Det finns ingen verklig frihet om inte de mest förtryckta är med.

Varje gång vi förstör friheten för en grupp, varje föraktfullt hatande, varje hot som sprids, förstörs också friheten för alla andra.

2023. Sömnlös natt.

Jag vaknar på natten och min pappa börjar tala.

– Nej, jag gör det inte.

– Jag vill inte.

– Jag gör det inte.

Gång på gång.

Jag är yrvaken och hinner inte öppna munnen för att svara innan han är borta.

Jag fick vuxen kontakt med min pappa genom att följa honom till Södersjukhuset och träffa läkarna som skulle ta hand om hans prostatacancer. Plötsligt var jag där som ett slags kontrollorgan, jag skrev ner läkarens ord, jag kollade om han fick den vård han skulle ha. Sånt som vi alla måste göra förr eller senare i ett allt sjukare sjukvårdssystem.

Pappa och jag har sällan pratat, mest skämtat litegrann. På familjemiddagar var han lite vid sidan om eftersom vi syskon tog över pratandet. Pappa älskade alla sina barn med samma självklarhet, men sju barn är många att fördela timmarna på.

Så när vi går, bara han och jag, längs Årstaviken på väg mot sjukhuset som tornade upp som en nästan oåtkomlig klippa framför oss, så kan vi prata. Eller… jag prata.

Han pustar lite medan jag pratar på. Jag frågar till slut hur han mår.

– Jag tänker inte äta hormonerna, säger han.

– Hur menar du?

– Jag vill inte bli någon kvinna.

– Men…

– Tänk på mamma!

Jag blev stum. På den här tiden erbjöds män hormoner som blockerade testo­steronet som annars matar cancercellerna. Men biverkningarna var väl kända, impotens en skräck och nu när jag är lika gammal som han var då begriper jag att sexlivet inte var något som tog slut vid fyllda 50. Men jag var ung och självupptagen och tanken att medicinen skulle kunna förstöra de sista åren tog jag aldrig in. Att inte dö var väl det enda?

Jag vet inte varför det här minnet vaknat i mig, jag står här naken framför vårt stora sovrumsfönster och tittar ut över en mörk skog. Allt är stilla i regnet. Min kropp speglas suddigt i fönsterglaset. Hans ord ekar i minnet.

Att inte ta emot bot på grund av skräcken att inte duga som man?

Vad är man om man inte är man?

”Det finns ingen verklig frihet om inte de mest förtryckta är med.”

Håkan Elofsson

Nästan samtidigt med pappa dog en bekant som var med mig på middagar 1983. Ingmarie blev bara 55 år och hon dog i bröstcancer, en av biverkningar från de mediciner som befriade henne från mannens fängelse.

– Var inte ledsen, sa hon till sin älskade.

– Om jag inte hade tagit dem hade jag varit död för länge sedan.

* * *

Jag stelnar till lite när jag nu läser de rader jag just skrivit.

Det här är viktigt.

Finns det även ett transfängelse att ta sig ut ur?

* * *

Den 4 oktober 1983 demonstrerade Stockholm. 75 000 direktörer (och andra) tågade genom staden mot löntagarfonderna. Några av mina transbekanta var med, de gick som damer och deltog i körerna mot sossarnas öststatssverige.

Själv gick jag i motdemonstrationen mot Saf, vi var bara 1000 stycken. Jag vet ju att den avsky som både jag respektive mina bekanta i Saf-demonstrationen skulle få möta vid ”upptäckt” i grunden gick igen i bägge tågen. Könskampen gör inte halt vid klassgränserna.

Det är inte jag som är könsförvirrad, utan samhället.
Maria Ramnehill ur ”Ett transfeministiskt manifest” (2016)

En transa på krogen. Hon säger efter ett glas vitt vin:

– Om du säger att jag är feminin och lite fåfäng så tar jag det som beröm.

Om du säger att jag är transvestit tar jag det som ett hån.

– Men om jag bara säger att du är snygg.

– Då vet jag att du ljuger, ha, ha, ha.

Jag målar naglarna rosa. Jag byter färg varje dag, imorrn blir det grönt, jag har i 40 år levt med nedbitna trista naglar för jag har vägrat kompromissa, det är antingen eller men nu är det eller och fingrarna dansar med glada färgklickar på toppen över tangentbordet.

Varför? frågar en bekant som jag vet trimmar skägget på salong varannan vecka.

* * *

”Vi är det vi utger oss för att vara och måste vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara”, skrev Kurt Vonnegut, den amerikanska författaren. Boken heter ”Moder Natt”.

Det är en fantastisk mening eftersom den innehåller så mycket om våra liv. Vi säger att vi är något, vi visar det för andra och vi blir det när de erkänner det du påstår.

Att du till exempel är jurist. Snickare. Skåning. Kvinna. Trans. Gay. Politiker. Städare. Influencer. Musiker.

När du säger att du är något måste du också leva upp till det och göra det alla andra anser att du bör göra för att vara det du påstår.

Det gäller allt.

Du föds inte till människa. Du gör dig till det.

* * *

Numera finns trans överallt. I Flens Ica Kvantum möter jag en ung lång man som har svarta kläder, blonderat kort hår och långa vackra vita pärlhalsband runt halsen.

