I Jönköping stannar jag oroligt vid Teslaladdarna. Att ladda sin elbil är alltid att exponera sig för alla som har tråkigt och sitter och väntar och laddar sina egna bilar.

Jag är nervös men stoppar fort in laddsladden och ställer mig sedan vid bilen, lite nonchalant.

Då händer det.

En man kommer fram.

– Hej, får jag bara fråga en sak?

– Jaa..

– Alltså jag undrar varför du…

– Jaa…

– Jag har ju sett att du bara stoppade i sladden sådär...

– Jaa, vad undrar du?

– Jo, alltså… hur funkar detta med betalsystemet och Tesla?

Jag har svårt att svara. Jag… ”äähhh”… för jag trodde ju han ville prata om annat, men så är det inte, han vill verkligen veta hur Teslas app funkar och inte varför jag står där i kjol och stor peruk och laddar min bil.

Vi diskuterar prisnivåerna och sedan pratar vi lite om nästa generation bilar och det är klart han ser att jag är trans, men han vill verkligen bara prata om elbilar och hur man laddar mellan märkena och sedan när han börjar prata solceller ber jag om ursäkt för jag måste nog vidare nu. Jag kör iväg men stannar utanför butiken för lite kaffe vore gott.

Flickan bakom disken är vänlig och vi skojar om huruvida eftermiddagen kräver en chokladcroissant eller en vanlig och så där fortsätter det.

Jag är förvånad. Så här bra kan det inte vara.

Jag bestämmer mig för att stanna överallt där jag kan och göra ett litet ärende, det blir tio stopp på väg ner mot Skåne och ingen gång visar omvärlden något annat än vänlighet, vardag eller ointresse.

Vad är det som hänt?

Jag ringer i tankarna Jenny år 1983 för att berätta, jag tror hon skulle må bra av det, hon som fick sånt stryk. Men sedan inser jag att hon är jag, det är Jenny 2023 som inte fattat något och jag åker vidare och hämtar upp fotograf Håkan Elofsson för nu ska vi åka färja med en massa gubbar i min ålder som ska köpa billigare sprit i Sassnitz.

Möjligen tittar de, men herregud – vem tittar inte på den som vandrar när alla andra sitter stilla.

– Det här är annorlunda, säger jag till Håkan.

– Jo, jag sa ju det, säger han förnöjt.

Så okej, någonting har hänt.

På färjan. 12 män. 1 trans.

Bild: Håkan Elofsson

* * *

Det här är jobbigt.

Jag står vid ytterdörren, jag har inte öppnat den än för nu börjar fåglarna sjunga, det är en maskin som spelar upp fågeljud som vännen Kristina har gett mig, varje rörelse skapar visslande ljud, jag blundar och står still och lyssnar i en minut. Då tonar fågelljuden bort.

Men hur lång är inte en minut.

Jag färdas från tamburen till en trädgård, jag ser mig som från en fågels öga, jag ligger där i den guldbruna underklänningen och perspektivet byts, nu är jag i stolen och ser fågeln, den är grå med lila inslag och så kommer den sakta mot mig men tonas bort och allt blir tyst.

Jag öppnar ögonen i hallen och är närvarande igen...

Men jag missar inte att jag såg mig sådär ovanifrån och den bruna under­klänningen var vacker och de små brösten smekte mina utan att försöka omvandla dem.

Jag var gammal och jag var vacker.

Ett annat liv.

Bara en minut.

Det finns inga regler för hur en trans ska se ut. Det finns regler för en kvinna, regler för en man men ingen instruktionsbok för en trans. Santana målar mig, lånar ut en rödlätt peruk och sedan en kortkort vit klänning och jag har hår på armar och ben och visst syns det, det är bara bra för nu kastar vi oss in i en bil och åker till Förintelsemonumentet.

Det är en stor yta mitt i staden där stora svarta granitblock står uppställda. Ett minne över alla miljoner judar som mördades, alla romer, alla homosexuella och därmed också trans.

Den nazistiska politiken drabbade varje minoritet man kunde förfölja. Angivarsamhället. Monumentet är blytungt, det går inte att inte bli berörd.

Och nu står det en trans där. Mitt bland blocken, jag hedrar de miljoner som mördades, jag står och säger att vi finns, vi är här och vi är framtiden. Och nynazisternas rädda hat kommer aldrig att vinna.

En timme senare pussar jag näsan på frihetskämpen Sacharov och tvingas äta en currywurst för fotografens skull.

På Muren. Andrej Sacharov, oppositionsledare under Sovjettiden, och en trans.

Bild: Håkan Elofsson

Med currywurst.

Bild: Håkan Elofsson

Det här är en människornas stad, de som bor ser ständigt nya bilder ta över deras fasader och visa något annat. En stad med olika epoker som går bredvid varandra. Du kan vara i det konservativa manslandet där inget får förändras och några kvarter bort vandra i en stad där ingen ser ut som hen borde se ut.

