Vart fjärde år är det OS och Sverige fylls av ”förståsigpåare” som vet allt om skotte, gard och vick. Resten av tiden finns några viktigpettrar som minsann vet att påpeka att det där med att sopa framför stenen inte är för att ge den hjälp på vägen, så termen curlingförälder är en helt felaktig benämning.
Och så finns de som utövar sporten. De som går in i kalla hallar och lägger sten efter sten efter sten tills kontrollen finns där. De som på riktigt förstår hur svårt det är som sker där på tv-skärmen när det är OS.
En slump
En av dem är Susanne Schilliger Kildal. Hon hamnade i curlinghallen lite av en slump.
– Jag började på öppet hus. Det var en kompis som såg en annons och tyckte att vi skulle gå dit och prova och så hängde jag på. Det var mest som en rolig grej. Det var jättesvårt och man ramlade en massa på isen och skrattade massor, säger hon.
Trots svårigheterna var intresset väckt och nästa steg blev en nybörjarkurs.
– Det var bara fyra tillfällen och inte så dyrt, så vi tänkte att det kunde vara kul att lära sig på riktigt.
Snart fick Susanne vara med i tävlingsspel. Till att börja med i klubbens informella interna tävling Hatten där poäng utdelas för deltagande både på isen och på det efterföljande fikat. Sen blev det medlemskap och fler tävlingar.
Är med i Cirl Power
Under hösten har hon varit med i det rena damlaget Cirl Power. De hittade varandra genom klubben och bestämde sig för att ställa upp i klubbens interna serie Göteborgsligan. Alla i laget är relativt nya på banan och på frågan hur det har gått svarar Susanne:
– Ja, bra fråga! Jag tror att vi kanske kom sist, men vi hade kul! Och det är det viktigaste. Det är kul att ha ett lag med bara tjejer där alla är nybörjare. Man får lära sig mycket. Och göra misstagen. Man bestämmer sig för att lägga stenen på ett visst sätt och det blir helt katastrofalt. Då fattar man att ”aha så här ska vi inte göra nästa gång”. Det blir mycket diskussion kring många stenar och man lär sig mycket på det.
Under året som gått har Sverige tagit hem ett OS-guld, ett VM-silver och ett EM-guld. Som en direkt följd av framgångarna var det högt tryck på vårens nybörjarkurser hos Göteborgs curlingklubb. Många ville prova på och börja med curling. Ett besök av OS-skippern Anna Hasselborg och Sara McManus spädde ytterligare på intresset.
– Det är inte så många som spelar curling i Sverige, så man kommer nära eliten. Curlingvärlden är ganska liten, det gör det roligt att hålla på med, säger Susanne.
Få spelar i Sverige
Omkring 60 klubbar är det som utgör den lilla världen. Och ur de klubbarna har de stora affischnamnen kommit, men få av dem spelar i Sverige. Stjärnorna vi ser på tv ligger högt över nivån i svenska elitserien. För att hålla sig tillräckligt bra för stora mästerskap krävs att de spelar mot internationellt motstånd.
Innan curling blev sporten för Susanne Schilliger Kildal ägnade hon många år åt innebandy. Uppväxten i Pixbo gav henne inte mycket val.
– Alla barn i Pixbo provar på innebandy, så är det bara.
Om man jämför de två sporterna är det inte mycket som överlappar.
– Curling är inte så mycket träning. Det känns mer som en fritidsaktivitet där man träffar sina vänner. Det är mer som att spela brädspel – mycket taktik och mycket socialt umgänge. Curling är en sport där man verkligen hinner tänka efter. Innan man lägger en sten hinner man tänka ”okej, vad ska jag göra nu?”. Innebandy är mer fart. Mer adrenalin.
Mycket umgäng mellan lagen
Engagemanget rör sig dessutom mycket mer på klubbnivå i curlingen. När lagen är så små som fyra spelare blir det automatiskt ett större umgänge mellan dem än vad det blir i en stor förening med många lag som i de större sporterna.
– Vår klubb är inte så stor. Om man spelar i ett lag blir man ganska aktiv i klubben. Man lär känna alla, det gör man inte riktigt på samma sätt i innebandyn.
