Vad har hänt?
– Höstträningen har gått jättebra. Jag gick in med ett annat fokus den här säsongen, den sista i USA, och ville göra ett avtryck, så att ”de kommer ihåg mig”, förklarar Ellen Ekholm.
Hon berättar att hon första året vid University of Kentucky fick en skada i upphoppsfoten, en skada som blev utdragen.
– Jag missade mycket det året. Andra året blev det mycket alternativ träning och sen fick jag nya coacher. Det var egentligen först förra året som jag kunde hoppa utan att det gjorde ont.
Hela tiden har hon känt att ”bara jag får ett nytt pers så kommer det att lösa sig.”
– Man blir så fast vid att det står stilla. Det blir en mental fråga.
Stark formkurva
Man kan säga att Ellen har fått rätt – med råge. Plötsligt har det lossnat.
I säsongsdebuten i januari i USA förbättrade hon det fem år gamla personrekordet till 1,85 efter felfri hoppning. Veckan därpå höjde hon det till 1,86.
Sedan kom allt på en gång i februari. När hon tävlade i South Carolina i mitten av februari slog Ellen först personligt rekord igen med 1,88 i tredje försöket och sen klämde hon till med 1,90 i sista försöket.
Inte nog med det, i lördags hoppade hon 1,91 vid universitetstävlingar i Texas. Då hade hon först tappat ledningen när hon rev på 1,88, men sparade hopp och tog 1,91 direkt och vann även den tävlingen.
– Att vinna och ta poäng för laget är det viktigaste i de här tävlingarna.
Nu är hon en av favoriterna i amerikanska universitetsmästerskapen inomhus i mitten av mars. Sedan startar utomhussäsong i USA direkt.
I juni flyttar Ellen Ekholm till Sverige igen och då är det hemmaklubben Ullevi FIK som gäller.
Hur började det här med höjdhopp en gång?
– Det var min mamma satte mig i träningsskola med friidrott nån gång när jag var tio-elva år. Innan dess tränade jag många sporter, framför allt handboll. Inom friidrotten var det många grenar i början, tresteg, sprint, men där var jag inte tillräckligt snabb så det blev höjdhopp. Där var jag bäst och jag tyckte att det var roligast.
2015 tog hon oväntat medalj i junior-EM.
– Både jag och min svenske tränare Peter Liberg är förvånade när vi tittar tillbaka på det. Jag hade inga förväntningar. Det var ett rörigt år, jag hade missat uppbyggnadsperioden, min mamma gick bort.
Ellen hade alltid drömt om att åka till USA för att träna och studera. Tack vare EM öppnade sig många dörrar. Efter att ha jobbat ett år hemma flyttade hon till USA hösten 2016.
– Jag hittade coachen Toby Stevenson som jobbade här på University of Kentucky. Jag åkte hit med pappa och kollade läget, och då kände jag att ”nu kör vi.”
Ellen läser marknadsföring och ledarskap och tar sin examen i maj.
Hur ser en vanlig dag ut nu under sista året?
– Jag har ganska lite kurser kvar så det är ett ganska skönt schema.
Startat med styrkepass
Det kan börja med ett styrkepass, skivstång, på morgonen vid halv åtta. Sen har hon lektioner klockan elva och halv ett. Efter det lite rehab med fysioterapeuten och sedan direkt till nästa träningspass.
– Efter det är jag tillbaka hemma för att plugga. Vissa dagar kan det även bli massage.
Det är stor skillnad mot hur det kan vara hemma i Sverige enligt Ellen – skola hela dagen och sen skynda sig till träning vid femtiden.
– När man bygger schemat här är det ett pussel för att få ihop det med träning och studier på ett bra sätt. Skolan och träningen sitter ihop och studierna måste funka för att man ska få tävla. Du måste ha ett visst betygssnitt. Det är ju skolan man tävlar för.
För Ellen Ekholm har systemet funkat, ”jag är ingen skolmänniska men här har det gått riktigt bra.”
Hon gillar också mixen av idrottare på universitetet – så många olika grenar och nationaliteter. Alla med samma mål, att bli så bra som möjligt.
– Den här skolan lever på sina sporter. Det är en stor basketskola och sen kommer amerikansk fotboll – de drar in pengarna. Gymnastik är vi också duktiga på.
Dålig koll på friidrott
Friidrott är ganska stort också men folk har dålig koll på den, berättar Ellen. Det man bryr sig om är amerikansk fotboll, basket och baseball.
– Men vi blir i alla fall någorlunda uppmärksammade. I år är vi typ 95 personer i friidrottslaget, där vi är bra på framför allt häck och 400 meter, typiska amerikanska grenar.
När hon inte pluggar eller tränar tar hon det lugnt och umgås med sina amerikanska vänner. Först bodde hon i studentrum, nu i egen lägenhet. Universitetsstaden Lexington har drygt 300 000 invånare, med lantliga omgivningar med mycket hästar och hagar.
– Vädret är lite som hemma, men mer av allt. Fast korta höstar och vårar. Och inget vatten, säger Ellen och skrattar, hon som bor på Kalvsund i Göteborgs skärgård.
Hemma ja, vad väntar?
– Jag känner att studierna får räcka för tillfället. Jag vill hitta ett jobb som funkar så att jag kan träna på den nivå jag vill. Det kanske är lättare sagt än gjort.
Ständig kontakt med tränaren
Hon har kontakt hela tiden med sin svenske tränare Peter Liberg och denna säsong har han och Ellens nuvarande amerikanske coach, Kris Grimes, ett tätare samarbete också inför ”överlämningen” framåt sommaren.
I slutet av augusti är det EM i Paris. Kvalgränsen dit har har hon redan klarat.
Några veckor innan dess är det OS i Tokyo.
– Jag försöker att inte stressa för att klara den kvalgränsen som är 1,96. Håller man på att jaga en viss höjd så hamnar man i en mentalt jobbig situation.
Men hon gjorde två försök på den höjden i tävlingen senast.
– Jag gör så gott jag kan så får vi se vad som händer.
