Samtidigt har hon sett hur massor av andra idrotts- och kulturföreningar har lagt ner sin verksamhet. Inte minst i de nordöstra stadsdelarna har antalet föreningar minskat drastiskt.
– Det är nästan med fasa som jag har sett hur kommunen och förvaltningar har hanterat våra föreningar. Det är en stor bidragande orsak till den föreningsdöd som drabbat våra förorter, säger Helga Valdimarsdottir och fortsätter:
– Nu vill jag trappa upp kampen för hela föreningslivet. De här frågorna var illa skötta av det socialdemokratiska styret i Göteborg och när jag ser de uttalanden och prioriteringar som görs med Axel Josefsson vid rodret så är jag minst sagt bekymrad.
Vad gör de styrande politikerna för fel?
– De prioriterar inte frågan om föreningslivets villkor alls. Det är grundproblemet och det leder till att ingen känner något riktigt ansvar. Det är uppenbart att de inte har landat i vad samhället behöver ett rikt föreningsliv till, och det i sin tur bidrar till att de saknar strategier.
Hon har också kritik mot hur bidragssystemet fungerar rent praktiskt:
– De har skapat ett system som kräver en väldig massa dokumentation och administration från oss ideella ledare. Vi tvingas lägga nästan all tid på detta istället för på barnen. Därför ger många ledare upp. Istället för att möta de ideella föreningarna på våra villkor kräver kommunen att vi ska anpassa oss efter deras system – ungefär som om föreningarna fanns till för kommunen istället för tvärtom. Göteborg har blivit en föreningsovänlig stad, säger Helga Valdimarsdottir och utvecklar:
– När jag möter både tjänstemän och politiker i de här frågorna så har de ingen som helst koll på hur situationen är ute i stadsdelarna. Kunskapsnivån är väldigt låg. Samtidigt är alla rörande överens om att vi behövs och gör ett viktigt jobb, men de ser inte sin egen del i utvecklingen.
Lämnade Island 1981
När Helga var sju år flyttade hennes familj från arbetslöshetens Island och bosatte sig i Bergsjön 1981.
– Vi kom till en stadsdel med rikt föreningsliv och fantastiska fritidsgårdar. Det var massor av vuxna som fanns till för oss barn. Men jag hörde ändå till de ungdomar som aldrig riktigt kom in i idrotten. Jag provade i flera föreningar, men så fort det var dags att betala medlemsavgift så tog det stopp. Mina föräldrar hade inte råd. Samma problem ser jag hos ännu fler idag. Det är helt fel att ungdomar ska utestängas från idrotten på grund av föräldrarnas ekonomi.
Först i vuxen ålder, när Helga själv kunde betala för sig, började hon med idrott på allvar och blev boxare.
Som ung bodde hon i Bergsjön och Tynnered. Under en stor del av sitt vuxna liv har hon bott i Angered.
– Jag tror att min bakgrund är en avgörande orsak till att jag vill kämpa för förbättringar. Klyftorna har vuxit ännu mer. Det är ett större utanförskap och högre ohälsotal i våra förorter nu än när jag var liten. Det har aldrig varit viktigare än nu att vi som samhälle jobbar med de här frågorna. Vi ser i vår boxningsklubb vad föreningslivet betyder för varje individ. Generellt går det bättre för ungdomar som är aktiva i en klubb.
Slutat som ordförande
Nu har Helga Valdimarsdottir avsagt sig sitt mångåriga uppdrag som ordförande i Angered Boxing Club. Under sommaren har hon, tillsammans med några andra, bildat en ny förening under arbetsnamnet ”Ringhörnan”.
Det är ingen idrottsförening, utan en ideell förening med en helt ny sorts verksamhet.
Föreningens ändamål är ”att stödja och utveckla föreningslivet i de socialt utsatta områdena i Göteborg för att uppnå målen om en meningsfull och hälsosam fritid enligt barnkonventionen. Och att bidra till att skapa ett såväl jämlikt som jämställt föreningsliv, där alla barn ska ges samma möjligheter att delta under sin fritid, oavsett var i staden de bor.”
Vad vill ni göra konkret för att underlätta för föreningslivet?
– Skapa debatt och påverka politiker och företag i rätt riktning. Allt med syfte att jämna ut de pinsamt stora skillnader som finns mellan bidrag och sponsring som går till de västra delarna av staden jämfört med de östra. Vi kan stötta föreningar i bidragsansökningar. Vi kan ordna gemensamma upphandlingar av materiel så att det blir billigare för varje förening. Vi vill också verka för ett samarbete mellan föreningar och skola, så att barnen kan träna på dagtid direkt i anslutning till skoldagen.
Vad är ert viktigaste budskap till politikerna vid sidan av att jämna ut klyftor mellan stadsdelar?
– Vi behöver få politikerna att fatta att det måste finnas lokaler till rimliga priser, när det finns folk som är redo att jobba helt gratis med våra ungdomar. Som exempel betalar vår boxningsklubb mer än 700 000 om året till kommunen i lokalhyra. Lokalerna är sjukt dyra. Hyrorna är inte ens marknadsmässiga utan högre än så. Och det måste gå att ordna ett enklare redovisningssystem för att söka bidrag. Det är ineffektivt att kommunen tar in pengar med ena handen och delar ut med den andra. Det är ändå i princip ett nollsummespel.
Vad tror du om att slopa både hallhyror och aktivitetsstöd? För att både de ideella ledarna och tjänstemännen ska slippa en massa tidskrävande administration?
– Ja, nolltaxa för planer och lokaler vore det allra bästa. Kommunen skulle spara pengar på det, det vet jag. En massa tid skulle frigöras både för deras personal och för oss föreningsledare. Jag vill absolut att kämpa för att det ska bli så, även om det tyvärr är långt ifrån verkligheten just nu.