Bara sådär.

Jag tänker att om trans är två procent av befolkningen på 16 000 i Flen, så är det faktiskt 320 personer.

Det blir isåfall fler trans än anställda på GB:s glassfabrik, ja det är ju i Flen som hälften av all glass som Sverige äter, tillverkas.

Betydligt fler trans än antalet aktiva sverigedemokrater i den lilla staden.

1983. Felet.

Jenny skriver:

”Är på väg att gå över en gata. Det är natt, bilden är suddig, men man ser tydligt den vida kjolen, lackskärpet, det onödiga hårbandet och solglasögonen.

Det är natt och jag har solglasögon, sjätte dagen som kvinna och jag vågar inte längre se världen i ögonen.

Jag går kutryggigt, drar ihop kroppen, är bara 173 centimeter lång men tror att alla avslöjar mig på grund av min gigantiska kroppshydda.

När någon talar till mig, svarar jag inte. Om nödvändigt så enstavigt och pipigt.

Är det jag?

Mina arbetskamrater känner knappt igen mig.

Efter bara sex dagar.

Hur blev det såhär?”

En annan bild:

Kön till Röda Rummet är lång i Stockholm. Tillsammans med tillfällig kavaljer ställer jag mig längst bak. Det tar kanske två minuter, sedan ropar en man:

”Aids! Någon har aids i kön!”

En ung rockgitarrist kommer fram. Han tittar på mig och säger, ”va fan nu då”. Sedan klämmer han mig på bröstet. Skrattar. Hans kompis, en basist, vill inte vara sämre. Han klämmer mig på pungen och säger ”oj, vad den här sitter fel”.

Är de inte kloka?

En ung man från landet närmar sig.

”Du ser för jävlig ut. Blir du kåt av att vara klädd sådär. Jag slår vad om att du har damtrosor också, fy fan . . . såna som du borde spärras in.”

Han hotar med stryk, jag fattar ingenting.

Jag blir oftast behandlad med respekt, men är plötsligt utlämnad till andras hån, jag tittar mig omkring efter stöd, tomma ögon med sneda leenden möter mig, skyndar in på krogen, tar ett bord lite avsides. Försöker söka stöd hos en bekant. ”Gud vad de stirrar.” ”Visst”, säger han . . . ”de ser väl att något är fel.”

Fel?

Det är först då jag förstår.

För dem är något fel.

Och felet är tydligen jag.

* * *

Det är lätt att göra fel. Ett skelett hittades i Vasa-skeppet. Med modern teknik skapades en modell av sjömannen, som han såg ut när skeppet sjönk, en man som museet valt att döpa till Gustav. Alla som tittar kan nu föreställa sig livet på båten där Gustav levde.

Det var bara ett problem.

Ny DNA berättade att Gustav nog hette Gertrud, det vill säga skelettet var en kvinnas och allt man gjort var fel.

Nu finns modellen med en kvinnlig huvudbonad och lite renare blus än den lösa skjortan Gustav hade.

Hur vet man det?

Det vet man inte.

Men ska Gustav bli Gertrud måste tvåkönssamhället manifesteras i all sin enkelhet.

2023: Så länge sedan.

Fatta hur lång tid 40 år är. Så vad hände?

Jag tror nu jag vet vad som hänt. En queer revolution, en homosexuell revolt mot förtrycket, en Conchita i TV som vinner Eurovision, en Mick Jagger i klänning på sociala medier och bild efter bild om något som bryter och suddar i könsgränserna.

Men det finns också en annan skillnad.

Jag är inte 25 år.

Jag går inte runt som kvinna, jag går som en trans och jag tittar den som är nyfiken rakt i ögonen och möter en blick med en blick. De flesta märker inget alls. Jag är rak i ryggen, jag försöker inte gömma mig. Jag syns och då blir allt mindre märkligt. Osäkerhet skriker, stolthet lugnar.

Ja, det är lättare för en 65-åring med trygg omgivning, stabil ekonomi, livserfarenhet och åtminstone ibland ett rejält självförtroende, än för en ung 16-åring som förtvivlat försöker få en vuxenvärld att hjälpa till och vara snäll.

Men jag känner att jag är något viktigt på spåren här.

För om det inte är folk i allmänhet som är problemet så varifrån kommer hatet och hoten?

Vilka skapar ett problem av något som borde vara en vanlig befrielse?

* * *

På lördagar shoppar jag. Om du tycker det är svårt att köpa kläder till din älskade man eller fru så försök att köpa till en trans. Om det är till en transkvinna passar väldigt lite, det är ingen idé att köpa tajt, det är stora luftiga moden som fungerar och just nu är det 70-talet som kommer åter med utsvängda byxor och stora överdelar. Inte för trans skull. Det är nog mer så att det luftiga modet passar både de alltför magra och samtidigt de stora.

I butiken på Biblioteksgatan är alla manliga expediter unga och vackra och klädda i kvinnoavdelningens gränsöverskridande kläder. Detta är Björn Söders variant av helvetet, unga män som handlar kläder som är gjorda för kvinnor och när jag drar på de extra vida byxorna med annorlunda skärning så blir lördagen en lyckad dag, för konsumtion är trots allt västvärldens största fritidsintresse numera.

