokumenterats sedan början av 1900-talet, men sedan 2010 ser forskarna på Stockholms universitet att Sylglaciären krymper allt fortare, och att takten ökat ytterligare efter kollapsen 2018.

Snart bara på film

Relationen som många har till Jämtlandsfjällen skapar och sprider en förståelse för fjällvärlden, både magin och utmaningarna. Det är långt till nästa glaciär, de flesta av Sveriges ungefär 250 glaciärer är belägna betydligt mer otillgängligt, majoriteten inne i Sarek. STF:s fjällchef Maria Persson säger att hur sorgligt det än är att glaciärerna dör, så kanske det är nödvändigt att det sker just där många kan se det.

– Det blir en ögonöppnare. Det är inga 50-årsscenarion utan det har redan gått jättelångt och förändringarna sker nu. Och det går fort, säger hon.

Mycket sker i det tysta, många av Sveriges glaciärer är redan försvunna utan att någon uppmärksammat det.

– Det är just för att de ligger i områden där så få vistas. Det här kanske är det sista vi ser av lättillgängliga glaciärer. Sen blir det någonting man bara läser om. Och ser på film.

Även om vi skulle lyckas vända temperaturutvecklingen så är det som försvunnit borta.

För Maria Persson är det en tydlig skillnad hela den här sommaren, avsmältningen av Sylglaciären har gått fortare än någonsin tidigare.

– Varje gång man kommer upp så har det hänt något med glaciären, den är i snabb förändring. Snötäcket är helt borta så då sker avsmältningen på själva glaciärisen också. Så den har förändrats drastiskt även utöver själva kollapsen. Det sker förändringar varje sommar, men det har varit ovanligt mycket den här sommaren, säger hon och fortsätter:

– När en glaciär försvinner så är det för alltid. Även om vi skulle lyckas vända temperaturutvecklingen så är det som försvunnit borta. Så det är väldigt sorgligt att bevittna.

Under de tolv år Maria Persson jobbat för STF har den tydligaste skillnaden hon sett varit att vintrarna blivit kortare. Fjällstationerna är beroende av att skräp transporteras ner över snön, och mat för hela sommarsäsongen körs upp på samma sätt. Med svagare isar och kortare vintrar finns en risk att mer måste flygas i helikopter.

– Och det vill vi ju såklart undvika.

Att somrarna blir varmare går inte heller att ta miste på.

– Förut var jag lycklig om det var en dag då jag kunde gå i shorts, och nu kan jag det stora delar av sommaren. Det har gått väldigt, väldigt fort.

Hennes uppdrag sträcker sig över hela den svenska fjällvärlden, förändringarna på Sylarna följer samma linje som det hon ser överallt.

– På Kebnekaise, till exempel, har vi fått fatta nya beslut om leder och turer nästan dagligen. Beslut om var man bör gå. Och händer det där så händer det på alla glaciärer i Sverige, säger hon.

– Det är skrämmande att se den här miljön förändras på så kort tid. Det här påverkar hela fjällmiljön, sjöar och fiske, drickbarheten i vattnet… Det skapar en stor skillnad.

Det går inte att föreställa sig hur det blir då, det känns apokalyptiskt.

Den mest skrämmande tanken med en fjällvärld utan glaciärer är för Maria Persson att de står för väldigt mycket vattenförsörjning.

– Än så länge finns ju glaciärerna, men om några år när de försvinner upphör vattenflödet. Det är en stor reservoar som tillsammans med myrarna långsamt vattnar av sig till annan växtlighet. Högre upp finns inte myrarna, utan då är glaciärerna det enda konstanta vattenflödet. Det är klart att det kommer fortsätta regna men det är en enorm vattenreservoar som upphör. Det går inte att föreställa sig hur det blir då, det känns apokalyptiskt. Vattnet från glaciärerna är det som fyller våra älvar och rinner ner till jordbruk och som dricksvatten till hela norra Sverige innan det når kusten. Det är det som idag skyddar den norra delen av landet från torka, säger hon.

Utan glaciärernas avsmältning får fjällen ett torrare klimat.

Bild: Zanna Nordqvist

En skyddad värld

Det enda sättet att ta sig till Sylarna är till fots, och efter tolv kilometer blir lutningen brantare.

De sista fyra kilometrarna till fjällstationen är klart tuffare. Det har blivit mörkt, och bakom ryggen dansar ett vagt norrsken. Belöningen för timmarna i ryggen är vyerna som bara finns här, långt från bilvägar och järnväg.

Det är kväll och fjällstationens soffor fylls av människor i vandringsbyxor och underställströjor. Några lyssnar till en man som sitter med mössa i värmen. Han berättar om topparna i området. Det visar sig att han är bergsguide med ett särskilt intresse för just glaciärer.