Nej, det är inte en stad där alla försöker vara vackra.

Men alla är litegrann något eget. Det är en tillåtande stad. Berlinborna blir dock riktigt arga om man går mot rött på deras gator.

– Are you mad? You can’t walk like that. You will be DEAD!

Nej, jag vet inte varför ingen tilltalar mig på tyska, men budskapet går fram.

Bredvid Förintelsemonumentet finns en liten park med buskar. Vi vandrar dit, jag byter klänning till den vackra svarta och inser då att barbent har sina nackdelar. Marken är full av stora nässlor och priset för att bli vackrare är högt. Försiktigt vandrar jag genom snåren, det här sånt som brukar hända på landet, inte mitt i en världsstad. Men jag går till övergångstället och väntar lydigt utan att klia mig för nu ska jag till utopicaféet.

I en vansinnigt välaffischerad gränd finns nämligen pilarna som leder oss framåt.

En pil mot lyckan, 150 meter.

En pil mot kärlek, 150 meter.

Och så en pil mot utopin och dit är det bara 2,5 kilometer.

Det ska vi väl orka vandra, inte sant.

Eve. ”På Tipsy Bear träffar jag den vackraste trans jag sett.”

Bild: Håkan Elofsson

Klänningen ser förresten ut som något Audrey Hepburn kunde haft och plötsligt är vi i Berlin på 20-talet och tung rök sprider sig i rummet för Berlin har inte lärt sig att inte röka än.

Problem? Det måste ju finnas problem!

På Tipsy Bear träffar jag den vackraste trans jag sett. Hon går runt med en ishink och skylten ”Tips för Tits” det är såklart ett skämt för Eve är modell och tjänar bra på att låta den androgynitet som fotograferna älskar komma fram.

Så vad har drag och transfriheten för problem i denna lilla bar?

Jag letar. Jag undersöker.

Och jo, visst finns problemen. Det är detsamma som i alla svenska städer.

Klockan 22 stänger dragshowen eftersom bostadsrättsägarna ovanför blir störda av ljud.

Det berömda nattlivet förvandlat till en liten kvällsstund.

Såhär ser det ut.

Jag vandrar runt som trans i staden.

Inte en könsbytare.

Mer som en könsbrytare.

Jag är stolt.

Vänta nu. Är detta verkligen sant?

Jag står i rummet på Hotell Park, det är på 22:a våningen, Berlin breder ut sig utanför fönstret. Jag har en ny peruk jag ska prova och plötsligt rasar allt, det där ser inte bra ut, är det sminket, har jag för tunn kjol, är BH:n för liten? Jag tittar förtvivlat i spegeln och måste säga högt att jag är trans, jag är inte kvinna och till slut får jag med hårborsten ordning på peruken och jag åker ensam ner i foajén för att få tips om klubbar av receptionisten som flörtade rätt öppet tidigare.

Nere ser jag min gestalt i den gigantiska spegeln, jag tar av mig peruken så alla kan se, jag är trans, jag sätter på den igen och byter ett örhänge framför spegeln och går sedan ut för att besöka Die Grünen.

Stoltheten är en svekfull vän.

Man måste återerövra den hela tiden.

2023. Samtal med Die Grünen.

På klassiska Cafe Einstein vid Unter den Linden letar jag efter Max Lucks, den yngsta parlamentsledamoten i förbundsdagen och talesperson för de gröna i bland annat transfrågan.

Han går samtidigt omkring och letar efter en trans, jag letar efter en riksdagsman. Så stor är inte lokalen men det tar några minuter tills ”Aha”! Vi glömmer våra fördomar om hur vi trott att den andra ser ut och sätter oss för en intervju.

– Hur ser läget ut egentligen? För trans och queer och ja, lika rättigheter.

– Vi har en diskussion som jag menar måste handla om mänskliga rättig­heter här i Tyskland. Idag måste de som vill byta kön gå igenom en lång, svår juridisk process som dessutom är kostsam.

– Samtidigt har Europarådet sagt att detta är fel. Redan 2015 sa de att vår gamla translag är ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är därför vi nu har förhandlat fram en lag, kallad Självbestämmandelagen, för att ersätta den människofientliga, så kallade transsexuella lagen. Jag är så glad att mänskliga rättigheter för transpersoner äntligen börjar bli verklighet.

– Så det är EU som driver på?

– Nej, inte EU, utan Europarådet, de är ansvariga för den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det finns 46 medlemsländer, inklusive några som inte är med i EU som Schweiz och Azerbajdzjan och även Island. Rekommendationerna var tydliga: Tyskland har tillfrågats sedan 2015 att implementera en ny lag för transpersoner. Men den förra regeringen gjorde ingenting. Så för oss har det handlat om att diskutera denna fråga ur ett människorättsperspektiv. Jag tror att detta inte bara är viktigt för transpersoner, utan också för demokratin,.

