Den antifascistiske miljardären

Han har länge varit något av en skyddsängel för svenskt konstliv genom museet Magasin III och dess filial i Jaffa, Israel. Men även konsthallen Accelerator på Stockholms universitet, Judiska teatern och Judiska museet backas av hans stiftelse. Liksom en mängd andra projekt i Sverige, Israel och Palestina som alla flätas samman av idén om att bidra till ett ”shared society”. En tanke inte helt olik det svenska folkhemsbygget. 

Demokratifrågan och kulturen hänger ihop, menar han.

Kanske handlar det om att rädda själva ”moderniteten”. Det är i alla fall ett ord han ofta återkommer till.

Om företagsledningarna gjorde fel kunde de inte erkänna det. Men facken såg alltid vad som var fel

Från Proventus AB:s kontor på Katarinavägen på Södermalm överblickar man både Gamla stan och Sveriges gamla finanscentrum vid Norrmalmstorg. 

Styrelserummet svävar ovanför en minimalistiskt inredd takvåning inte helt olik en konsthall, även om fönstren är alldeles för stora. Konstverk tål sällan så starkt ljus. 

När han gör entré är Robert Weil klädd i manchesterkostym och en kavajknapp med texten: ”Two states now – let Gaza live”. 

Knappen är formgiven av den New York-baserade konstnären Ohad Meromi och Weil har något tusental som han frikostigt delar med sig av.

Han klär sig snarare som någon av sina generationskamrater i maoistpartiet SKP som demonstrerade mot kriget i Vietnam än som det ”finanslejon” han utnämnts till av affärspressen. 

Kanske är det högst medvetet. Han gick själv i de där demonstrationerna en gång i tiden. 

I de fåtal intervjuer han gjort under åren brukar han börja med att be om ursäkt för att han är en smula ”opedagogisk”. Han avbryter sig gärna sig mitt i en mening och ber kollegan Lina Sjöquist – generalsekreterare på Familjen Robert Weils stiftelse – att fylla i.

– Hon är struktur och hjärna, säger Robert Weil.

Men de avbrutna resonemangen fylls ständigt av observationer som gör att man förstår varför han i decennier lyckades skaka om svenskt näringsliv. Han har en uppenbar förmåga att ta in saker. Ett intellekt som söker nya möjligheter. 

Det var den förmågan som fick Dagens Industri att hävda att den moderna svenska kapitalismen föddes samma dag han gjorde entré i svenskt affärsliv. 

Kunskaperna hade han skaffat sig genom att som gymnasieelev sitta på läktaren i börshuset och observera handeln – på den tiden en stillsam och föga lönsam hobby för pensionerade lärare. Han insåg snabbt att marknaden var undervärderad på grund av den svenska valutaregleringen. Men den kunde ju inte vara för evigt. När den väl försvann hade han ett försprång. 

Hans företag Proventus (skörd, på latin) blev en av de första ”aktiva förvaltarna” på svensk kapitalmarknad. De köpte företag, förändrade dem, och sålde. 

Han blev en symbol för 80-talets ekonomi. En yuppie, en finansbuse, en klippare, en fusionsvalp, en estet, ett geni? Affärspressen älskade att sätta epitet på honom. 

Själv insåg han att framgångarna handlade om helt andra saker än bara hans egen briljans. Affärerna var beroende av samhällsutvecklingen. 

Under 80-talets våldsamma börsuppgång fick löntagarna avstå mycket till förmån för kapitalägarna. Det var fel, ansåg Robert Weil, men det gynnade företagen.

Själv gjorde han alltid sina ombildningar i samarbete med facket. 

– Om företagsledningarna gjorde fel kunde de inte erkänna det. Men facken såg alltid vad som var fel. Jag upplevde en oerhörd dynamik för oss som aktiva ägare att jobba med facket.

Hans samhällssyn var helt enkelt en affärsidé.

Men det var troligen få som förstod hur han tänkte innan han 1999 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter som blev en ögonöppnare för många. Rubriken löd: ”Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått”.

Jag är lite manipulativ. Det är lättare för någon som alltid säger nej att säga ja

De senaste åren verkar Robert Weil ha förändrats en smula.

Han har länge undvikit att prata med media, men 2021 medverkade han i ”Min sanning” i SVT och har sedan dess gästat även ”Söndagsintervjun” i P1. I höstas pratade han till och med ut i Smålandsposten om hur han köpte glasföretaget Kosta-Boda. Han har alltid haft en kärlek till designföretag, även om de inte alltid är världens bästa investering. Men gränsen mellan affärsverksamhet och filantropi är inte alltid glasklar. 