Dikt till vänner: Skäms du för mig Skäms du för mig Då skäms jag för dig

Håkan Elofsson

Jag känner såklart andra trans, de flesta äldre och de allra flesta har levt så lyckliga liv som normalsvensken kan, medan en minoritet råkat illa ut. Transformationen var fel, de har ångrat beslutet och en del är förtvivlade då de tycker att någon borde stoppat dem i tid.

Detransitionering är svårt och minst lika jobbigt som den första omvandlingen. Fysiskt är det omöjligt att återställa könsorgan medan utseende, bröst och ansikte går att återskapa.

När det här hänt kan det ju bero på att transvården har misslyckats. Man har inte upptäckt att det som numera kallas könsdysfori var något annat. Det kan också bero på att saker ändrar sig för oss människor. Det är inte skrivet i sten vad vi vill om tio år.

Att inte ta fel diagnos på allvar är att förtrycka de man skulle hjälpa. Men att inte ta människors fria vilja på allvar är också ett förtryck.

Detransitionering kan vara lätt men också väldigt tung och svår.

Transitionering kan vara lätt men också väldigt tung och svår.

Men att leva i ett kön man inte identifierar sig med kan vara svårast av allt.

1983. Eva.

Eva har också nojor. Hon lever med manligt namn, ser helt ut som en tjej, kallar sig Olle, men…

– Nej, jag har för grov röst, det är bara det.

(Hennes röst är ljusare än många kvinnors.)

– Jag vill inte ruscha iväg. Det får växa fram. Kanske det är därför mina föräldrar aldrig anklagat sig själva, det är skönt. De säger bara ”ja så länge du mår bra av det”. De trodde nog jag var bög, men nu förstår de mycket mer. Vi träffas inte så ofta, men när vi gör det är det helt okej.

Eva lever ett lugnt liv. Bara en sak förvånar mig. Hon säger det utan tvekan:

– Jag är asexuell, så har det alltid varit. Kanske jag kan väcka liv i det efter en operation, men jag tror det inte. Det är inte det viktiga för mig. Jag vill mest bli hel, där har jag inget val.

– Hel?

– Så enkelt är det.

1983. Lena.

– Jo, jag är trans, jag lever såhär . . . det går mycket bra, jag har få problem.

Hon satt bakom ratten i taxibilen och pratade medan hon körde mig ut till Kastrup.

– Du är den första som sett annat. Nån gång skall ju vara den första.

Egentligen var hon från Malmö, hette Göran, men hade jobbat som Lena i Köpenhamn de senaste 20 åren. Hon pratar gott och länge, berättar en historia som rör mig.

– Jo, det var så här, jag stod och väntade på kunder utanför ett cancersjukhus, en liten kvinna kom, hon var nog 50 år. Ville absolut bli körd till andra sidan staden, ”javisst kan jag köra”, sa jag, ”men pendeltåget här jämte tar dig dit lika fort och mycket billigare”.

– Hon steg dock in i bilen utan ett ord. Jag körde, hon såg mycket ledsen ut, jag frågade vad som stod på. Till slut sa hon att man på sjukhuset meddelat henne att hon hade bröstcancer, en operation var nödvändig, hon var helt förtvivlad, vad skulle folk tänka.

– Jag visste först inte vad jag skulle säga.

– Utan att tänka tog jag ur mitt ena lösbröst, jag höll upp det för henne, sa så lugnt jag kunde:

– Ja, det är svårt, jag vet, men det går att lösa, jag stoppar bara in den här varje morgon, och ingen människa kan se någon skillnad.

– Hon blev enormt lättad. Frågade försiktigt när jag själv opererat mig.

– För sex år sedan, svarade jag.

– Sedan pratade vi om annat fram till hennes adress. Hon ville betala dubbelt, jag ville inte ha något. Åkte fort min väg.

– Att kunna hjälpa lite var betalning nog.

* * *

Det outhärdliga. Bevisa för sina vänner att du är det du är.

Till mina vänner som inte lyssnat utan gått på andras falska påståenden:

Ni är inte mina vänner.

* * *

Det kan verka som en löjlig sak, som något man kan ignorera, men jag har fått ett problem och det är att jag inte vet hur jag ska gå som trans.

När jag går som en man är det inga problem, det är bara att ta stor plats och breda ut sig.

När jag går som en kvinna så handlar det om att få rull på höften och ändå ha ryggen rak. Jag går som på en linje.

Men hur går en trans?

Finns det något sätt att med rörelse markera ett tredje kön, ungefär som det för manliga gays finns ett sätt att röra sig för att visa tillhörighet?

Jag går bokstavligen på okänd mark.

Det outhärdliga. Bevisa för sina vänner att du är det du är.

* * *

Utanför riksdagshuset kommer hen gående. Långt hår i en fläta, en stillsam makeup och så en kjol som går under knät och som rör sig vackert i den ljumma vinden.

Men hen går bredbent.

Jag söker kontakt och efter ett tag ser hen mina naglar och målade ögon och vi pratar om hur härligt det är med klimatkrisen som gör sommaren så lång.