– När jag pratar med transaktivister här i Berlin säger de att lagen är en framgång men att den på slutet börjat urvattnas lite. Det är litegrann som en liten örfil lagts till, lagen säger att det ska vara lätt att byta namn, men sedan ska man plötsligt få vänta en månad när man gör det. Varför då?

– Låt mig säga såhär. Den här lagen är inte perfekt, vi var tvungna att komma fram till en kompromiss inom koalitionen, mitt parti hade hoppats på ett annat resultat. Men låt oss inte glömma, det är mycket bättre än vad vi har i dag. Vi hade den historiska chansen att ändra denna lag under en progressiv regering och tog den. Vi har ju en majoritet av konservativa partier som styr i landet, men en federal regering som ändå försöker. Nu måste vi leva med kompromissen. Och ärligt talat, det är fortfarande en bra kompromiss.

– På grund av den politiska utvecklingen?

– Ja. Vi riskerar att förlora kriget mot den transnationellt organiserade högerns nätverk och dess transhatande människor på grund av reaktionerna på påståenden som sprids via sociala medier. Vi har en progressiv regerings­koalition idag, men det kan vara den sista regeringen utan konservativa partier på ett tag.

– Är det liberalerna som är orsaken till kompromisserna?

– Ja, justitieministern från det liberala partiet, men även socialdemokraterna var ett skäl för denna kompromiss. Plus, det finns en höger-backlash i vårt land, vilket verkligen skrämmer mig. Vi behöver öppet antifascistiska och människorättsorienterade politiker mer än någonsin.

– Om vi pratar frihet och liberaler, i Sverige har vi ju en situation där liberalerna gjort upp med fascisterna och läget i Sverige blir allt svårare för till exempel asylsökande. När det gäller transpersoner bromsas nya lagar. Det finns ju desom säger att nu ska man vara försiktig och ge fascisterna något, alltså ge dem lillfingret, men jag tror att gör man det så tar de bara mer.

– Det är helt sant. Det är deras strategi, de går inte emot alla minoritets­grupper på en gång, de väljer en eller två grupper och för kampanj mot dem. De börjar med transpersoner och flyktingar.

– Men det slutar med alla som inte tror på extremhögerns ideologi. Så vi borde inte kompromissa med dem. Vi måste prata om mänskliga rättigheter och skydda dessa rättigheter för då skyddar vi också oss själva.

– Du är ung. Få unga är med i partierna idag.

– Ja. Nu sitter jag i riksdagen men när jag var 14 startade jag en grupp med unga vänner i min hemstad. Vi ville demonstrera mot nazisterna som hade börjat dyka upp där. Men om du är 14 år är det svårt. Demonstrationstillstånd och tysk byråkrati är inte lätt. Då började Die Grünen stötta oss. Det var därför jag gick med. Die Grünen var där och hjälpte oss unga människor i vår kamp mot fascismen i min hemstad. På samma sätt hjälper vi Fridays for future idag som en ung rörelse.

– De kallas terrorister av vissa högermänniskor i dag.

– Ja, herregud, men det är de inte. De som säger sådant vill skapa en situation där organisering av ungdomar kommer att bli ännu svårare.

– Unga går inte med i partier direkt.

– Nej, precis. De organiserar sig i rörelser. Men om man sedan låter andra beteckna en rörelse som terrorister förändras diskussionen. Vissa blir tveksamma. Och det är precis samma sak med trans. Där högermänniskor sprider lögner om vad trans vill.

– Du tänker på toalettfrågan.

– Bland annat. Eller när man säger att en transkvinna inte är en kvinna. De använder sådana sårande ord för de vill inte att det här ska vara en juridisk fråga, en fråga om diskriminering. Tyvärr gör några i den feministiska rörelsen samma sak, exkluderar och stigmatiserar transpersoner.

– Det problemet – om det är ett problem – är löjligt lätt att lösa. Vi kan ha tre toaletter, till exempel. Jag tycker att det är skrattretande att diskussionen om lika rättigheter har blivit en toalettfråga.

– Ja.

– Har jag rätt när jag som trans går runt och upplever Berlin som en väldigt öppen och fritänkande stad?

– Jag är glad att du gillar Berlin, jag håller med. Men det är en stor stad, alla områden är inte lika. Det finns områden där jag själv inte skulle hålla min man i handen om vi gick omkring. Vi har ett problem med en extremhöger som är politiskt islamistisk. De är ju också högerorienterade. Men det är sant att många kommer till Berlin för att njuta av friheten.

– Om vi tittar globalt så handlar det om miljoner trans. Plötsligt är det inte ett lite problem. Att skydda trans handlar ju också om att bekämpa patriarkatet.

– Javisst.