Har du blivit mer öppen som person?

– Nej… jag är lite manipulativ. Det är lättare för någon som alltid säger nej att säga ja. Och varje gång vi (stiftelsen, reds anm) har sagt ja så har det varit för att göra vår röst hörd. Den har behövts. Jag kommer inte att ändra mig, för då blir rösten ganska svag.

Så varför är det viktigt att göra din röst hörd i Dagens ETC just nu?

– Därför att demokratin är i fara som aldrig tidigare. Och sen är det ju… oj vad jobbigt… hela Israelfrågan som vi har jobbat med i 30-40 år. 

Kanske beror hans nya frispråkighet på att han sen ett drygt år tillbaka bara förvaltar sina egna pengar. 2023 delades bolaget Proventus upp i två delar. Avdelningen PCP (Proventus capital partners) flyttade till ett kontor på Stureplan och Robert Weil kunde återgå till sin ursprungliga plan – att med större frihet ägna sig åt filantropi.

Men skilsmässan var inte helt utan sorger.

– Jag har alltid jobbat med personer jag älskat. Personer med helt olika erfarenheter, men med gemensam kompass. Vi hade aldrig blivit så starka om det inte vore för våra skilda erfarenheter. Men efter några år upplevde jag att familjen inte ska förvalta andra människors pengar. Och jag upplevde inte att alla personer i organisationen ville samma sak. 

De pengar PCP förvaltade kom från stora kapitalförvaltare som AP-fonden eller diverse försäkringsbolag som vill få så bra avkastning som möjligt och kan ta helt andra risker.

Var det därför PCP knoppades av?

– Ja, och det var efter flera misslyckade affärer som jag aldrig tyckte vi skulle göra. Det kanske låter larvigt, men med min ångest över vad som hände på 30-talet så går det inte riktigt att översätta mitt sätt att se på pengar, samhälle och demokrati till att investera åt en stor institution. 

Blev det konflikter?

– Nej. De som jobbat med mig i alla år hade samma syn på saker och ting, men jag förstod mig inte på alla som jobbade här och de förstod inte mig. Vissa visade en oerhörd respekt för stiftelsen, medan andra undrade; vad gör ni här? För mig är det olyckligt att det blev som det blev, men idag är Proventus ett bolag i formen av ett ”family office”. Vi förvaltar familjens och stiftelsens pengar med allra största försiktighet för att klara de åtaganden vi har. 

Det finns fler skäl till att han aldrig skulle investera på det sätt han gjort tidigare, erkänner han. Då var kapitalmarknaden undervärderad. 

– Nu är det luft i många värderingar.

Nu kan han inte bara tala friare utan även stödja projekt som skapar kontroverser. Efter den 7 oktober 2023 har stiftelsens konsthall i Israel blivit en närmast aktivistisk hub för israeliska och palestinska konstnärer. 

– De behöver inte svara mot någon annan än stiftelsens styrelse, säger Lina Sjöquist.

Det är en helt obegriplig likhet med vad som hände på 30-talet.

Robert Weils föräldrar undkom Förintelsen tack vare att de hade lite pengar och därför släpptes in i Sverige 1938. Hans farfar hade varit vd för Deutsche bank i München, men fick lämna sin post när banken skulle ”ariniseras”, 1933.

Hans mor kom från en vänstersionistisk familj som köpt mark i Palestina på 20-talet för att någon gång kunna migrera. Hennes familj mördades i koncentrationslägren, men ingen vet exakt var. 

– Farfars morfar var rabbin. Men på 20-talet var i princip alla i pappas familj döpta. Så de gick från rabbinbakgrund till total assimilation. 

Det fanns ingen religion i ditt barndomshem? 

– Nej, mamma var mer traditionell. Pappa hade inte levt i det. Men han var en djupt intellektuell person. I tysk skola lärde man sig både latin, gammalgrekiska och gammalhebreiska, så han hade läst det, men det hade inget med det judiska att göra. Jag kommer från ett Europa där religion inte betydde lika mycket.

Han växte upp i Blackeberg där familjens företag tillverkade gardiner. Men när grannarna åkte till sina sommarställen under semestern tog hans föräldrar med honom ut i 50-talets sönderbombade Europa. 

