Orden kommer från författaren och journalisten Elise Hu och den porlösa framtid hon syftar på finns i Seoul, Sydkorea. En plats med skönhetssalonger för fyraåringar och där medelsnittsåldern på personer somlägger sig ”under kniven” första gången är 23 år.

I boken ”Flawless – lessons in looks and culture from the K-beauty capital” presenterar Elise Hu en dystopisk samtid styrd av ”chok chok” och ”gwang”, termer som betecknar hud lika återfuktad som sommarmorgonens daggfyllda gräsmatta. Hud med en glans som gör den självlysande, mjuk som en bebiskind och ren, fri från fräknar, fri från ålderstecken och fri från pigment som ansiktet på en overkligt perfekt, och overkligt vit, porslinsdocka. 

K-beauty, beteckningen på de fascistoida och i grunden rasistiska skönhetstrenderna med bas i Sydkorea, är ett av de mest framgångsrika exemplen på hur våra ansikten och ångesten vi känner inför dem blivit en extremt lukrativ inkomstkälla. Enligt Elise Hus bok bygger landets succé på idén om att produkterna inte nödvändigtvis behöver vara bäst, så länge de är först. Först med att ompaketera och byta namn på saker som redan finns och presentera dem som något nytt, och först med att hitta på nya produkter som ingen saknat och presentera dem som omöjliga att leva utan. 

När folk säger att de sminkar sig för sig själva tror jag inte det är sant. Om du var ensam på jorden skulle du inte sminka dig.

Men Sydkorea är långt ifrån ensamt om att ha industrialiserat skönhet, även om landet ligger i framkant. Över hela världen poppar nya hud- och sminkmärken upp, alla med löften till unga tjejer om att göra deras ansikten mer lika det ideala, men i grunden icke-existerande, ”Instagram-ansiktet”. 

Det var den amerikanska skribenten Jia Tolentino som myntade termen Instagram-ansikte i sin bok ”Falsk spegel”. Hon beskriver ansiktet som "distinkt vitt, men tvetydigt etniskt” och förklarar att det kännetecknas av kattliknande ögon, långa fransar, liten näsa, höga kindben, fylliga läppar och ett tomt uttryck.

Ett face som kanske en på miljonen tilldelas naturligt, men som kvinnor världen över nu drömmer om. Vi får lära oss att med strikta rutiner, rätt ekonomiska resurser och  en militärisk ihärdighet kan vi alla se ut som Kylie Jenner. Och varför skulle vi inte göra allt vi kan för att att nå dit, nu när vi har ”möjligheten”?

Skönhetshetsen bland unga är en fråga som diskuterats vilt på kultursidorna och som olika ungdomsbarometrar försökt mäta effekterna av. Jag och min kollega Emanuel Hendal var nyfikna på vad tonåringarna själva har att säga om utvecklingen och stämde därför träff med Olivia, Bonnie, Elina och Jada. Fyra högstadietjejer från Stockholm som försöker navigera i den gigantiska skönhetsdjungeln.

Kompisarna Bonnie (till vänster), Olivia (i mitten) och Elina (till höger) är 15 år och går i nian.

Emanuel Hendal

– Jag har fått värsta outbreaket!

Bonnie kliver ut från badrummet med en dyster uppsyn. Att tonåren består av ångest över hudproblem i form av akne var giltigt även förr. Men idag är att få bort finnarna bara det första steget.

Jag, Emanuel och de tre kompisarna har klämt in oss i Olivias flickrum hemma hos hennes mamma och bonuspappa i en av Stockholms södra förorter. På väggen hänger ett foto av Black Flag-sångaren Henry Rollins framför ett publikhav och i ett av hörnen står ett gäng elbasar och en förstärkare. Planen är att tjejerna ska visa hur de gör sig i ordning, men när vi ses efter skolan en torsdag är sminket redan på plats. De får därför börja med att tvätta av sig med Olivias sminkborttagningsservetter som snabbt blir mörkbruna av puder och foundation.

Bonnies uppgivenhet går över när hon sätter sig vid sminkbordet och får syn på sin svullna näspiercing.

– Olivia gjorde den på mig igår, säger hon stolt. Eller jag började själv men det gick inte, så hon fick hjälpa mig att trycka. 

– Och då tryckte jag in den för långt så den gick in i hennes näsvägg, säger Olivia och skrattar skamset.