Martin Lundberg kommer från en familj med friluftsintresse, och när han var 14 år besökte de Sylarna tillsammans. Det var hans första möte med en glaciär.

– Det är en väldigt cool miljö runt en glaciär och jag minns hur storslaget det var, någonting jag aldrig hade sett förut. Magiskt. Den enorma kraften som finns vid en glaciär, hur annorlunda det är. Det går inte att beskriva eller förstå förrän man varit där och sett en, säger han.

Han tänker efter, och lägger till:

– Det kanske var den upplevelsen här vid Sylarna som en gång påverkade mig att följa den vägen som jag hamnat på nu, glaciärer har alltid påverkat mig.

Idag ger han guidade turer på och vid svenska glaciärer, och under åren har han rest över hela världen för upplevelserna.

Vad är det som är så häftigt med glaciärer?

– Ibland står man där på sina stegjärn, och inser att det är flera hundra meter is under en. Det är svindlande. Det är en kärna som byggts upp extremt långsamt. Det liknar ingenting annat och de har varit med obegripligt länge. Som äventyrsmiljö är det helt oslagbart. Man kan gå på dem, åka skidor på dem, vandra och klättra inuti dem… Det är häftigt.

Glaciärerna spelar roll för den som vill vistas i alpina miljöer även när det kommer till att komma upptill bergväggarna.

– De blir som en motorväg in i bergmassiven. Utan glaciärer blir det en väldigt stenig och blockig terräng som är betydligt svårare att ta sig fram i.

När han började som guide för tolv år sedan tänkte han sällan på de förändringar som följer med klimatkrisen. Idag gör de sig ständigt påminda.

– Förändringarna i bergen är enorma nu. För 20 år sedan klättrade vi i Alperna hela somrarna på både hög och låg höjd och vi tog oss över glaciärerna. Idag undviker man att klättra på hög höjd där under högsommaren. Det är för varmt och för mycket stenras på grund av avsmältningen. Dessutom är sprickorna i glaciärerna fler och större så de är svåra att ta sig över, säger han.

Det var för ungefär sex år sedan som Martin Lundberg började se skillnaderna tydligare. Glaciärerna rör sig annorlunda, det är snöfattigt, glaciärernas höjd har avtagit och många klätterleder går inte att göra längre.

– Det finns ställen där vi gått över en glaciär och klivit på en klätterled från glaciären, och nu är det tio meter upp och för lös och dålig terräng för att ens komma upp.

Egentligen så är glaciärer ett väldigt långsamt material, det borde inte gå att se sån här skillnad från år till år.

Skillnaderna blir större för varje år, och det är samma situation i hela världen.

– Egentligen så är glaciärer ett väldigt långsamt material, det borde inte gå att se sån här skillnad från år till år. Men så är det nu.

150 meter på tio år

Martin Lundberg guidar även vid Kebnekaise varje år, och i somras bestämde han sig för att mäta upp hur glaciärkanten dragit sig undan. Han mätte avståndet mellan den sten han för tio år sedan satt på när han tog på sig sina stegjärn innan han klev upp på glaciären, och var kanten är idag. Resultatet var chockerande även för honom själv.

– 150 meter. En och en halv fotbollsplan. Man säger att den har dragit sig tillbaka, men det stämmer inte. Den finns inte kvar där. Det är 150 meter som har försvunnit på den här korta tiden.

I år var sommaren varm, och på Kebnekaise har glaciären smält med en rasande fart, berättar han.

– Det är sprickor i glaciären som jag aldrig sett förut, den har smält bort mer än någonsin tidigare och det är stenras som aldrig förr. Leden där uppe fick hållas stängd flera dagar på grund av stenrasen. Det tror inte jag har hänt förut.

Precis som alla glaciärer Martin Lundberg sett så har Sylglaciären under lång tid blivit tunnare och tunnare. Så till den grad att han nu inte tror att den fortfarande har den kärna, som kallas plastisk, som gör att glaciären kan röra sig.

– Det behövs en viss tyngd för den här basen, 30 meter is gör att botten blir helt olik is som vi känner igen den. Den blir mer som en seg deg. Och tack vare det kan glaciärerna få den rörelse som de har.

Glaciären sedd från sjön som ligger nedanför den.

Bild: Zanna Nordqvist

Den plastiska kärnan fungerar som ett lim som håller ihop iskroppen när den rör sig, och hur Sylglaciären kollapsat tyder på att den kärnan inte längre finns, förklarar han.

– Min teori är att den helt enkelt är tunnare än 30 meter, och det gör att den kan gå sönder såhär. När vattnet rinner under den så slits den itu och försvinner.

Han visar en bild. Den högra delen av glaciären, den som lossnat, är som ett gigantiskt snökross mer än en andra iskropp.