– Då undrar jag… världens vidrigaste land mot trans är nog Uganda. Tycker du vi ska bojkotta Uganda för deras brott mot mänskliga rättigheter?

– Som ledamot i det tyska utrikesutskottet, jag lite stolt över att vara yngst ledamot av det, rekommenderar jag att vi inför sanktioner mot ledarna i Uganda. Men vi måste samtidigt skydda det civila samhället. Om det ska fungera behöver vi nog ha hela EU med oss, inte bara Tyskland. Om vi lyckas med sanktioner mot de rika och mäktiga i Uganda så kommer friheten öka för alla. Om frihet och mänskliga rättigheter gäller transpersoner i Uganda, då måste det också gälla alla här i hela EU. Och det borde gäller även i Ukraina. Jag vet att Ukraina kommer att ändra sin gamla lag.

– Det vore ju bra.

– Ja.

* * *

Jag gjorde hål i öronen januari 1982. Det var innan jag bestämt mig för att skriva om kön, jag gjorde det för att örhängen kan vara vackra och vackrast är de som hänger fritt.

Sedan slutade jag använda dem 1984, de små tingestarna lades i en ask och så fick det vara.

40 år senare tar jag fram dem och stoppar in ett i örsnibben och blir mycket förvånad över att hålen är kvar och inte har växt igen.

På 40 år.

Som om de bara väntat.

2023. Det positiva.

Det började redan på färjan. Jag har ett stort hår, en peruk som skriker och de flesta ser inte vad jag är och den fjärdedel som ser något annorlunda tittar till men låter det vara.

Jag blir obehagligt kissnödig av stress och går svajande till toaletten några gånger men givetvis den manliga för vem vill ha en Kajsa eller en Åsa rytande utanför. En man rycker till när han står bredvid en trans som pinkar i urinoaren, men sedan ler han och skakar på huvudet och just där finns punkten där vi inte behöver hata varandra, bara le och jag går tillbaka till passagerarstolen efter att ha passerat ett rum med flera hundra människor.

Jag syns för de som vill se, jag gömmer mig inte, jag är rak i ryggen och skäms inte för min långa blus. Det är något som förändras dessa dagar. Förtrycket är till viss del ett egenförtryck men om man inte accepterar det så blir det svagare dag för dag.

1993. Det vidriga.

Jag har aldrig gått på maskerad, jag gissar att det beror på att jag inte tycker om att klä ut mig på låtsas, jag kommer bara tänka på den frihet som togs ifrån mig och så finns förstås alltid skräcken för att väcka hatet till liv igen.

En gång var det dock nära, det var mitten på 90-talet, en bekant bjöd till ”en queer fest” som han sa och jag tänkte att vafan, det sammanhanget borde ju fungera och jag tog i nästan som om det var drag och fyllde en lång röd klänning med kurvig stoppning. Ansiktet målat med starka färger, en blond peruk och sedan in i bilen och fort iväg mot den lilla staden norr om Gävle.

Lite för fort.

Jag blev stoppad av en polis, det var ju pinsamt men det blev värre än så för polismannen blev fascinerad av situationen, han höll mig kvar orimligt länge, han låtsades hitta fel på bilen och kommenterade hela tiden min klädsel.

”Ja, du behöver ju ingen airbag” och sedan, när han verkade ha tröttnat, ställde sig den jäveln och runkade vid sidan om bilen precis som Harvey Keitel gjorde i polisfilmen jag glömt namnet på, jag gissar att polismannen kollat filmen och blivit inspirerad.

Jag sa inget, satt alldeles stilla, man hörde syrsor, det var en ljum kväll. Han drog upp gylfen, jag tror inte han klarade uppdraget, han lutade sig närmare och sa ”åk hem ditt äckel”.

Jag protesterade inte, körde tillbaka mot Stockholm, anmälde inget, bråkade aldrig, mina föräldrar levde fortfarande och barnen var små.

Och jag förbannade mig själv som om det var mitt fel att jag blivit förnedrad.

1969. När vet man att man är trans?

Jag är tolv år och föräldrarna är borta och jag springer in i deras sovrum, plockar frenetiskt ut mammas kläder, en salig blandning och cyklar sedan ut i skogen, hittar en glänta och både gråter och jublar av lättnad när jag provar kläderna och vinden far in mellan benen när jag snurrar runt.

Sedan börjar det regna och jag blir rädd att kläderna ska bli smutsiga, jag byter snabbt och cyklar i ilfart hem till villan men ser att små djur och lite grönt fastnat i nylonkläderna. Jag vet inte hur man tvättar utan ägnar resten av kvällen till att försöka plocka kläderna rena med händerna, försöker sedan vika rätt och stänger garderoben och hoppas, hoppas att ingen ska se.

Men det är klart hon såg.

Nästa dag hänger de vita kläderna på tork ovanför badkaret.

