”Det luktade blod överallt”

På andra sidan det stora potatisfältet och de gröna apelsinlundarna ligger Syrien. Solen skiner över moskén i det lilla alawitiska samhället Tal El Bireh, så långt norrut det går att komma innan Libanon blir Syrien. Vänd mot fälten är det extremt vackert. På telefonens skärm får någon snart strupen avskuren, en flicka hade kunnat sova men de mörka fläckarna på den gula tröjan berättar någonting annat.

Ett antal plaststolar i olika färger har ställts på rad i skuggan längs en stenmur. På andra sidan vägen ligger den soliga moskén. På nedervåningen går det bra att kliva in med skor, på ovanvåningen ligger bönesalen. Utanför står skorna på rad. Båda våningarna har gjorts om till sovrum, exakt hur tillfälliga de är vet ingen riktigt. Norra Libanon är lantligt och fattigt, men mottagandet har varit varmt.

Än så länge är det civila som hjälper civila, med stöd från Röda korset och UNHCR.

– Alla som flyr från det som händer i Syrien är välkomna, alawit, kristen eller sunni, säger 51-åriga Issa Yousef Wanous, som själv flydde till Libanon strax innan våldet eskalerade och nu hjälper till i moskén.

I förra veckan attackerade grupper lojala med den tidigare syriske diktatorn de nya regeringsstyrkorna, som styrs av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) och Ahmad al-Sharaa. Det sekteristiska våldet trappades sedan upp. Minst 10 000 människor, de flesta alawiter, har flytt in i Libanon.

I december firades diktatorns fall. Nu vet många inte vad de ska tro längre.

Stigen som leder ner till Nahr el-Kebir, på svenska ”Den stora floden”, är brant både på den libanesiska och syriska sidan. Gränsen mellan de båda länderna går precis mitt i den stora floden, som slingrar sig fram som en långsmal orm på kartan.

Människor, flera har bara tofflor på sig, går sakta och försiktigt på det där sneda sättet som många tar till för att inte ramla. Vattnet går ungefär upp till knäna. En pojke i svarta kläder bär en svart sopsäck på huvudet när han vadar över. En kvinna håller i sina skor och rullar upp byxorna. Hon gråter, solen strålar.

– Lögnare! Ni är lögnare!

En man som just kommit över till Libanon pekar och blänger argt på Dagens ETC:s team medan han klättrar upp från flodbanken. Han fortsätter:

– De säger att vi stöttar Assad, de säger att vi har vapen! Vi är civila! De dödar oss!

Många är både traumatiserade och rädda när de kommer från den syriska kusten. Ett brutalt massmord har pågått i flera dagar. Nu säger den nya regeringen att situationen är under kontroll igen, men det litar ingen av de som flytt på, enligt vad Dagens ETC får höra. Oroligheter har fortfarande rapporterats på vissa platser.

I en sliten lägenhet ett par hundra meter från floden sitter Ali Yousef och hans släktingar och kedjeröker i vardagsrummet. Han har blankt bakåtslickat hår och jobbar på World Food Program (WFP) i Homs, något en plastbricka i hans plånbok bekräftar. Förra veckan åkte han till sin hemstad Baniyas, några mil norr om Tartous på den syriska kusten, för några dagars semester.

Han hann bara vara hemma någon dag.

– Vi är 40 släktingar som hyr den här lägenheten tillsammans. Vi flydde tidigt, redan i fredags.

Alla klämde in sig i tre bilar. De körde längs småvägar och gjorde allt de kunde för att inte upptäckas av regeringsstyrkorna eller någon av de grupper som varit inblandade i massakrerna, berättar Ali Yousef.

– Jag måste säga det här tydligt: det är den nya regeringen som är ytterst ansvarig för det här. Det är styrkor kopplade till försvarsministeriet som har begått de här fruktansvärda brotten.

– De dödar sina egna bröder. Vi är faktiskt väldigt förvirrade.

På vägen söderut såg de döda kroppar längs gatorna.

