– Det viktigaste är att knyta gemenskap och stötta varandra. Det finns en öppenhet och en värme. Jag upplever att alla som kommer till oss känner så. Vi gör det väldigt enkelt. Varje person får presentera sig om man vill, med sitt namn och med pronomen. Det är det enda som är uppstyrt. Resten är en vanlig fika där vi träffas och umgås, säger Jenny Andersson, som är mamma till Eliz, en nioårig pojke som föddes som flicka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vid Transammans Västs träffar diskuteras allt från aktuella ämnen till vardagens små och stora saker.
– Det finns en stor acceptans för varandra. Alla vet varför de är där och det finns en trygghet i att alla vill varandra väl. Vuxna transpersoner som har varit med har sagt att de blir rörda av att se de här barnen växa upp och få vara sig själva. Vi har bara fått positiv respons. Vi har en Facebook-sida som många har valt att bli medlemmar i och flera medier har skrivit om oss.
Har gjort det odramatiskt
Idrotten är en del i samhället där många strukturer har varit och på många sätt tycks vara orubbliga. Det bygger på tradition och kultur. Inte minst när det gäller uppdelning av flickor och pojkar.
– När jag utgår från mig som närstående till ett ungt transbarn som inte har kommit in i puberteten, har vi haft det väldigt förmånligt. Det måste jag verkligen säga. Vi bor i en kommun utanför Göteborg där vi har varit i kontakt med flera klubbar. Det har inte varit några konstigheter alls utan vi har blivit varmt välkomnade.
I de idrotter där Eliz har varit med har först ledarna fått information om hans transidentitet.
– Sedan har de andra barnen och deras föräldrar fått veta om det. Vi valde att berätta om det och förklara hur det ligger till när det blev dags att börja duscha tillsammans efter träningar och så. Vi har valt att göra det väldigt odramatiskt. Vi har berättat att Elis föddes som en flicka men har varit pojke de senaste åren. Sedan har det inte blivit några frågor på det.
Har ni någon gång känt oro inför att berätta om det här?
– Det är klart att vi funderade och kanske oroade oss lite för responsen, men vi har bara mött positiva reaktioner. Vi har varit med om samma sak i skolan, i kören, i fotbollen och handbollen. Det är de forum där vi har berättat och det har varit samma reaktion på alla ställen. Barnen har inte haft några följdfrågor överhuvudtaget.
Göra skillnad
Den traditionella uppdelningen mellan män och kvinnor finns i stort sett i alla idrotter. Jenny Andersson vill se ett bredare tänkt till att börja med på barn- och ungdomsnivå.
– Eliz har gått i karate och ridning och det var det blandade grupper på båda. Vi har också varit på knatteskutt i gymnastik, och där är det samma sak. Han spelade i tjejlag i fotboll för några år sedan, men det var absolut inte hans grej. Han kände sig inte bekväm där.
Var det något som inte fungerade, enligt er?
– Min man är väldigt aktiv inom idrotten och är med som tränare i flera sporter. Vi båda upplever att det väldigt tidigt görs skillnad mellan tjej- och killagen. Tjejerna har mer fokus på att lära känna varandra och gemenskap. Det är namnlekar och pratar om annat förutom det som rör själva idrotten. För killarna är det mer satsning på det sportsliga och det är: ”kom igen nu, gubbar” till barn som är nio år. Det snacket har aldrig tilltalat Eliz.
Tvingades byta om med tjejer
Unisexsporter är ovanliga. Ridning är ett undantag, där flickor och pojkar, kvinnor och män aldrig delas upp efter könsidentitet.
– I många sporter finns en gräns för när de som är födda som killar och är transtjejer inte får lov att fortsätta i det lag de har spelat med i några år. Det är vanligtvis i pubertetsåldern som de kraven kommer. I vårt fall har vi ”tur”, kan man säga eftersom en transperson som är född som tjej alltid får spela i ett killag. Men så är det ju verkligen inte för alla.
Samhället är uppbyggt på de traditionella könsrollerna och uppdelningarna. Jenny Andersson och hennes familj märker det på många sätt i vardagen.
– Vi har stött på patrull, och det är tråkigt. Om inte annat borde kommunen ha resurser till att göra rätt och att vara inkluderande. Vi har själva varit med om när det har blivit fel. Vårt barn är en kille och har alltid bytt om med killarna, men det fick han inte göra när de skulle till simhallen med klassen. Helt plötsligt blev han tvungen att byta om med tjejerna.
Jenny kontaktade badhuset drygt en månad innan klassen skulle dit och simma, och förklarade då situationen.
– Jag pratade med badhuset och då fick Elis ett separat omklädningsrum. Men det innebär också svårigheter, att som nioåring tvingas byta om helt ensam. Omklädningsrummet var nere i en källare, det var smutsigt och till råga på allt fanns ingen fungerande lampa.
"En del väljer förmodligen bort idrotten eftersom det finns begränsningar och är så uppdelat."
På olika platser runt om i landet finns så kallade omklädningsbås för personer som vill byta om enskilt, men ändå vara i samma omklädningsrum som den grupp personen identifierar sig med.
– Jag tycker att det ska finnas duschdraperi för alla – oavsett om man är transperson eller känner obehag inför de situationerna. Det är ett sätt att inkludera alla på ett väldigt enkelt sätt.
Finns det något annat du tycker att idrottslag eller ledare kan göra?
– Det finns flera små saker. Många människor är väldigt medvetna, men det gäller att implementera saker i verkligheten också. Det kan vara att säga ”kom igen, laget” istället för att säga ”kom igen, tjejer” eller ”kom igen killar”.
Andra lösningar som skulle förenkla livet för transpersoner är att helt slopa könsuppdelningen i unga åldrar, att addera lag och serier utan könsindelningar även på seniornivå.
– Det finns en del lag här och där i olika sporter, som jag har hört talas om. Ett ishockeylag i Angered där de inte gör skillnad på killar eller tjejer och i Västerås finns ”Transammans träning” där bara transpersoner är med. Det kan säkert bli aktuellt för oss att prata om i Transammans Väst.
Vad är riskerna med att inte öppna upp och inkludera, enligt dig?
– En del väljer förmodligen bort idrotten eftersom det finns begränsningar och är så uppdelat. Hur många duktiga talanger har försvunnit på vägen eftersom de inte har känt sig välkomna?
Till sist är det en fråga för vuxna att agera och skapa möjligheter för de unga, enligt Jenny Andersson.
– Idrotten är en så stor del av samhället att vi alla måste ta ett stort samhällsansvar. Det är en fråga om etik och moral att inkludera alla. Vi vuxna måste vara förebilder och föregå med gott exempel. Idrotten ska vara ett forum där alla trivs. Empati är det finaste och viktigaste ledordet. Det måste vi ha med oss i alla sammanhang.