Mamma sa inget.

Aldrig någonsin.

Var jag tillräckligt trans då?

1983. Det pinsamma.

– Nej, jag vill inte skriva om det pinsamma.

Jennys röst är svag, som om tidens tråd tunnats ut mellan oss.

– Jag är 25 år, jag är lycklig, jag är oövervinnerlig för någon älskar mig. Jag vill inte prata om mig själv sådär nära, jag vill prata om varför män är ett förlorande kön.

– Du vill prata politik.

– Ja, kanske.

– Jag är 65 och jag bryr mig inte alls om att jag var pinsam för 53 år sedan.

– Det tror jag inte på.

– Du kommer få se. Det är inte pinsamt att leva.

– Var försiktig.

Jennys röst försvinner.

Jag går ut på Christburger Strasse och tänker att kortkort är kort.

Vad var det nu Christer Lindarw sa? De flesta män som provar att gå ut i kvinnokläder gör misstaget att välja kläder som de i sina fantasier skulle vilja att deras fru hade. Den korta läderkjolen och nylonstrumpor och silverblus med stora tuttar och sedan en peruk på sned och höga klackar och man måste ju erkänna att de är modiga som går ut, men…

Det är klart jag måste gå ut precis så.

All transition handlar om att gå från skam till stolthet

Okej, jag är gammal nu, jag vet vad som fungerar och vad jag inte passar i, men det är skillnad på spegeln och gatan. Det viktiga är att inte försöka vara annat än det jag är. All transition, oberoende av var den slutar – om den någonsin slutar – handlar om att gå från skam till stolthet.

Frihet att bara få vara.

2023. En natt på SchwuZ.

Jag känner mig som en 16-åring med förfalskat id när jag går in på klubben SchwuZ. Tre dansgolv och så ska Santana uppträda, jag har kortkort läderkjol och guldfärgad blus, dansvänliga skor för nu ska inget hindra glädjen.

Jag står vid scenen och ser hur en nästan två meter lång man i drag dansar på en stång, runt runt far den vackra kroppen och det här är inte striptease utan poledance på en bar, det här är en show som är farlig i sitt uttryck och jag hör mig själv ropa ”herrejävlar” när jag ser kraften i Santanas rörelser. Det är bara några minuter runt en stång men jag är slut bara av att titta.

När musiken börjar dunka i allt högre takt försvinner jag in på dansgolvet. Ett hav av kroppar och lustigt nog består de flesta hav av små slutna grupper. Man kan dansa i timmar helt ensam bland tusen andra.

Men så kommer han närmare, den unge blonde transen eller om han bara är en ovanligt söt gay. Han dansar så bra, följer varje rörelse och lägger till och efter tiotalet låtar skrattar vi som om vi kände varandra på riktigt. Musiken blir alltmer hits, energin på dansgolvet bara ökar. Han tar tag i mina händer, han kan ju inte fatta att artrosen gör ont, men det är inte därför jag drar mig undan, jag skriker att jag måste backstage och försvinner för klockan är slagen och jag ska prata allvar med en kämpande transkvinna men visst vill man vara 30 igen och bara strunta i allt.

Det får bli en annan dag.

Det får alltid bli en annan dag.

– Jag heter Kaey, jag är 44, jag flyttade till Berlin för 20 år sedan och jag började göra drag och då förstod jag att jag var en transvän. Jag har alltid varit en aktivist i kvinnorörelsen och när jag kom ut som trans, så blev jag en trans­aktivist. Jag organiserade demonstrationsfestivaler, arbetade för ett kvinno­magasin, jag skrev en bok med en fotograf, den heter ”Gender as a spectrum” och vi intervjuade nära 80 människor som lever i olika delar av spektrumet. Många trans, binära, icke-binära, drag performers, alla. Jag ville göra en bok där man kan se många färger av trans i en bok med många olika individer.

– Jag tänker att den stora storyn är varför de i det manschauvinistiska samhället är så rädda för möjligheten till förändring? Vad är deras problem?

– Om jag säger att de är rädda för transfolk så är det nog för att vi visar hur fri man kan bli och jag tror att de tolkar det som att de själva inte är fria. Det är ju så med oss, vi reflekterar mycket över könsroller, över att bli oss själva. Vi frågar så många saker om oss själva att när vi kommer till ett ställe där vi är klara med det, så är vi helt klara. Det jag ser i det framtida samhället ser inte de. Men de frågar sig aldrig vilka de är, vad de vill bli och då får vi ett samhälle som lever med alla dessa påhittade roller. Om de då kommer till en punkt där de frågar sig… vänta en minut, jag är 44 år nu, och jag förstår att jag har missat något, jag gjorde något jag inte ville göra, jag ville kanske inte ha en familj när jag själv var barn. Det är då en spegelbild de ser och det är det som gör dem rädda.