När ett av de privatägda apoteken gick ut med att de skulle införa 15-årsgräns på vissa så kallade aktiva hudvårdsprodukter, ledde det till ungefär en veckas alarmism på kultursidorna. Sandra Stiskalo skrev om ämnet i DN under rubriken, ”Barnens svindyra hudvård är ett självskadebeteende". I samma tidning berättade Fredrik Strage att vi förr sökte mening ”i kyrkan, i relationer, i böcker eller kanske genom att engagera oss politiskt. I dag finner vi mening i en tub soothing lavender body scrub.” Valerie Kyeyune Backström var inne på ett liknande spår i Expressen. Hon skrev om att hudvården ersatt subkulturen som identitetsmarkör: ”Borta är subkulturerna byggda på musik, utanförskap, fula kläder: nu visar du vem du är i valet av solskyddsfaktor”.

Är skribenterna överdrivet hispiga eller är oron befogad? Och är en 15-årsgräns på aktiva hudvårdsprodukter verkligen nödvändig? Eller är det snarare en varumärkesstärkande strategi företag använder för att måla upp sig själva som godhjärtade?

Jag har bett Olivia, Bonnie och Elina läsa Valerie Kyeyune Backströms text innan intervjun, och när vi ses frågar jag vad de tyckte om den. Tjejerna är tysta och förlägna en stund innan Olivia tar ton.

– Jag tänkte på det hon skrev om att du nu visar vem du är i valet av solskyddsfaktor. Menar hon typ att man visar vem man är med vilket märke man använder då? Om det är dyrt eller inte?

– Jag har inget solskydd, inflikar Bonnie.

Det har inte Olivia heller. De förklarar att de innan intervjun varit nervösa över ifall de verkligen är rätt personer att prata med om hudvård.

– Det är jättekul att vi får vara med men egentligen är vi inte så insatta, säger Olivia.

– Vi är liksom sådana som verkligen köper budgetmärken. Vi försöker köpa allt så billigt som möjligt, fortsätter Elina.

Det ska visa sig att de, trots att de själva säger att de har dålig koll, vet betydligt mer om hudvård än någon gjorde när jag var i deras ålder. Men det de säger är också ett tecken på att det finns hopp i hudvårdshysterin: Fredrik Strage och Valerie Kyeyune Backström kan andas ut. Vissa kids hittar fortfarande sin identitet bortom skönhetsmärkena.  

Olivia, Bonnie och Elina sminkar sig varje skoldag och har gjort det sedan de började åttan. För Elina tar det ungefär en timme att göra sig i ordning innan skolan, även om hon kan göra det snabbare när hon är stressad. Bonnie berättar att de gånger hon är sen till skolan, eller till något annat för den delen, beror det alltid på att det tar längre tid än hon tänkt att göra sig i ordning.

Varför sminkar ni er? 

– Jag vet inte. Jag känner mig inte ful utan smink, jag skulle kunna gå till skolan osminkad. Det handlar mer om att det har blivit ett intresse, inte som att jag vill bli make-up-artist, men jag tycker det är kul och mysigt att sitta och piffa till mig, säger Olivia.

Bonnie har en mer krass teori. 

– När folk säger att de sminkar sig för sig själva tror jag inte det är sant. Om du var ensam på jorden skulle du inte sminka dig. Jag sminkar mig dels för min egen skull, men också för att jag vill se bra ut för andra.

Medan hon pratar applicerar hon ett glittrigt stift på nässpetsen.

– Det är en highlighterpenna som man ska lägga där ljuset faller. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det ser fint ut. 

Bonnie fortsätter med att förklara att hon såklart skulle överleva en dag i skolan utan smink, och att det faktiskt hänt att hon gått dit osminkad ett fåtal gånger.

– Men jag hatar det. Framför allt för att jag blir rädd för att någon ska fota mig och lägga ut någonstans. 

Olivia instämmer.

– Det är inte som att jag skulle bryta ihop om jag var osminkad i skolan. Men jag skulle vilja synas så lite som möjligt.

Jag tror inte det handlar om att de är rädda för att få rynkor. Det handlar mer om kända märken och produkter som blivit stora på Tiktok.

Det tjejerna beskriver är centralt för den som vill förstå deras generation. Under de 13 år som gått sedan jag gick på högstadiet har världen fått en ny dimension. En dimension som är minst lika verklig som den verkliga, men som bara existerar i våra skärmar. 

För dagens unga är internet inte bara en plats för informationshämtning, eller ett sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. För majoriteten är de sociala plattformarna också en scen man aldrig kliver av. Jag tänker på skräcken jag kände på högstadiet när jag släntrade förbi den snygga killen i nians korridor, hur varje steg och ansiktsuttryck kändes avgörande för hur resten av mitt liv skulle se ut, och inser att dagens tonåringar ständigt befinner sig i den korridoren.