– När det här väl händer så smälter det väldigt fort. Så det här kommer aldrig kunna återställas. Det skulle kräva mer snö på vintern än det smälter bort på sommaren och vi är inte i närheten av det. Det kommer inte hända. Glaciärer bygger på en balans mellan påbyggnadszonen i toppen och avsmältningszonen i botten, men så är det inte längre utan det är bara avsmältning i princip.

När glaciärerna försvinner så blir det vattenbrist, men det blir också torka och brist på mat.

Nu poängterar Martin Lundberg att glaciärer inte bara är någonting häftigt och storslaget att se och uppleva. Han nämner platser som Indien och Nepal.

– Avsmältningen på sommaren har alltid varit en tillströmning av vatten som försörjer människor med dricksvatten men också till åkrar och odling. När glaciärerna försvinner så blir det vattenbrist, men det blir också torka och brist på mat. Så det kommer att bli svält, säger han.

Iskroppen på Sylarna ligger nog kvar ett tag till, men Martin Lundberg tror att vi snart kommer att förstå att det bara handlar om några år, kanske tio. Utan den plastiska kärnan kan glaciären inte längre hålla kylan. Om den alls ska kallas för glaciär längre, lägger Martin Lundberg till.

– Jag skulle tro att den är död.

Glaciären jag nästan såg

På morgonen ligger dimman tät över Sylarna. De enorma bergskropparna jag hoppats se går inte ens att skymta, och någonstans där bakom finns glaciären. En liten stund under vandringen upp bjuder vädret på dramatisk show och låter den klarblå himlen skymta genom molnen, bara för att sluta sig ännu tyngre igen. Det går bara att se någon meter framför sig, och efter ett tappert försök är det dags att acceptera att det är för svårt att i blindo ta sig upp till någon av topparna som bjuder på utsikt över glaciären. Det är bara att vända ner.

Två tappra vandrare som försöker ta sig till toppen i dimma och kraftig vind. De får tillslut vända strax nedanför kammen på berget, det går inte att navigera utan sikt.

Bild: Zanna Nordqvist

Genom den tjocka dimman hörs en bjällra, och då och då skymtar en flock renar framför glaciärsjön som ligger där Syltoppens brant planar ut. Dimman är så tjock att inte ens väggen på berget Slottet några meter bort syns igenom den, men bara några minuter senare spricker det plötsligt upp en bit norrut. Molnen rör sig snabbt, och dimman lyfter. Långsamt uppenbarar sig bergssluttningen, och så småningom även glaciären. Men dimman gjorde mer än dolde glaciären tillfälligt. Den har lämnat ett vitt täcke över hela landskapet, och den här snön har kommit för att stanna. Trots det är det slående hur mycket mindre glaciären är. Den är helt förändrad sedan början av sommaren. Jag tänker när jag står där att jag kanske luras av snön som låg kvar då, men från där jag står skymtar krossade isblock strax till höger under glaciären som vittnar om att det som lossnat varit en betydande del.

Snön som lagt sig över berget gör bilden av fjället mjukare, lugnare. Nu väntar en tid av dvala och vila från avsmältningen.

Forskare larmar

Efter nyheten om att Sylglaciären kollapsat kommer flera larm från forskarvärlden om oron för landets glaciärer. I början av oktober publiceras ett pressmeddelande från Stockholms universitet. Årets mätningar från de fyra referensglaciärerna, det vill säga Storglaciären, Robots glaciär, Rivgojiehhki och Maorhmmáglaciären, visar att de minskat mer i år än någonsin tidigare. I mätningarna jämförs tillväxten under vintern med avsmältningen under sommaren, massförlusten.

– Storglaciärens massförlust hamnar i år på drygt 8 400 ton, motsvarande ett 2,85 meter tjockt vattenlager som skulle breda ut sig över hela glaciären, säger Nina Kirchner, professor i glaciologi och föreståndare för Tarfala forskningsstation i pressmeddelandet.

Som jämförelse har avsmältningen femdubblats i förhållande till den genomsnittliga avsmältningen per år det senaste decenniet, och jämfört med 2023 har den tredubblats. Två av glaciärerna, Robots glaciär och Rivgojiekki, har för andra året i rad även smält på den del av glaciären där tillväxten kan ske. Forskarna konstaterar att utan tillväxt kommer glaciärerna att försvinna inom en snart framtid.

De små dör

Gunhild Rosqvist är professor i naturgeografi och glaciärforskare, och har tidigare varit föreståndare för Tarfala forskningsstation. Hon har följt glaciärernas utveckling under lång tid.