– När jag skrev om det här på 80-talet var det en svår diskussion. Få förstod. Jag tittade på könen som ett pris man tvingas betala. Så snart du förstår att könet kan väljas, så blir du rädd. Jag tror det aggressiva kommer för att man ser att förändring är möjlig. I Sverige har vi radikala feminister som verkligen är rädda för att det finns ett svar som de inte förstår. De kan prata om det de kallar en riktig kvinna samtidigt som de inte riktigt vet vad det är.

– Det finns en slags början även här på terf-rörelsen, transexkluderande radikala feminister. Den är inte lika stor som i andra länder, men vi har haft några demonstrationer från dem mot trans. Vi har en känd feminist här i Tyskland som heter Alice Schwarzer. Hon är nog den mest kända feministen i Tyskland, hon har slagits för aborträtten, fredsrörelsen, jämlikheten men nu ligger motståndet mot trans. Argumentet är att det är så många unga tjejer och kvinnor som är så förskräckta över vad det betyder att vara en kvinna att de istället vill vara en kille. Därför ska vi inte göra det lätt för dem. De kommer att skada sig.

– Omsorg om unga tjejer som man anser hamnat fel.

– För mig är det å andra sidan så att de kanske borde tänka på om deras rörelse misslyckats. Jag menar, rörelsens budskap var ju att unga kvinnor inte behöver leva i den där stereotypa kvinnorollen. En kvinna kan ju vara allt. Men om du då får unga kvinnor som inte vet hur de ska kunna vara fria kvinnor utan istället vill bli män… har inte din rörelse misslyckats då?

– Jag har varit feminist hela mitt liv, så det är väldigt konstigt att se att en av de stora frågorna för intellektuella feminister i Sverige är att män skulle byta juridiskt kön för att ta sig in på kvinnotoaletter och våldta. Hur blev det så dumt?

– Varje gång jag hör den här diskussionen sitter jag och tänker, är du seriös? Vilka våldtäktsmän har haft problem att gå in i kvinnors toaletter och våldta någon? Vi lever i en samhälle där män bara gör det. Det är ju det som är det hemska. Och om man då inte förstår att transkvinnor har samma problem med män som andra kvinnor, så har man nog inte förstått problemet överhuvudtaget.

– En del feminister som är emot tanken på tre kön, hävdar att det kommer försvåra för kvinnokampen, för lika lön till exempel.

– Om man tittar på andra länder som har en sån lag så finns inte det problemet. Jag vet inte varför vi trans ska diskuteras så när det är män som är problemet. Trans förtrycker inte kvinnor lönemässigt, det är män som gör det.

– I Sverige pratar man om förändringen i att så många fler unga söker hjälp och undrar om de är trans. Det ser jag som en positiv sak, det finns människor som får hjälp och det finns någon du kan prata med.

– Vi har också den där utvecklingen i Tyskland, det är fortfarande runt två procent av de unga som känner sig som trans. Men det är inte 20 procent och inte 90 procent. Jag vet att man pratar om det som en trend men jag sitter då här och tänker, vad tror de är så trendigt? De vet absolut inte hur det är att vara trans när de säger trend.

– Om det är två procent så är det få men samtidigt så är det 160 miljoner människor i världen. Det är fler än Frankrike och Tyskland och Sverige tillsammans!

– Ja, vi är inte många men vi är samtidigt väldigt många.

– Vad tycker du om den nya lagen?

– Jämfört med det vi hade förut, så är det en revolution. Det blir ett mycket lättare sätt att byta namn och det juridiska könet. Att vänta en månad på namnbyte tycker inte jag är så farligt.

– Jag tror lagen är ett stort steg. Vi försöker hitta fel i den men ser inte den stora bilden.

– Ja, man måste nog som transrörelse våga se segrarna också. Vi måste känna oss starka, vi måste känna oss positiva, det går inte att förändra om man bara ser brister.

– De flesta drags jag träffar börjar med att säga att de inte är trans. Men då svarar jag att din kultur är trans.

– Du kan kalla det vad du vill, det är trans. I Berlin är vi inte så uppdelade. Vi har fått mycket influenser från folk som kommit hit. Det är många olika kulturer. Det finns transfolk som startade med drag och förr var det ju ett sätt att klara sig. De måste göra drag för att få pengar. De kunde ju inte jobba på kontor då.

– Om jag kunde vara 40 år igen, skulle jag nog vara dragkvinna.

– Det är aldrig för sent.

– Det finns några fysiska saker som hindrar.

– Som vad?

– Tja, jag kan nog inte klättra på en stång som Santana.

– Nej, det förstås. Inte jag heller.

* * *

Hur dansar förresten en trans?

Ta det bästa från kvinnors svängande rörelser, ta det bästa från männens pistongdunkande, blanda, skaka och bry dig inte om hur det borde vara.