– Det luktade blod överallt.

Antalet dödsoffer i attackerna är i skrivande stund ännu oklart. Men på torsdagen, en vecka efter våldsvågens utbrott, hade det Londonbaserade Syriska människorättsobservatoriet (SOHR) registrerat nära 1400 dödade människor. Hela familjer ska ha blivit dödade.

SOHR publicerade den 13 mars också uppgifter om att islamistmiliser kör in i alawitiska byar och bär de västallierade kurdiska SDF-styrkornas flagga. Kurderna har ingen militär närvaro vid den syriska Medelhavskusten, men lokala alawitiska krav om detta har nu hörts i syfte att förhindra nya massakrer.

Den generella osäkerheten gör att många människor i kustområdet ännu fortsätter gömma sig. Över Whatsapp har Dagens ETC talat med Laila, en alawitisk ingenjör som bor med sin familj i en by utanför staden Latakia.

– Vi har sett döda människor ligga på vägen som går framför vårt hus. Ända fram tills i onsdags har vi fortsatt höra skottlossning. Mina barn har varit skräckslagna av det som ropats ute på vägen: ”Alawitiska grisar! Vi ska döda er alla!”

Laila har en desperation i rösten och är nära att brista i gråt. Hon får hjälp av en dotter i bakgrunden för att samla sig och sammanfatta allt de hört och sett. Natten till onsdagen gömde de sig i en närbelägen skog, eftersom det rörde sig beväpnade milismän i trakten som undersökte folks mobiltelefoner och sociala medier.

Men de har mestadels stannat inomhus.

– Vi har varit för rädda för att gå ut. Jag är tillsammans med mina barn, min make och hans familj. Vi har delat på maten med våra grannar och har nu bara bröd och vatten kvar att leva på.

De har inte haft någon elektricitet i huset sedan elnätet i kustområdet stängdes av, och är beroende av en solpanel för att kunna ladda telefonerna. Laila hade kontakt med sina egna föräldrar under de första dagarna, fram tills att deras mobilbatterier laddade ur.

Hon har fått veta att två av hennes farbröder har dödats med varsin son i byn al-Mukhtariya.

– Ingen har kunnat begrava mina släktingar ännu! Det har skett likadana massakrer i många andra byar. Hundratals hem har plundrats och bränts av samma barbariska terrorister och extremister som tog makten i december 2024.

Laila säger sig ännu inte ha sett någon närvaro av FN eller internationella organisationer i sin hemby. Inget bistånd har kommit, eller åtminstone så har inte sådana leveranser nått fram till byborna.

– Jag har inget förtroende för regeringen och jag tror inte att de kriminella som har begått det här folkmordet kommer att ställas till svars. Syrien kommer inte bli ett bra land med de här terroristerna vid makten. Jag vill också ge mig av till Libanon, men vi vågar fortfarande inte lämna vårt hem.

I den libanesiska gränsbyn Tal El Bireh skrattar både Ali Yousef och hans fru, som sitter bredvid honom, åt frågan om de har några bilder från de 40 personernas flykt i de tre bilarna.

– Nej! Hur hade det gått till? Vi satt på varandra, säger hans fru.

När Assad föll firade också Ali Yousef och hans familj. Han betonar att de inte var några anhängare av den förra regimen. Ali Yousef tar fram ett nytt rullpapper och vecklar omsorgsfullt ut det på bordet framför sig.

– Jag avskyr Assad!

Ali Yousef sprider ut en rejäl hög med tobak på det lilla pappret och fortsätter berätta medan han rullar ihop cigaretten. Han hade på känn att lyckoruset inte skulle hålla i sig.

– Fråga min fru, jag sa till henne att jag förväntade mig någonting sådant här.

Hon nickar instämmande. Luften är tjock av cigarettrök. Sedan de kom till Libanon för snart fyra dagar sedan har de suttit som klistrade vid telefonerna och tittat på den ena fruktansvärda videon efter den andra. Yousef Ali gör en vågig gest mot ögonen.

