Men Jan-Erik Vaara har en unik uppsättning guldmedaljer. Som spelare blev han världsmästare i innebandy två gånger. Som förbundskapten har han tre VM-titlar på damsidan och två på herrsidan. Han lämnade landslagsinnebandyn efter herrarnas VM 2016.
Vaara har coachat många av världens och Pixbos allra bästa innebandyspelare på både dam- och herrsidan. Efter en lång elitkarriär nöjer sig han sig numera med att vara ledare i den värmländska innebandyföreningen SK Örnen.
Han har bland annat varit tränare för pojkar 03.
– Om jag hade toppat och kört någon form av elitsatsning i mitt ungdomslag skulle jag skämmas när jag går in på Coop hemma i Molkom, säger Jan-Erik Vaara.
Varför är det inte okej med toppningar i ungdomsidrott?
– Detta är verksamhet som får statligt och kommunalt understöd. Idrotten ska inte bidra till exkludering och selektering av individer, inte dela in ungdomar i de som ”duger” och som ”inte duger”. En sådan hållning är på sikt katastrofal, inte bara för individerna som blir drabbade utan även för samhället i stort. Det är riktigt illa om vi inom idrotten sänder signalerna att det är okej att behandla barn på det sättet.
Och det är inte bara de bortvalda som drabbas, enligt Vaara.
– Man lägger också, kanske omedvetet, ett för stort ansvar på de spelare som man toppar laget med. Dels utifrån ett förväntat resultat av toppningen, de individerna kanske känner sig misslyckade om matchen inte vinns. Dels finns undersökningar som visar att de som blir utvalda att spela känner att det är orättvist gentemot de lagkompisar som får stå tillbaka. Det är ju någon annan som har bestämt toppningen, oftast en vuxen ledare.
Men toppning och olika typer av kvalitetssortering av idrottande barn är fortfarande ett utbrett fenomen i Sverige.
– I alla föreningar borde det finnas en policy eller åtminstone ett konkret arbete mot toppning i ungdomslag. Klubbar som saknar detta eller som har en policy men inte efterlever den borde varken få anläggningsbidrag, driftsbidrag eller lokalt aktivitetsstöd. Jag tycker det är helt oacceptabelt att föreningar får stöd för ungdomsverksamhet där det ingår toppning och selektering.
Vad vore en rimlig åldersgräns?
– Idrotten tappar många killar och tjejer när de når gymnasieåldern. Det beror säkert på många saker, men en orsak kan vara att de har tröttnat på idrotten på grund av toppningar. Jag tror att man skulle pröva att ha gränsen vid 17–18-årsåldern.
De som förespråkar elitförberedande ungdomssatsningar brukar säga att det är viktigt att fånga upp talangerna tidigt för att ge dem tillräckligt mycket kvalitativ träning.
– Det finns en tanke att de som är ”duktiga” ska vara i ett sammanhang tillsammans med andra ”duktiga” för att utvecklas. Den idén vilar på lösa grunder och jag vill slå hål på den. Den tjej eller kille som för tillfället anses som väldigt bra i sin idrott kommer ändå att hamna i andra utmaningar som gör att den utvecklas vidare fast kanske på andra plan, säger Vaara och fortsätter:
– Man behöver inte ändra i den sociala miljön för att nå utveckling. Risken med att plocka ihop talanger i ett och samma lag är snarare att de ruttnar för att de inte längre får spela med sina kompisar från skolan eller fritidsumgänget.
Så exempelvis elitfotbollsklubbarnas akademier där de tar in barn för provspel och samlar de ”bästa” spelarna i ett lag, är en kontraproduktiv verksamheten enligt dig?
– Jag kan inte belägga detta med forskning. Men jag är väldigt misstänksam mot samtliga såna där koncentrerade satsningar. Jag är mycket tveksam till det.
Jan-Erik Vaara är övertygad om att en ungdomsverksamhet där alla erbjuds samma möjligheter att vara med på träning och tävling inte bara ger barnen en sundare social miljö, utan att det dessutom gynnar eliten.
– Att få så många som möjligt att fortsätta med idrott länge, det tror jag också ökar möjligheterna att få en större och spetigare elit. Och hela samhället vinner på att ha en bred bas av idrottande människor.
Vad är det allra viktigaste med barn- och ungdomsidrotten?
– Det sociala sammanhanget. Att vara i grupp och ha roligt, ha kul på alla sätt och vis, säger Jan-Erik Vaara och utvecklar:
– En del är ju där för att tävla. En del är där för att man tycker att det finns en finess och utmaningar med idrotten man håller på med. Andra är där mest för att umgås. Det är så det ska vara och måste få vara. Det är viktigt att barnen inte blir alldeles för påverkade eller styrda åt något speciellt håll av sina tränare. Jag tror att man som ledare ska följa gruppens utveckling snarare än att styra den.