– De här små glaciärerna är väldigt känsliga för varmare somrar. De blir tunnare och tunnare och till slut bryts det loss delar så som vi sett nu vid Sylglaciären och som vi sett redan tidigare vid Helags. Till slut så består de av isblock istället för en sammanhängande ismassa. Så det här är förväntat, tyvärr, säger hon.

Av Sveriges dryg 250 glaciärer är runt 70 procent små som glaciärerna vid Helags och Sylarna.

– Och de här är så tunna nu, de har inte de där 30 meter i tjocklek som krävs för att de ska kunna röra på sig och hålla ihop utan de håller ju på att dö, konstaterar Gunhild Rosqvist.

– Sen är det svårt att säga när en glaciär slutar vara en glaciär, när det bara är is som ligger på en fjällsluttning. Men den delen som spruckit upp nu, den är död. Det ser ut som rena moraset.

Tillsammans med andra forskare har Gunhild Rosqvist tittat på flyg– och satellitbilder över glaciärerna i Sverige, och om flera har de frågat sig om det verkligen fortfarande kan klassas som glaciärer.

– Men för att säkert bestämma att de inte längre är glaciärer så krävs mätningar på plats, och det görs inte, säger hon och lägger till om Sylglaciären:

– Den ser väldigt ynklig ut.

Det gäller även Sydtoppsglaciären på Kebnekaise, lägger hon till.

– Den närmar sig 30 meter. Där har också det snötäcke som brukar ligga permanent på de höga topparna smält bort helt i sommar så det är svårt att känna igen profilen av berget.

När det gått så långt så håller de på att dö helt enkelt.

Man kan beskriva det som trösklar, säger hon. När det gäller Sylglaciären har den blivit både liten och uppbruten, och chansen för den att återhämta sig ens under bättre förhållanden med mycket snö och kalla somrar är liten, kanske obefintlig.

– När det gått så långt så håller de på att dö helt enkelt. En större glaciär med mycket is kan mycket väl biffa på sig under bättre förhållanden, men de små är nog förlorade, lost to climate.

Hon skulle gärna se en mer noggrann inventering av glaciärerna.

– Men samtidigt vet vi alla om att det här sker. De smälter bort. Sen går det fortare än vi trodde och hoppades.

Idag jobbar Gunhild Rosqvist med att analysera konsekvenserna av de varmare vintrarna, vilket också har stor effekt på fjällvärlden men inte syns lika tydligt för den som inte lever där.

– Glaciärerna visar förändringarna väldigt visuellt, och det är bra att det syns och uppmärksammas. Samtidigt sker det här hela tiden, inte bara i områden där vi vistas och ser vad som sker.

2008 kartlades de svenska glaciärernas minskning de senaste 100 åren, och det konstaterades att 40 procent försvunnit.

– De här mätningarna handlar dock bara om ytan. Det är mycket svårare att titta på den totala ismassan, men jag tror ju att det är betydligt mer än 40 procent. Och speciellt nu har smälthastigheten ökat ännu mer de sista åren. Glaciärerna har smält förut, men aldrig så här fort.

Stora områden påverkas

Även Gunhild Rosqvist lyfter glaciärernas betydelse som vattenmagasin. Utan dem försvinner vattenströmningen när snön smält på våren.

Utan glaciärerna förändras ekosystemen både i marken och vattnet i miljöer långt bort från själva glaciärerna.

– Det konstanta flödet till jokkarna tänker vi nog inte på så mycket här i Sverige eftersom vi inte har någon vattenbrist, men det kommer helt klart att påverka. Tänker man globalt så kommer värmeböljor och torka få enorma konsekvenser utan det vattenmagasin som glaciärerna är. Det blir förmodligen katastrof för jordbruk i vissa delar av världen. Så utan glaciärerna förändras ekosystemen både i marken och vattnet i miljöer långt bort från själva glaciärerna, säger hon och fortsätter:

– Även vattenkraften kommer att påverkas. Om man inte hinner ställa om och anpassa innan de försvinner.

I Sverige tar vattnet tar också med sig mineraler och näring ner till lågfjäll och Bottenviken.

– Det är bara glaciärvattnet som rinner i jokkarna under sommaren och hösten, ingenting annat. Så får vi fler värmeböljor som det verkar, då är det här smältvattnet oerhört viktigt för ekosystemen här.

Sista dagen vid Sylarna kommer en grupp med renar ner till området runt fjällstationen. Renen kan inte svettas, och för dem innebär glaciärerna och snöfälten en chans till svalka under somrarna.

Det ombytliga vädret i fjällvärlden tycks gå igen i berättelserna om klimatkrisens effekter. Det är svårt att föreställa sig de dramatiska förändringar som kommer att följa.

På ett nedläggningshotat nattåg hem ekar den fråga som ledde upp till Jämtlandsfjället från början, men som inte fått svar: är Sveriges två sydligaste glaciärer redan döda?