Är er generation mer utseendefixerad än tidigare generationer? 

– Ja verkligen, säger alla tre samtidigt. Elina fortsätter.

– Det är ju sociala medier, man ser andra tjejer hela tiden som pratar om utseende och som ser ut på ett visst sätt. Det blir en hets och man blir avundsjuk. Jag kan se produkter på Tiktok eller testa smink i butiker och tänka ”jag skulle så gärna vilja ha den här”. 

Bonnie säger att hon likt Elina kan känna sig avundsjuk. Men att hon också undrar hur barnen, eller deras föräldrar, har råd med allt. 

– Folk som har en hel sminkrutin från Caia till exempel, de måste ju vara överklass. Men även om man är rik tycker jag det är onödigt att lägga så mycket på dyrt smink när det finns andra märken som är lika bra men mycket billigare.

– När jag ser folk som visar upp sina nya produkter, då tänker jag mest att de flesta är väldigt otacksamma, fortsätter Olivia. Till exempel upplever jag att många som visar på Tiktok vad de fått i present säger typ: ”Jag ville ha den där men jag fick den här istället och den är inte lika fin”.

Ingen av tjejerna har någon avancerad hudvårdsrutin, även om de använder vissa produkter för att motverka finnar och återfukta huden. De har däremot bekanta som använder mer avancerad, så kallad ”aktiv” hudvård. Och på Tiktok ser de det hela tiden unga tjejer som stoltserar med sina nyinköpta krämer och serum. 

Varför tror ni att personer som är så unga känner att de måste använda rynkkrämer? Många äldre ser ju det här som något väldigt sorgligt, att personer som inte ens fyllt 15 redan är oroliga för att åldras. 

– Jag tror inte det handlar om att de är rädda för att få rynkor. Det handlar mer om kända märken och produkter som blivit stora på Tiktok. Eller att en äldre influencer som de ser upp till tipsar om något, säger Elina. 

– Ja exakt. De flesta vet nog inte ens vad produkterna innehåller eller är till för, fortsätter Olivia. Typ det här snigelslemmet som många använder, vad är det egentligen till för? Är det en primer? Jag vet inte vad det gör. Hälften av de här produkterna har ju namn som inte ens går att uttala. 

Men just när det kommer till rynkkrämer står det ju ofta ”anti-aging” på förpackningen? 

– Alltså vissa kanske tror att de har rynkor, men alla får ju streck i pannan när de spänner ansiktet till exempel. 

Bonnie illustrerar genom att höja på ögonbrynen. 

– Och då tänker de: ”Åh nej, jag har rynkor!” Men det är ju bara för att de är hjärntvättade av sociala medier och reklam. 

Tjejerna börjar bli färdigfixade och luften i rummet håller på att ta slut. Utifrån ackompanjeras barnskratt från Olivias småsyskon av ljudet av middagsstök i köket.

Hur känner ni, vill ni se äldre eller yngre ut?

– Jag vill se äldre ut, säger Olivia. Men jag vet inte riktigt varför. 

– Men det är väl lite så att när man är barn så vill man ju alltid vara äldre. Och sen när man är äldre vill man alltid vara barn, fortsätter Elina. 

Bonnie håller med. 

– Men det finns liksom en ålder som typ alla vill vara i. När man är liten vill man ju vara tonåring eller kanske ung vuxen. Och sen när man är gammal vill man ju vara ung vuxen igen. Jag har redan åldersnoja, jag vill inte bli vuxen. Det känns som att man har sin ”peak” i tonåren. Att det är då man ser bäst ut, är gladast och har mest vänner. 

I vilken ålder tycker ni man är som snyggast?

– När man är äldre tonåring eller ung vuxen. Runt 20 typ.

En vecka senare besöker vi 15-åriga Jada som bor på andra sidan stan. Efter att hennes mamma bjudit på fika går vi in i hennes rum. Den ena väggen är prydd av en stor Uganda-flagga och ovanför TV:n hänger en AIK-halsduk. 

Jada går i nian och började sminka sig och använda hudvårdsprodukter i elvaårsåldern.

– Jag har alltid smörjt in mig och tvättat mitt ansikte. För jag har väldigt torr hud. Men det var när jag började sminka mig som jag kom igång med hudvård mer på riktigt. 