Han fick se konsekvenserna av det nazityska terrorväldet med egna ögon. Det skulle prägla honom för livet.

När Liberalerna började samarbeta med Sverigedemokraterna 2022, lämnade han partiet efter att ha röstat på dem i 54 år. Återigen genom att skriva en debattartikel i Dagens Nyheter. 

Och när han nu ser hur de makthungriga tech-kapitalisterna med Elon Musk i spetsen lierar sig med Donald Trump har han återigen påmints om den historia han lärde sig hemma vid köksbordet. 

Robert Weil insisterar på att jag ska läsa den franske journalisten Eric Vuillards Goncourt-prisade roman ”Dagordningen”, där ett avgörande ögonblick i nazismens historia skildras.

– Det var ett möte med de stora kapitalisterna i Tyskland där industrifolket sa till Hitler: Du behöver inte oroa dig, vi stöder dig. Och när jag ser de här personerna samlas kring Trump… det är ju inte för att de har ett intresse av att rätta till polariseringen och bygga upp demokratin. Det är en helt obegriplig likhet med vad som hände på 30-talet. 

Är du rädd?

– Ja, vad ska vi säga, Lina?

Han skrattar.

– Jag skulle vara rädd om vi inte gjorde det vi behöver göra. Jag kan inte ha ångest när jag vet att vi jobbar med de här frågorna på det sätt vi gör.

Du känner dig inte maktlös?

– Nej, inte alls. Jag hade haft ångest om vi inte gjorde något. Det är för att det finns i blodomloppet. Min familjebakgrund har betydelse. Det är ingen diskussion.

Har det skett ett politiskt skifte även i den svenska ekonomiska eliten? Har den gått åt höger?

Robert Weil är tyst en liten stund.

–  Det sker en förflyttning, men inte till höger, snarare en förflyttning till att förstå de här frågorna, säger han försiktigt. 

För 15 år sedan arrangerade hans stiftelse ”Glasshouse forum” som skulle få fler kapitalägare att reflektera över kapitalismens konsekvenser, inte minst för demokratin. 

Det är möjligt att det arbetet gått långsamt, för någon sorts förändring har ändå inträffat, medger han. Det är i alla fall inte alla som har samma familjehistoria i blodomloppet som han.

Samtidigt som han fokuserar på att finansiera sin filantropi har han nyligen tvingats stänga den satsning han varit stoltast över – Magasin III i Frihamnen i Stockholm. Ett museum som i 40 år introducerat storslagna internationella konstnärskap för svensk publik och fått ut svenska konstnärskap i världen. Skaparen och medgrundaren David Neuman har i decennier gett stockholmarna närkontakt med samtidskonsten.

– Vi började som en konsthall, blev en av de viktigare konstitutionerna, sen tog det slut. Det är ett sår som har svårt att läka. 

Att de stänger dörrarna beror på ett bekymmer som håller på att bli övermäktigt för hela kultursverige – fastighetsägarna. I deras fall en kommunal hyresvärd som aldrig riktigt förstått vad konsthallen betyder för sitt område, menar han.

– Man tappade respekten för oss, och huset var inte gjort för oss längre. Dumt nog har vi varit förälskade i våra lokaler. 

Nu behöver konstsamlingen ett nytt hem. Ett ”schau-lager” där den kan förvaras under rätta förhållanden samtidigt som den enkelt kan visas. 

– Om vi ser optimistiskt på fred på jorden kan vi ju inte se det här som en kris som innebär slutet? Men vi kanske kan komma till vad är det för fel på kulturpolitiken…

Magasin III är inte den enda institution som har problem med sina hyresvärdar, menar han.

– Kulturinstitutionerna sitter och räknar på hyror istället för att räkna på sin verksamhet. Jag är helt för att vi ska ha en fri ekonomi, men ibland behövs regleringar. Fastighetsägarna borde inte skrika så mycket, de har haft en fantastisk utveckling. 

De senaste tio åren har hyrorna ökat fem gånger mer än tillväxten av hela ekonomin. Hyrorna har fördubblats. 

– Stockholm stad borde fråga: Vad är bra för kulturinstitutionerna och inte vad är bra för oss som hyresvärd? Men politiken är nästan mer lost än kapitalet.  

Har ni träffat kulturministern?

– Jo, vi träffade henne tillsammans. 

Robert Weil tittar på Lina Sjöquist. 