Jo, vi vet nog bägge att det är en katastrof på väg men den är inte här, inte just nu, så vi försöker väl njuta av det som är.

Efter ett tag berättar jag om mina problem med att gå, jag säger försiktigt att hen går bredbent medan jag går alltför tajt, som om jag spelade kvinna på en teater och till min stora glädje slår hen inte bakut utan säger: ”Hur menar du?”

Och sedan går vi, två trans, mellan slottet och operan och övar. Ett, två, tre, fyr. Ett, två, tre, fyr.

Några gånger bara, det är 200 meters vandring och vi vänder och går sträckan tillbaka. Skrattar lite åt det absurda.

Det är fredagskväll, gott om folk som passerar men snart sitter stegen och vi skiljs åt med en vinkning.

Nej, jag vet inte vem hen är.

Man måste inte veta allt.

* * *

Förstår du inte?

Okej, det kanske inte är meningen att du ska förstå allt.

1983. En lördagskväll.

Jag vet att det är fel, en tjej går inte ensam ut en lördagkväll, jag har inget annat försvar än att jag ville veta.

Första gången jag gick ut i kjol var 1976, jag kom några hundra meter, blev sedan inropad av fyra män som tog den korta kjolen för en invit. Sprang runt kvarteret och hem igen. Skräckslagen.

Men nu är det 1983, minnen ska inte få hindra mig leva, jag tar korta kjolen, höga pumps, en röd jacka och svart sjal över äpplet.

Det tar bara några hundra meter innan det börjar.

På Mariatorget visslar två, de ropar . . . ”öh, du bruden”, jag ler för mig själv, ser ointresserat rakt fram.

På Hornsgatan saktar en Ford in, en krullhårig man sticker ut sitt ansikte och frågar om jag ska med, jag går bara vidare, han kryper jämte över 50 meter, rivstartar sedan, jag inbillar mig höra ett ”jävla surfitta”.

I Gamla stan är Västerlånggatan full, höstkvällen är varm, jag känner klackarna fastna i kullerstenen på väg upp mot Stortorget.

På bron mot Kungsträdgården blir jag upphunnen av en man i den övre medelåldern, han försöker konversera, tittar ständigt på mina ben: ”Och vad kan en så vacker flicka göra ute ensam en lördag . . . träffa pojkvännen? Inte?” Han tar ett steg närmare, det luktar whisky ur munnen . . . ”Jag bjuder gärna på en drink.” ”Nej tyvärr jag ska på bio” . . . ”Såhär sent?” . . . ”Ja nattbio på Bostock” . . . ”Jaha, ja kanske en annan gång.” Vi ler mot varandra, han går iväg, jag skyndar på stegen, det drar lite kallt runt benen, under Kungsträdgårdens nakna träd lyser de runda lamporna svagt, bakom ett träd står ett par och hånglar, han är dubbelt så lång som hon, och böjer sig djupt medan hon ständigt står på tå. Det kommer aldrig att hålla, tänker jag.

Vid Piccolino kan man dricka espresso, stället har blivit ett bland andra träffpunkter för bögar, några ser min bakgrund, en kortsnaggad machotyp med välansad mustasch nyper mig hårt i låret, jag blir förbannad, förklarar vem han är, han säger ursäkta, menade inget illa, presenterar sig som Tomas och godtar mitt Jenny med ett snett leende. Vi talar om hur trevligt det är att fortfarande kunna fika utomhus, han hatar vinter, själv älskar jag att åka skidor, efter ett tag frågar han äntligen varför jag är klädd ”sådär”, jag svarar att jag lever ”såhär”, han tror mig efter ett tag, tappar intresset, vill väl inte krångla till det, han söker en pojke.

Det är därefter det börjar bli jobbigt.

Att vara ensam tjej är en fråga om styrka, självförtroende och säkerhet. Att inte ge efter för en sekund, veta vem man ska svara och vem man ska ignorera, när man ska titta ner trottoaren och när man ska blänga ilsket tillbaka.

En ensam kvinna får inte gå ifred en lördagkväll. Det kan gå bra ändå. Men jag börjar bli orolig, jag tappar greppet.