Vid baren på SchwuZ står en lång man klädd i svart, han har svart ögonskugga och en märklig hög hatt på huvudet. Han ler hela tiden och nickar vänligt mot mig och när jag böjer mig fram för att beställa så säger han på klar svenska att ”han studerar klimatpolitiken här i Tyskland” och nämner ett institut jag inte uppfattar namnet på. Han undrar om jag ”har läst Ulrike Herrmann”. Han känner med andra ord igen mig och jag svarar som om jag just hållit ett föredrag och nu efterpratar med publiken. Jag säger att jag bara kommit en bit in i boken, men att jag läst om solel och där är hon helt fel ute.

Hur då?

– Hon skriver om resursbrist och att solceller bara håller i 20 år, men jag vet ju att de håller minst 40 och då förändras hela den pessimistiska klimatkalkylen.

– Intressant, säger han och nickar lite. Sedan skålar vi med ölflaskorna och han går leende iväg. Bakom mig sitter Håkan och tar bilder på unga och vackra med och utan skägg som kysser varandra under neonskylten CHEERS QUEERS. Jag frågar om han vet vem jag träffat.

– Jag vill inte veta, säger han och skrattar.

* * *

Jag läser Alice Schwarzer och inser att jag borde läst henne innan jag läste de svenska debattörerna, för det är exakt samma argument och exempel. Hon är tvärsäker om allt. ”Att vara trans är ett mode och en stor provokation.”

Herregud.

* * *

Jag kommer för tidigt till Willy Brandt-Haus på Wilhelmstrasse 140 vilket är snudd på oförskämt. ”Nej, någon sådan finns inte här”, förklarar receptionisten när jag frågar efter ordförande i SPD:s queerförening, men när Carola Ebhardt dyker upp så öppnas alla dörrar, hon är känd i huset och dessutom avlägsen släkt med Brandt och allt blir plötsligt så vänligt som man vill att det ska vara. Efter en stund kommer föreningens andra ordförande, Oliver Strotzer. Vi pratar om lagen de kompromissat fram.

– När vi har en bättre lag så blir det enklare att förbättra den, förklarar Oliver. Att göra en helt ny lag är svårare än att förändra en som är nästan bra.

– Du låter som en reformist.

– Ja! Det funkar. Som Willy Brandt. Vi hade samma sak när det gällde att förändra lagar runt partnerskap för samkönade par. Det var en lång process. Nu talar ingen om det längre. Lagarna har inte förstört folks liv, de ger bara mer frihet för alla. Jag förväntar mig samma sak här.

2023. Samtal med SPD.

Att SPD, socialdemokraterna, har en egen queerförening berättar om behovet av intern påverkan. Men vid varje val rensas en del av det gamla ut, yngre kommer och förståelsen för lika rättigheter ökar. Samtidigt är det uppenbart att politiken behöver EU för att förändra.

– EU kan påverka länder genom att diskutera diskriminering och rättigheter, menar Oliver. Och när länder inte rättar sig kan det bli dryga böter.

– Så det blir olönsamt att diskriminera trans.

– Samtidigt, säger Carola, om majoriteten i EU skiftar, kanske redan vid nästa års val, så kan det se väldigt annorlunda ut. Tänk dig en högervåg i EU.

Plötsligt känner jag att situationen är lite overklig. Jag har varit med i Vietnamrörelsen, Chilerörelsen, de första miljörörelserna och självklart den feministiska rörelsen och gayrörelsen och om man lägger ihop alla de framgångar människor som organiserat sig faktiskt skapat, så är det ingen tvekan om att även denna kamp kommer vinnas. Tyskland har kommit längre än Sverige. Det konstitutionella utskottet har krävt att man inför ett tredje kön juridiskt och de enda som har något att vinna på att inte lösa de här problemen är den ytterhöger som bara har skräck och rädsla på sin agenda.

– Allt fler transfolk kommer ut och blir synliga, säger Carola. De försvinner inte. Vi har en svår kamp, visst men jag tror att vi kommer att upptäcka att det finns en majoritet i vårt samhälle som känner till att vi transfolk finns.

– Och vi har rätt att leva utan diskriminering och hot.

– Ja. Men det är också en fråga om att vi transaktivister måste bli lätta att förstå. I vissa delar används ett språk som kommer från akademin. Och det är inte ord alla förstår. Det är faktiskt ett problem. För när man inte förstår orden är det lätt att slå ifrån sig tankarna om frihet och jämlikhet.

* * *

Berlinsk humor. Jag springer nerför gatan och vänder snabbt tillbaka och springer för visst har jag glömt nyckeln, nej, just det, den är i röda handväskan, detta satans monster som innehåller allt när man nu inte har fickor i kläderna och jag vänder om igen och just då säger klottret: ”Jag kan inte minnas att jag nånsin glömt något”.