– Jag sa ”lägg ifrån er telefonerna och spela kort!”.

De två askfaten på bordet blir snart fulla.

Utanför moskén i det lilla samhället Tal El Bireh räcker plaststolarna snart inte till. Många vill berätta och blir stående i en ring runt omkring. Detaljerna i berättelserna är svåra att bekräfta, men går i linje med de uppgifter som spridits från den syriska kusten. Nästan alla håller upp sina telefoner och visar extremt våldsamt, grafiskt material. Både från sociala medier och bilder de själva tagit. Två kvinnor berättar oberoende av varandra att de under flykten bar hijab, något varken alawiter eller kristna brukar göra.

– Så jag skulle se ut som en sunnimuslim, säger en av dem, klädd i rosa tröja.

Flera personer berättar att de som genomfört massakrerna har försökt få det att se ut som att de som dödats hörde till den gamla regimen. Men barn kan inte vara soldater, och barn dödades också. En man tar tag i en ung flickas arm.

– De dödade barn, barn som henne!

– De kom med ett stort släp fullt av de gamla regeringsstyrkornas uniformer och spred ut dem överallt. De klädde på de som dödats uniformerna, för att kunna säga att de inte var civila, säger 28-åriga Hajar från Satita utanför Tartus.

Hajar har fluffiga blåa mjukiskläder på sig. Det är många som har mjukisar, som om de varit hemma och plötsligt behövt springa iväg. Magen buktar ut under tröjan. Hajar är gravid i nionde månaden.

– Det var jättesvårt att fly. Jag ska föda när som helst. De spottade på mig vid en kontrollstation när jag skulle till gynekologen, säger hon.

Sleiman Sleiman är 63 år gammal och har knappt mer än en tand kvar i munnen. Den solbrända huden har djupa fåror. Han kommer från Salhab, nära staden Jableh vid kusten.

– De dödade 70 personer i vår by. Min son blev skjuten i foten och kunde inte fly. Han låtsades att han var död, det är därför han fortfarande lever.

Sleiman Sleiman lutar sig fram på plaststolen, i handen håller han en rykande cigarett. Blicken är intensiv och rösten hes.

– Det finns människor som fortfarande gömmer sig på fälten, utan mat och vatten. De är rädda. De har varit där i över en vecka.

Enligt den nya syriska regeringen har man återtagit kontrollen över kusten. Det litar ingen av dem Dagens ETC möter på. Enligt flera av dem var det styrkor kopplade till den nya regeringen, ledd av Ahmad al-Shara, som begick massakrerna. Medan många betonar att de är civila, arbetade flera vid gränsen för den tidigare regimen.

En av dem är Issa Yousef Wanous, som hjälper till i moskén. När Assad föll var han nybliven pensionär.

– Jag behövde inte gå och skriva under pappren.

Det behövde många andra som arbetat för den tidigare regimen men inte ville anses vara lojala med Assad och därmed löpa risk för förföljelse.

I Ali Yousefs tillfälliga vardagsrum finns en man i 30-årsåldern som inte vill uppge sitt namn. Han var ansvarig för kontrollstationerna mellan Aleppo och Idlib under den förra regimen. Utan att han säger det rakt ut går det att utläsa att han sannolikt arbetade med smuggling mellan Aleppo och Idlib i nordväst, som varit under HTS kontroll sedan tidigare.

– Jag fängslades av både den förra regeringen och av den nya, i december. Den gamla regeringens fängelse var som ett hotell.

När skräckfängelset Sednaya utanför Damaskus kommer på tal blir stämningen lätt spänd. Ali Yousef, som noga påpekar att han firade Assads fall, menar att media överdriver. Trots ett stort antal rapporter från organisationer som Amnesty International.

Syrien är ett splittrat land. Vem som har gjort vad, och vad som var värst, råder det delade meningar om. Ali Yousef har ”inget problem” med att vara med på bild.

– Ingen av oss som sitter här kommer att återvända.