Sätter mig ner vid statyn på Norrmalmstorg, vill samla mig, två män i kostym kommer snart fram, de är ganska berusade, ”hur är det med lilla gumman”, jag tittar bort, de fortsätter, ”är du ledsen, vi kan pigga upp dig, hahaha”, slår varandra broderligt på axeln, jag säger trött ”låt mig få vara”. Den ene blir provocerad: ”Du behöver inte vara otrevlig, vi har ju inte rört dig.” ”Låt mig få vara ifred”, den andra tar tag i min arm, ”vad är det med dig”, jag tycker han ser konstigt på mig, sliter mig loss, går hastigt bort, de följer bägge efter, jag ökar stegen, de diskuterar något, tar sedan en taxi vid PK-huset. Mitt hjärta bultar av lättnad och skräck, det sägs att hundar kan lukta sig till rädsla, det gäller säkert också människor, två tjejer fnittrar högt, jag inbillar mig automatiskt att det handlar om mig, korsar gatan med alltför snabba steg, börjar folk stirra? Visst stirrar de, jag vet att de stirrar, jag måste iväg, inte se mig om, pelarna vid Regeringsgatan ger lite skydd. Clock har stängt, utanför står tre killar, den ene sneddar över gatan, jag mår inte bra, ”har du en cigarrett?”, ”nej, nej”, ”vad är det med dig”, kommer närmare, de andra två går över gatan, ”fick du någon”, han skakar på huvudet, luktar sig till min rädsla, min röst är hes när jag säger ”jag röker inte”, ”det säger alla”, ”nej, jag röker verkligen inte”, han är spydig, ”få se, öppna väskan då’, jag trycker den närmare mig, där finns mitt id-kort och min plånbok, jag försöker bli arg, ”nej, varför då”, försöker gå min väg, han ställer sig framför, ”varför kan du inte bjuda på en cigarrett”, han är överlägsen, ställer sig med armarna i kors framför, jag känner att han gillar situationen, en av de andra säger ”äh, låt na va”, den tredje rycker istället åt sig väskan, ser den, får upp id-kortet, skrattar den förste i ansiktet, ”för fan Kjelle, det är ingen brud, det är en snubbe”.

Kjelle blir röd i ansiktet, först skamsen, sedan förbannad. Tar ett steg närmare, jag säger ”ge mig min väska”, han slår den i min mage, ”här din jävla fikus, varför är du klädd sådär, du lurar ingen ditt jävla äckel”, han är alldeles vit i ansiktet nu, lyssnar inte på ”jag har inget gjort”, han har en svart skjorta, slår mig först i magen, sedan i ansiktet med handflatan, jag ramlar omkull, han sparkar mig på låret, jag skriker, han är stor, de två andra tar tag i honom, ”skit i den faan” och ”vi drar”, han tittar på mig, jag ser hans förvridna ansikte när han sakta säger ”ditt jävla äckel”.

Taxichauffören frågar om han ska köra till Södersjukhuset, jag skakar på huvudet och ber om ett skrivet kvitto, det sitter i ryggmärgen sånt, hemma tittar jag mig i spegeln länge, tar sedan fram papper och penna, skriver med små små pedantiska bokstäver ner händelsen, jag är nästan färdig nu, varför blir det såhär, det började ju så bra, varför sa han så, vad hade han för rätt att säga så?

Jag kan inte slåss i pumps.

Är det så?

Det känns fel.

Är det så?

Jag sitter i köket.

Om jag ändå hade en drink.

* * *

Skrev jag att kön enbart är en fråga om vad du vill?

Ja, det gjorde jag.

* * *

En aikidotränare visar mig hur man försvarar sig genom att göra angriparens rörelser till något man själv använder för att avvärja.

Med ett enkelt grepp kan man hålla fast en stor man genom kontroll av hans handled.

Jag lyssnar och ser alltmer storögd på, det finns en värld av självförsvar jag aldrig sett eftersom jag aldrig behövt.

Jag tänker att när all hysteri runt detta är över ska jag besöka honom på riktigt.

Sedan sänds TV-programmet och jag behöver inte anstränga mig mer.

Hur var det nu?

Varje dag klär jag ut mig till man.

* * *

Föresten, visst är ett samhälle sjukt när det ena könet måste träna självförsvar för att skydda sig mot det andra?

2023. Ragg.

På kullerstenen går man lite osäkert, jag stampar omkring och väntar i en fantastisk stor röd skapelse nära tunnelbanan. En man med rullväska kommer gående, han stannar till och ler och säger sedan:

– Det här var intressant, jag stöder er verkligen. Jag bor precis här bredvid, jag hjälper gärna till om det är något ni behöver.

Jag vet inte riktigt vad mannen ska hjälpa mig med så jag säger bara med det stora dragleendet ”tack”.

– Ja, som sagt, jag bor precis här säger han och pekar på huset snett emot.

Sedan går han dit och jag fortsätter snurra runt.

Bredvid står Adam och skrattar.

– Du har fått ragg, säger han.

– Va? Nä! Va?

Det där är en gammal grej. Jag har ett problem med att jag aldrig begriper när någon flörtar eller stöter på mig. Aldrig. Min vän Håkan har fräst åt mig, ”fattar du ingenting”, när jag på dansgolvet inte hajat signalerna eller när jag efter en föreläsning står alldeles för nära kvinnan från publiken som vill efterprata. Jag förstår inte signalerna.

Förmodligen för att jag som ung var så säker på att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle få en partner. Ingen ville väl vara med en sån som mig.

Men nu är jag 65 år och det där är väl äntligen över. Eller?

– Du har fått ragg, säger Adam och skrattar igen.

* * *

Om man inte förstår när någon flörtar så förstår man inte heller om någon blir svartsjuk av att någon flörtar.

– Men jag trodde bara hon ville prata om solceller, säger jag lamt.

* * *

Jag har sju får utanför fönstret. Två av dem små baggar och jag tittar på när de försöker älska med varandra, de provar sig fram och det ser både gosigt och vänligt ut, de puffar lite på varandras sidor och går runt varandra. Inte mot varandra utan bredvid och det där är lustigt, jag tolkar djur utifrån oss människor men i själva verket har jag ingen aning om vad djur upplever. De två baggarna är nog helt omedvetna om sitt kön, de är mätta och nyfikna och det är en ljum dag utan störande regn.