Jada använder rengörande ansiktsvatten, snigelslemsserum med hyaluronsyra och återfuktande kräm två gånger om dagen, varje dag. Produkterna kostar mellan 150 och 300 kronor styck, vilket enligt henne inte är särskilt mycket om man jämför med vad hudvård kan kosta. 

– Jag använder hudvård just för att jag använder smink och smink tränger in i porerna. Då är det viktigt att rengöra på djupet och se till att huden inte tappar fukt. Annars kan man få hudproblem, typ akne och sådana grejer.

Det har pratats om att unga använder hudvård för att de är rädda för att få rynkor. Är det någonting du oroar dig över?

– Nej, jag bryr mig faktiskt inte jättemycket. Om jag får rynkor en dag så får jag det. Jag vill bara se till att min hud mår bra även fast jag sminkar mig och belastar huden.

Med tanke på att smink belastar huden, och att det dessutom tar tid och är dyrt att sminka sig, varför gör du det? 

– Jag ser det som en del av min rutin när jag vaknar på morgonen. Det är lika naturligt för mig som att bädda sängen eller tvätta ansiktet. Jag tycker det är avslappnande att sminka mig, och det gör att jag piggnar till på morgonen.

Precis som Olivia verkar Jada njuta av sminkprocessen snarare än resultatet. De har båda förklarat att de hittar ett lugn i att göra sig i ordning och att det är den främsta förklaringen till varför de lägger tid och pengar på det. Till skillnad från Bonnie är Jada tydlig med att hon bara sminkar sig för sin egen skull. Med effektiva rörelser applicerar hon diverse täckande, markerande och skimrande krämer i sitt ansikte medan hon fortsätter berätta.

– Det här med att man sminkar sig för att se bra ut för andra har blivit något vuxna säger när de argumenterar mot att unga använder smink. Men jag känner verkligen att jag gör det för mig själv. Att jag vill lägga tid och pengar på smink och hudvård eftersom jag mår bra av det.

Hon tystnar och lägger med fokuserad precision på sitt läppglans.

Nyligen införde ju en del apotek och hudvårdsmärken 15-årsgräns på vissa av sina produkter. Vad tycker du om det?

– Jag förstår varför de gör det, men jag tror inte det kommer få någon effekt. Folk kommer hitta andra sätt att få tag på de grejer de vill ha. Och det är inte som att de kommer sluta vara osäkra på sitt utseende bara för att det är åldersgräns på serum eller krämer eller vad det nu är. Det känns som en ”quick fix”, men ingen bra lösning i längden.

Vilka skulle du säga är de främsta skönhetsidealen bland unga idag?

– Man ska ha slät hy, man ska inte ha finnar eller synliga porer. När det gäller hår ska man ha platt, friskt och tjockt hår. Man ska inte ha inte ha krulligt hår eller afrohår som jag har.

Jada berättar sakligt och insiktsfullt om den inbyggda rasism som präglar skönhetsidealen när det gäller hår, hud och kroppsform. Hon förklarar att det som svart inte finns lika många sminkmärken eller lika bra produkter att utforska, och att det är en konsekvens av att den vita kvinnan har ett större värde än kvinnan med en annan etnicitet.

– Jag har alltid varit stolt och hårdhudad när det kommer till min hudfärg. Däremot var jag länge osäker på mitt hår just därför att det såg annorlunda ut, men nu har jag börjat acceptera det. Influencers och mediaprofiler med afrohår eller krulligt hår har också blivit bättre på att visa upp det och inte bara ha peruk.

Det märks att Jada tänkt mycket på de här frågorna. Trots att hon bara är 15 år låter hon inte den rasism hon utsatts för komma åt henne. Och hon riktar ilskan mot strukturerna, snarare än individerna.

– Jag har fått n-ordet slängt i mitt ansikte ganska många gånger. Men de som använder det förstår inte problematiken eller historien bakom ordet. Det kan jag känna mig frustrerad över. Att den rasistiska historian inte lärs ut ordentligt i skolor. Att folk inte förstår. Det tror jag är grundproblemet.

I fotbollslaget där Jada spelade förut var hon länge den enda som hade afrohår. Under den perioden kände hon sig annorlunda och kunde fundera på varför hon inte såg ut som de andra i laget. 

– Men då hjälpte det att se andra på sociala medier som ser ut som jag. Att förstå att det finns ställen där det är normalt att ha mitt hår eller min näsa, eller att ha större läppar eller bredare höfter. Det blev som en bekräftelse på att jag inte är ensam om att se ut som jag gör. Så bara för att jag är det svarta fåret eller vad man ska säga här, så betyder inte det att jag är det överallt.