* * *

Det finns förresten en annan teori om varför fler sökt transvård de senaste åren och teorin handlar om pandemin. Den isolering miljoner människor fick leva i, skapade också rum där man plötsligt hade tid att tänka och reflektera. Man gick inte till jobbet eller skolan, man behövde inte uppträda som man eller kvinna, man bara var sig själv och tanken på vem man egentligen var kunde under ett helt år få växa fram.

* * *

En gång till: Varje morgon i femtio år har jag klätt ut mig till man.

Finns det dragtävlingar för kvinnor?

På sätt och vis.

Det kallas Miss-tävlingar och handlar om unga flickor som kläs upp och paraderas och intervjuas och poängsätts och till slut utses någon till den kvinnligaste av alla kvinnliga.

Hon vinner kändisskap.

Tania Gibson blev 1996 Miss Illinois och hon fick en dotter som vid vuxen ålder berättade att hon var transman och det fick Tania att förneka henne, be till Jesus att göra testosteronet verkningslöst, förklara att djävulen tagit dottern och att djävulen nu genomför en massiv sterilisering av mänskligheten för att stjäla vår säd.

Hon talar inför en brutal fundamentalistisk höger som förkastar sina egna barn.

Ja, förkastar sina barn, det finns inga andra ord.

Dotterns könsbyte har gjort henne gott.

Kändis än en gång.

* * *

2023 vinner för övrigt en kvinna född till man tävlingen i Holland.

Och av Miss Universums alla kandidater är två transkvinnor.

2023. Det normala.

Varje dag försöker jag möta Berlin med lite nya kläder eller smycken. Det farliga försvinner allt längre bort, jag har svårt att minnas min oro efter några dagar.

Efter en vecka är det här det nya normala. Vi pratar och plåtar och pratar med fler och reser runt i staden. Nu ska frihetsbilder tas på det japanska fotogalleriet. Vi säger saker vi inte trodde vi skulle säga.

– Tar du tuttarna eller pumpsen?

– Vilka är lättast?

* * *

Normalt är annars en lyx för trans. Jag kommer aldrig glömma Nana, den vackra flickan från Place Blanche i 60-talets Paris som Christer Strömholm fotograferade. Hon som när vi äntligen sågs var närmare 80 år och visade mig den lilla ytan på trottoaren där de fick stå och vänta på kunder. Polisen som kom och krävde gratisknull. Och så, tillslut hittade hon sin officer, de flyttade till en liten fransk småstad och Nana blev hemmafru och normal och så skulle det få vara i årtioenden.

– Visste han om att...

– Nej, nej, nej, Gud nej. Varför skulle han veta det?

* * *

På Neue Nationalgalleri är Gerhard Richters stora målningar den aktuella publikmagneten, jag står framför en som bara består av en spegel och ser mig själv som del i en gigantisk utställning. Det här är ett väldigt vackert museum, en fin permanent utställning och en grå skulpturpark och så skyltar för funktionshindrade, barn, kvinnor, män och trans i noggrann ordning utanför toaletterna.

Så enkelt det kan vara.

Jag sätter mig för att vila i en soffgrupp med många andra besökare runt om. Ingen tittar och ingen pratar för liksom i Sverige sitter vi alla och tittar i våra mobiler så att inte en minut av våra liv ska vara annat än i ett ständigt flöde.

Det är tyst, men ingen vilar.

2023. Övervakningen.

Kanske friheten i Berlin också handlar om att man varit med om så mycket vidrigheter. Obegripliga förtryck, rena sadistiska system. Vardagar av oro och skräck.

Vi åker till Stasimuseet, den hemliga polisens gamla hus och allt står uppställt som om inget hänt sedan murens fall för snart 35 år sedan.

Allt är brunt och beige på kontoret, den gamla Stasichefen Erich Mielke har ett stort kontor med litet kök och märkligt nog en stor dubbelsäng.

Jag är klädd i beige blus, har köpt en ny brun kjol som nästan smälter in i väggen, jag vandrar runt men har svårt att låta Håkan fotografera, det är en alltmer deprimerande plats, jag påverkas av det pedantiskt organiserade angivarsamhället, med de speciella transportbilarna där flera kunde sitta i burar, trånga som garderober och fraktas in för nya förhör.

Jag kan inte slå ifrån mig det jag ser, det känns som om historien kletar ner sig på mig, jag avskyr plötsligt den svepande kjolen och lovar mig själv att låta den gå till second hand redan nästa kväll.

Jag lämnar lokalerna alltför snabbt och går ner mot stora gatan, solen skiner, det är varmt i luften och det hemska som varit är trots allt inte det som är.

Eller?

Precis utanför Stasilokalerna står nya skyltar uppsatta.

Achtung! Videoüberwachung.

Kameraövervakning. Och bakom monitorn sitter en ny generation och granskar hur andra människor beter sig.