Jo, lamm blir det så småningom i hagen, hur det går till är en evig historia, men ingen vet svaret på varför baggarna gosar.

* * *

Så vad var det för transitionering alla vi trans gemensamt ska göra?

Från skam till stolthet.

1983. En vän.

– Visst stöder jag dig, jag hoppas det går bra för dig. En sak förstår jag bara inte. Varför vill du leva resten av ditt liv utan orgasm?

Hon är uppriktig, vi pratas vid på en fest, hon tror att jag opererats, jag förklarar tågordningen för henne, mina egna tvivel och tillägger:

– De flesta trans kan också, enligt egen uppgift, få orgasm efter operationen.

– Hurdå?

– Ja, säg det, personligen tycker jag det bevisar att orgasm i mycket är en psykisk fråga, medicinskt sett borde det ju inte gå. Alltför många nervbanor är avslitna efteråt för att ”räcka till” och...

Hon börjar gråta.

Jag förstå inget, vad sa jag för fel?

Hon svarar lågt: ”Jag har aldrig heller haft orgasm, aldrig någongång, aldrig...”

Satan.

Hon är 36 år gammal och har tre barn.

Jag säger inget mer.

Vi bara kramar varandra.

2023. Sexuell läggning.

Har vi lärt oss detta nu? Vilken sexuell läggning en människa har, har inget med kön att göra. Det finns alla varianter inom ett kön.

Det är inte heller så att en sexuell läggning är radikalare, det vill säga mer frihetsskapande än någon annan.

Du blir inte liberal eller radikal av att vara bög. Inte politisk jämlikhetsivrare för att du är bisexuell. Inte flykting­skyddande humanist av att vara heterosexuell.

Den sexuella revolutionen är en frihet i sig, men den smittar inte av sig.

Däremot smittar högerns antifeministiska politik av sig på annat.

När de börjar med att förbjuda trans rätt till sin egen kropp går de snart vidare mot kvinnans rätt till sin egen kropp, abort angrips och försvåras och feminister får börja kämpa för det som redan var vunnet.

* * *

Men… Handlade det ändå inte om sex?

Sex är bara en akt, kärlek är något mycket större.

I kärleken möts jagen, men de upplöses för en stund, jag ser varken kvinna eller man eller trans, jag ser dig. Dina gröna ögon.

* * *

Italien fick i senaste valet en fascistisk högerextrem regering. Ett av de första familjepolitiska besluten var att reglera så att lesbiska mammor förlorar den juridiska rätten att tillsammans vara vårdnadshavare. Den lesbiska familjen görs därmed olaglig och barnen förlorar en av sina mammor.

I USA har delstater lagt fram 574 lagförslag som alla handlar om att försvåra transvård, hota läkare med åtal, förbjuda lärare att stödja elever som vill bli tilltalade med ett annat namn och allt detta under 2023 och kom nu inte och säg att det där är ju långt bort, långt från vår demokrati för då måste du förklara varför just Sverige stoppat lagen som skulle ge trans rätt till självbestämmande.

* * *

Jag kan inte under några som helst omständigheter acceptera någon sorts freakshow.
Richard Jomshof (SD)

2023. När kromosomerna anfaller?

Den här extrema transfobin är inte bara SD:s. Den 30 oktober 2023 går Agnes Wold ut och förklarar att kön bara handlar om kromosomer som kodar en människas celler. Könet som social konstruktion är ointressant, att ”personer upplever att de har ett annat kön” betyder inget då det strider mot vetenskapen. Wold vill inte tillåta personligt bestämda juridiska könsbyten då hon menar att kriminella kommer använda det för att ta sig in på kvinnofängelser med ny identitet. Och hon menar att unga kvinnor ska förbjudas att operera sina bröst platta. Samtidigt menar hon att det är okej att ”medicinsk specialist” tillåtit 6000 personer att byta kön i Sverige genom att sätta diagnosen ”transsexualism” på dem.

Det här är en absurd logik, liksom för toalett- och dusch-debattörerna är det kniven som måste fram för att könsidentiteten ska få ändras.

Trots att kromosomerna inte ändras alls.

Men var det inte kromosomerna som vetenskapligt bestämde allt?

* * *

Berättelsen om könsbytet 1983 är mörk men det är samtidigt en berättelse om starka människor en trans som klarat att ta sig igenom hat, hot och juridiskt och medicinskt översitteri är ingen svag person, att kalla hen förtryckt betyder inte att förtrycket stoppat den styrka som hen har.

De trans jag känner är stolta individer, de dragqueens jag träffat har alla en styrka många andra saknar.

Det är inte förtrycket som gör en stark i sig, det är att man slagits för sin frihet och vunnit den.

2018. Frisk och trans.

2018 beslutar WHO att transpersoner inte är psykiskt sjuka. Ett globalt beslut med nya riktlinjer eftersom man inte kan finna några medicinska belägg för att det är en sjukdom.