– Hon var mest intresserad av att träffa stiftelsen, dig och nästa generation, för hon vill ha stöd av kapitalet. Med all respekt för henne… men hon började inte med konsten, hon började med kapitalet. 

Hon vill se mer privata pengar till kulturen, samtidigt som hon krymper den statliga kulturbudgeten. Vad tänker du, som är Sveriges mest kände mecenat?

– Det är jätteproblematiskt med det privata… vi hade till exempel kunnat dra oss tillbaka nu och säga att demokratifrågan är så viktig så vi har inte råd med konst och kultur längre. Men vi råkar ju tycka att de hänger ihop. 

Är det hela inte bara en strategi för att låta staten dra sig tillbaka?

Lina Sjöquist fyller i:

– När statens pengar försvinner, så sjunker även näringslivets insatser. Ingen vill stoppa in pengar i ett svart hål.

– Vi kan vara grädde på moset, säger Robert Weil.

– När vi startade 1987 berättade vi att jag satt i styrelsen, men inte att det var vi som finansierade. Det fungerade inte politiskt för då skulle det privata inte blanda sig i kulturen. Nu har vi gått från att kulturen inte skulle vara privat till att vi inte klarar kulturpolitiken utan det privata.

Vi är hur starka som helst på grund av det samhällsbygge vi har, men det kan vi totalt rasera om vi skulle stoppa invandringen!

Alla stiftelsens kulturprojekt är i grunden demokratiprojekt menar han. Projektet ”Berättarministeriet” jobbade med skrivande och läsande i segregerade områden och lärarhögskolan i norra Israel är samtidigt en dokumentärfilmsutbildning där palestinska elever lär sig berätta om sina liv. 

– Deras föräldrar tycker det är okej att de blir lärare, men inte att de håller på med konst för det kan man inte försörja sig på. 

De stöttar unga palestinska kvinnor med begränsade ekonomiska möjligheter som vill gå konstutbildningar och konsthallen Accelerator på Stockholms universitet som stiftelsen också medgrundat – har en liknande tanke.

– 30 procent av kvinnorna på Stockholms universitet har utländsk bakgrund. De är en otroligt viktig grupp, menar han.  

– De går inte lika naturligt till Nationalmuseet eller Moderna museet. Så att ha en plats på Stockholms universitet för de här studenterna, var politiskt oerhört viktigt.

Själva ”demografifrågan” är egentligen den allra viktigaste frågan just nu, menar Robert Weil. 

– Om vi skulle vara utan de 20 procent som har ickesvenskt ursprung så skulle Sverige rasa. 

Men Sverige har för tillfället fastnat i den allra dummaste politiska frågan som finns, menar han. Och han är full av ekonomiska argument till varför den är så dum.

– Ska vi stoppa invandringen? Vi kommer att få hur mycket obalanser som helst.

Svenska företag är oerhört starka, vår valuta är starkt undervärderad och vi har skapat överskott i vår betalningsbalans på sex-sju procent av BNP under ett flertal år, resonerar han. En stor ekonomi som Tyskland har haft en tredjedel av de svenska överskotten fram till krisen och USA går med gigantiska underskott. 

– Vi är hur starka som helst på grund av det samhällsbygge vi har skapat, men det kan vi totalt rasera om vi skulle stoppa invandringen.

Motstånd är intressantare än medlöperi. Allt läskigt som hänt i vår världshistoria, är på grund av medlöperi.

Alla de ekonomiska fördelar Sverige har just nu, skapar snarare ett perfekt tillfälle att bygga ett ännu starkare samhälle, menar han.

– Och så gör vi precis tvärtom och säger att vi ska minska storleken på Sverige. Det är ingen, inte ens Socialdemokraterna, som säger att det är åt helsike. Vi har inte råd att ha en sådan politik.

Att vi har problem med integrationen, beror på att politiken saknar kompass för demokrati, kultur och skola, menar han. 

– Det skulle inte vara så himla svårt att samlas kring det där. Men vi har totalt tappat fokus. Det finns inget motstånd i att bygga ett starkare samhälle från någon. 

Men i de nya miljardärernas tid går i alla fall en gammal miljardär mot strömmen. 

– Motstånd är intressantare än medlöperi. Allt läskigt som hänt i vår världshistoria, är på grund av medlöperi. Det är det som har hänt i Israel. Före motståndet som kommit nu så sa alla ”äh, det inte är mitt problem, jag klarar mig bra ändå”.