Med de orden inleds en av herrfotbollens främsta framgångssagor. Det är tidig höst 2008 och en bit efter midnatt i sju-stjärniga Emirates Palace Hotel i Abu Dhabi. Doktor Sulaiman Al Fahim, även kallad ”Arabemiratens Donald Trump”, har just betalat 3 miljarder kronor för Manchester City. Nu förklarar han för en samlad presskår att målsättningen är att göra Manchester City till världens bästa och största fotbollsklubb. Kosta vad det kosta vill.
Sedan dess har klubben vunnit Premier League – den engelska högstaligan – sju gånger, FA-cupen två gånger och ligacupen sex gånger. Det är fler titlar än under klubbens 128 första år.
Sulaiman Al Fahim är egentligen framförallt en skicklig förhandlare och mellanhand. Klubbens nya ägare är formellt Abu Dhabi United Group, ADUG. Ett företag som i sin tur ägs av shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, vice statsminister, en del av regeringen och medlem i kungafamiljen i Abu Dhabi.
Under hans ägarskap har Manchester City gått från att vara en klubb nära kris i den engelska fotbollens mellanskikt till att stapla framgångar på varandra. Klubben är idag världens allra rikaste.
Ikväll kan så sagan nå sin kulmen. För första gången kan Manchesterklubben vinna fotbollens allra mest prestigefyllda klubblagstitel. Champions League.
101 regelbrott
Men det finns också en annan sida av myntet. Klubben och dess emiratiska ägare har blivit en av de främsta galjonsfigurerna för “sportswashing”, att genom idrott förbättra ett lands eller varumärkes dåliga rykte.
– Förenade Arabemiratens enorma investering i Manchester City är ett av fotbollens mest fräcka försök att "sporttvätta" ett lands djupt skamfilade bild genom spelets glamour, konstaterade Amnesty Internationals Gulfforskare Devin Kenney för några år sedan.
Bakom framgångarna finns oljepengar och en totalitär regim och det senaste decenniet har anklagelser om omfattande och systematiskt ekonomiskt fusk duggat tätt. Så sent som i februari meddelade Premier League att Manchester City utreds för att ha brutit mot ligans ekonomiska regelverk över hundra gånger mellan 2009 och 2018.
Utredningen har pågått i fyra år och anklagelserna handlar om övervärderade sponsoravtal, tränare som kompenserats vid sidan av sina kontrakt och mörkande av driftskostnader.
Men vi tar det från början.
Från tredjedivision till bäst i Europa?
Manchester Citys 128 första år var relativt händelsefattiga. Det gick ofta decennier mellan titlarna och under 90-talet befann sig City under en säsong i det engelska ligasystemets tredje högsta nivå. Ett lågvattenmärke i klubbens historia.
2007 bestämde sig, som från ingenstans, Thailands före detta premiärminister Thaksin Shinawatra för att köpa klubben. Han hade just avsatts i en statskupp och befann sig i exil i London. Men titlarna uteblev och Thaksin Shinawatra tröttnade. Efter bara ett år sålde han klubben till ADUG och shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan.
Shejk Mansours övertagande av klubben banade sedan väg för en rad spektakulära spelaraffärer. Och det gick i ett rasande tempo.
Redan samma dag som klubben köptes signerades brassen Robinho för rekordsumman 380 miljoner kronor. De följande åren värvades spelare för ytterligare nästan fyra miljarder och i början av 2010-talet bestod laget av några av världens allra mest namnkunniga spelare. Förra året värvades fotbollens nya stjärnskott, norrmannen Erling Haaland, för över 2,3 miljarder kronor.
Spelarköpen och tillsättandet av Pep Guardiola, av många ansedd som världens skickligaste tränare, har gett avkastning. Manchester City blev nyligen engelska mästare för tredje året i rad.
Men frågan är om de osannolika framgångarna alls hade varit möjliga utan en hel del fulspel.
”Måste sättas till marknadspris”
2011 slöt shejk Mansour ett tioårigt sponsoravtal med flygbolaget Etihad om namnrättigheterna för lagets arena. Summan på 4 miljarder kronor fick omvärlden att höja på ögonbrynen – inte minst ligamotståndaren Arsenals dåvarande tränare Arsene Wenger.
Arsenal hade bara strax innan signerat ett liknande, men 15-årigt, avtal med Etihads konkurrent Fly Emirates värt 900 miljoner kronor. 4 miljarder tycktes med andra ord vara långt över marknadsvärde.
– Sponsoravtal måste sättas till marknadspris. De kan inte dubblas, tripplas eller fyrdubblas, klagade Arsene Wenger.
Tiden har sedermera gett honom rätt i sin misstänksamhet.
I november 2018 läckte sajten Football Leaks flera dokument som visade att Manchester City utstuderat och systematiskt kringgått Uefas Financial fair play, det regelverk som ska förhindra att professionella fotbollsklubbar spenderar mer än vad de tjänar.
Dokument och ytterligare läckta mejlväxlingar, publicerade av tyska Der Spiegel, visade att merparten av sponsoravtalets miljarder inte alls kommit från flygbolaget Etihad – utan direkt från den emiratiska staten. På så sätt har emiratet kunnat pumpa in pengar i klubben. Ekonomisk dopning och ett uppenbart brott mot Uefas egna regler.
2020 stängde den europeiska fotbollsförbundet av Manchester City från spel i Champions League i två år och dömde klubben att betala böter på motsvarande 300 miljoner. Efter en överklagan hävde dock idrottens skiljedomstol Cas avstängningen och sänkte bötesbeloppet.
Anlitat stjärnadvokat
När Manchester City nu, våren 2023, ännu en gång anklagas för regelbrott är läget ett annat. De anklagelser som Premier League riktar mot klubben rör brott mot den inhemska ligans regelverk. Därmed har skiljedomstolen Cas inte jurisdiktion och en eventuell dom kan alltså inte överklagas.
Manchester City har, kanske delvis just därför, anlitat en stjärnadvokat och väntas bestrida anklagelserna med alla tillgängliga medel.
Men först väntar alltså final i Champions League. För motståndet står italienska Inter – som för övrigt, sedan 2016, ägs av den kinesiska koncernen Suning Holdings Group. Prislappen: drygt 3 miljarder kronor.