De svenska transfoberna verkar omedvetna om att de har fel redan innan de börjar prata.

Samma år beslutar svensk riksdag att trans ska inkluderas i lagen mot hatbrott och diskriminering. För första gången erkänns trans därmed i den svenska grundlagen.

Det tredje könet är början på avskaffandet av könen i sig.

* * *

Oktober 2023 motionerar SD i riksdagen om att människor under 25 år inte ska få transvård. Bara teurapeutiska behandlingar. En vuxen människas beslut är då ogiltigt sju år efter att hen blivit myndig.

Nästa steg blir väl att ge statsbidrag till extrema kristna som med handpåläggning försöker bota trans liksom man tidigare försökt ”bota homosexualitet”.

Ja, det kan låta som ett skämt men tyvärr är det här på riktigt. Var femte ung trans säger att de blivit utsatta för omvändelseförsök, det vill säga att de pressas att överge sitt identitetssökande med tvång, något som är förbjudet i tio länder. Bland annat våra grannländer diskuterar sådana förbud, medan svenska politiker inget gör i frågan.

2023. Fascismens roll.

2022 stoppar Mattias Eriksson Falk, SD-politiker i Gävleborg, luciatåget då lucian identifierar sig som hen. Länstyrelsen accepterar hans beslut eftersom han är ordförande för samma styrelse.

Fascismen är alltid ett sluttande plan, ger man efter för en provokation kommer nästa än värre.

Tidningen Expo avslöjade att man från SD:s kansli sänder ut 100 transfientliga tweets om dagen. Det är en kvinnlig tjänsteman på SD:s riksdagskansli som gör detta på arbetstid och därmed styrker partiets följarskara med transfobiska myter och falska påståenden, oftast hämtat från den högerextrema miljön i USA.

Det här väcker många frågor. Varför gör SD detta, vad är det de vill uppnå? Att starta kamp mot drag och trans i landet där detta är så folkkärt att Melodi­festivalen gör en stor hyllning till After Dark är snudd på ett självskadebeteende. Är de verkligen så rädda, är kostymen så slappt skräddad att de måste angripa de som ifrågasätter könen i sin vardag?

Ja, kanske.

Själv undrar jag mest över detta med 100 tweets per dag.

Hur hinner hon ens?

Samtidigt: Förstå att fascismen är feg, den klarar inte verkligt motstånd, de ledande männen är helt beroende av partistödet, de har inga verkliga jobb, de har aldrig haft det, de lever alla på partiets pengar och de slåss inbördes om en kaka som vuxit men som inte fortsätter växa om de möter motgång.

Fascismen skyddar inte den svage, inte ens de egna, hela ideologin handlar om att bli stark genom att angripa de som behöver skydd.

De är rädda för friheten och de gör en helt riktig analys av att friheten faktiskt kan växa snabbt.

2023. Högerspöken.

Den 5 oktober 2023. Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak talar till Tories partikonferens och väljer att prata om trans.

”Vi ska inte låta oss mobbas till att tro att människor kan vara vilket kön de vill. Det kan de inte. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Det är bara så det är.”

För det fick han den största applåden av alla.

En premiärminister går alltså ut och förklarar att det inte finns något som är trans.

Men vad händer med en grupp människor som inte finns. Vilka rättigheter kan de ha? Att förneka trans existens betyder att man ger transhatarna fri lejd. Det blev en lång applåd för Sunak och ett fortsatt helvete för trans i landet.

”Ingen är mer arrogant mot kvinnor, mer aggressiv eller föraktfull, än mannen som oroar sig för sin manlighet.” / Simone de Beauvoir

Citatet gäller såklart trans också.

Sunaks regering la för övrigt in sitt veto när Skottland införde en lag som gav trans rätt att byta juridiskt kön själva.

2023. Myterna.

Jag sätter mig ner och söker på 1177 för att få fram fakta kring livmoderbärare, det begrepp som påstås ha ersatt ordet kvinna.

Men 1177 kan inte hjälpa mig. Sökmotorn undrar bara om jag ändå inte menar ”kvinna”.

Men riksdagsledamoten Louise Meijer (M) framhärdar i en tweet och skriver att: ”Först kämpar vi järnet för kvinnors rättigheter. Sen ska vi devalveras till menstruerande eller livmoderbärare. Dela fängelse med personer som styck­mördar kvinnor. Nej, någon måtta får det vara.”

Det här är uppenbarligen bara trams. Ingentingprat.

2023. Segertåget.

Trots det här, trots alla hånfulla och hatfyllda kommentarer, trots alla utspel, trots alla likes så har fascismen hittills misslyckats. Det visar ILGA Europe, en paraplyorganisation som mäter utvecklingen i europeiska länder. Det är ökade rättigheter för trans. Allt fler länder inför självdefinition som grund för att byta juridiskt kön och alltfler erkänner hbtqi-personers rättigheter.

Fascismen förlorar, högerspökena förlorar och världen blir bättre.

När jag 1983 öppet vandrade in som en trans i offentligheten så skedde det samtidigt som en backlash tog fart. I slutet på 1970-talet och en bit in på 80-talet så öppnades en ny värld för många. Som alltid syntes det först via kultur, musik och kläder, men det som syns där bottnar oftast i förändringar djupare ner i samhället.

Dawid Bowie, androgynt mode, ”prova på”-sexualitet, utforska andra sidan, kvinnor som vägrade fastna i den roll samhället påstod var deras… allt detta gav kraft till en våg som faktiskt utökade friheten.

Men så kom hiv och samhället svarade med homohat, rädslan blev reaktionens vapen och det tog två generationer innan mänskligheten kunde komma vidare.

Nu är vi där.

Kulturen fylls av trans, Liljevalchs ställer ut en mans klänningar, modet blir alltmer androgynt, en nygammal feminism samlar sig för att rädda planeten, muslimska kvinnors uppror ändrar världspolitiken och mitt i allt detta, steg för steg, sitter ansvariga och formulerar lagar mot diskriminering och för individens frihet, det sker i stillsamma kontor runtom i världen, det är en tyst grå revolution.

I förändringens tid kommer motreaktionen, ja det kan bli Trump 2, det pågår ett utrotningskrig mot Ukraina från en fascistisk regim, det är högervindar i EU eftersom vi andra inte på länge kunnat visa en väg ut ur det här samhället.

Samtidigt: Det tvådelade könssamhället är en abnormitet. Ända sedan 60-talet har könsbrytare drabbats av en rigid läkarmakt, en kontrollerande socialmakt och en förfärlig juridisk apparat vars uppgift aldrig har varit att hjälpa människor och låta den frihet som finns blomma ut. Det enda politik, medicin och juridik skyddat är könssamhället till priset av mångåriga lidanden från enskilda trans.

Och ändå finns vi. Berättelsen om att en annan värld är möjlig.

Så, jag hade fel. När jag i februari 2023 insåg att jag måste ta Jennys berättelse från 1983 vidare, så såg jag framför mig bara elakheter, oförståelse, ilska och hat.

Dessa åtta månader har istället blivit en vandring i vänlighet. Jag har fått gå från en gammal man som blev tant till en könsbrytare som med glädje kan möta dig och andra i det samtal om förändring som livet är.

* * *

Det finns en fråga som alla motståndare mot det tredje könet faller på. En klippa som slår sönder deras undanflykter.

Det har alltid funnits trans, i alla årtusenden och i alla samhällen.

Varför?

* * *

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet, berättar för Anna-Maria Sörberg om principerna kring den lag om självbestämmande av det juridiska könet som hon arbetat med.

Själv tycker jag det räcker med att lyssna på detta.

Vem ska kunna avgöra vilken könsidentitet en människa har förutom individen själv?

2023. November månad. Vad vi slåss för.

En klimataktivist och professor pratar med mig efter att jag i en mindre grupp berättat om den utställning som ska komma och transdebatten som lär följa.

– Jag tycker såklart det är bra med frihet, men det viktigaste nu måste väl ändå vara klimatet och hur fossilbolagen förstör vår värld.

Jag tittar på honom och blir oerhört trött.

Herregud, ska även den rörelsen förstöra sig själv som så många andra före den?

Klasskampen går inte före kvinnokampen.

Kvinnokampen går inte före klimatkampen.

Klimatkampen går inte före transkampen.

Frihet är inte en dagordning man bockar av.

Frihet är allt eller inget och det där är något du måste ta, det är inget du får.

Så vad handlar den här kampen om?

Som socialister vill vi inte byta klass, vi vill avskaffa klasserna, leva jämlikt och klasslöst.

Som transfeminist vill jag att vi på samma sätt avskaffar könen, alla får vara hur de vill, när de vill och allt vi stoppat in i könets tvångströja kan vi istället välja bort eller ta till oss beroende på vem en vill vara.

Det tredje könet är början på avskaffandet av könen i sig.

* * *

Det finns alltid en början men det finns inget slut.

Jag försöker nå Jenny år 1983 igen, men hon glider undan, det är som om ilskan jag haft inte längre når över decenniernas tidsmur. Jag tänker att jag var för tidig då, att det var en bortkastad möjlighet, och jag inser att jag aldrig hade fått vara trans, något utanför de två könen. Jag hade fått leva i en ständig kamp, ett ständigt hat, som skulle drabbat mina barn, mina kamrater, min släkt och min kärlek. Det finns inget sätt att mäta det priset.

Resan med Jenny 2023 visar att det finns en annan frihet, en möjlighet att vara mer ärlig och naken.

Självklart kommer mörka krafter även nu vilja stoppa det.

Jag tror de bara kan mötas av att ett tredje kön erkänns så att fler och fler får ta sig ur den bur de inte trivs i.

Jo, det kommer bli en jäkla strid.

Men friheten är inget man får, det är något man tar.

Jag heter Johan Jenny Ehrenberg.

Men det där är bara namn, ekon från könsfängelser.

Det är inte jag.

Jag är en hel människa och är så innerligt glad att jag får leva denna stund på jorden, vaggad i kärlek.

Johan Jenny Ehrenberg

Tal till nationen

Har du transberättelser? Goda eller dåliga.

Skriv gärna till trans@etc.se så publicerar vi (anonymiserat om du vill).