BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Många av träden finns kvar, men alla byggnader från hans spelartid är borta. Istället står ett skrytbygge, toppmodernt till en kostnad av många miljoner. Men det är fortfarande en kamratgård.
Gör Blåvitts träningsanläggning skäl för sitt namn?
– Ja, IFK är ju en kamratförening där man försöker värna om IFK:s grundvärderingar. Men jag vet inte om det där har suddats ut med åren. Jag vet ju inte hur värderingarna var i en kamratförening för 70 eller 100 år sedan.
Men du kan jämföra med när du spelade i klubben. Finns kamratandan kvar nu när du är tillbaka 30 år senare?
– Ja. I den grupp som finns här är alla fulla av respekt. Det är några som jobbar med maten, några som jobbar med marknad, och så finns det ledare och spelare. Alla är intresserade av varandra och har full respekt för det som andra sysslar med. Den dagen när vissa avdelningar i en fotbollsklubb tycker att de är viktigare än andra, vissa tycker sig vara mer värda för att de tjänar mer eller har högre status – då skapas en vi-och-dom-känsla.
Och där är ni inte på Kamratgården idag, eller?
– Nej, inte i närheten. Jag tycker att exempelvis Tobias Hysén visar detta när han behandlar dem som jobbar med maten med stor respekt.
Vad lägger du in i ordet kamratskap?
– Medmänsklighet, respekt för andra människor. Den amerikanska psykologiforskaren Susan Wheelan har gjort en modell som i fyra steg beskriver var grupper befinner sig. För att en grupp människor, som inte har valt varandra, ska ta sig vidare från första steget är grunden att man ska acceptera varandra och varandras kompetens. Om jag skulle lägga till något så blir det att acceptera varandras olikheter.
Vad har kamratskap för plats i tävlingsidrott på elitnivå?
– Man får titta på uppdraget. Varför är jag här? Jo, det är för att folk ska komma till Gamla Ullevi för att få underhållning och bra resultat i matcherna. Det är grunden till att jag är här. Då kan respekten för spelare hamna i kläm. Vissa spelare hamnar på bänken och vissa får inte spela alls. Man kan ju tycka att det är väldigt taskigt. Men i Blåvitts A-trupp är det inte taskigt, för här är vårt uppdrag annorlunda än i en ungdomsförening. Och alla är medvetna om det, säger Torbjörn Nilsson och fortsätter:
– Som elittränare kan man drabbas av dåligt samvete gentemot en del spelare och tänka på det när man ska välja vem man ska sätta in. Då kan det lätt bli att man väljer den spelare man har dåligt samvete inför, även om det inte är det bästa alternativet för att vinna matchen.
Har du låtit dig styras av sådana känslor i laguttagningar?
– Det har säkert hänt för länge sedan, speciellt i början av tränarkarriären.
När du själv var spelare i IFK – brast du någon gång som lagkamrat?
– Jag vet att jag var med och gick över gränsen en eller två gånger när vi gjorde ”practical jokes” i Blåvitts trupp under 80-talet.
Menar du den gången när ni öppnade en surströmmingsburk i Glenn Strömbergs bil precis innan han skulle sälja den?
– Nej! Det där var Strömberg värd! Jag tänker på en resa i Kina när vi gjorde en grej som jag helst inte vill prata om. Men det viktiga för mig i efterhand är att jag bad om ursäkt till den killen, och han var väldigt tacksam för det.
1986 spelade IFK Göteborg semifinal mot FC Barcelona i Europacupen (dåtidens motsvarighet till Champions League). Straffläggning skulle avgöra allt på jättearenan Camp Nou.
Då flydde den store anfallsstjärnan Torbjörn Nilsson, 31. Roland Nilsson, 22, tvingades istället ta ansvar. Han missade sin straffspark och Blåvitt gick miste om Europacupfinalen.
Var det där en okamratlig handling av dig?
– Ja, det var det ju. Så här i efterhand inser jag det. Men där och då förstod jag inte det, för jag såg inte mig själv som en straffskytt. Jag hade behövt en ledare som ruskade om mig och sa till mig: ”Torbjörn, för helvete!”, säger Torbjörn Nilsson och fortsätter:
– Men Tommy Svensson kan tacka mig för att han tog VM-brons 1994. Roland Nilsson behövde ju sin revansch och satte en straff mot Rumänien.
Ja ja, han klarade naturligtvis det i VM för att du hade låtit honom gå igenom ekluten på Camp Nou åtta år tidigare…
– Just det! Hehe…
Du flyttade till Nederländerna för 40 år sedan. Hur uppfattade du kamratskapet i PSV Eindhoven 1977?
– Jag visste det inte då, men jag har förstått det senare – att den grupp av spelare i truppen som var från den södra delen av landet höll varandra om ryggen. Ralf Edström var storstjärna i PSV under sina tre första år. Men när jag kom dit började hans stjärna dala, och då blev han nedsparkad av lagkamraterna från den där grupperingen. De försökte sänka hans status ytterligare. Men jag var aldrig något hot mot de där spelarna, så de gav sig aldrig på mig.
Hur värderade du kamratskapet i IFK när du kom hem igen efter knappt ett år?
– Då kände jag att jag hade människors förtroende igen och att de ville en väl. De passade bollen när man borde få den. I PSV passade kompisarna från den södra provinsen till varandra även om det fanns andra spelare som var i bättre lägen.
Senare i spelarkarriären – efter att han vunnit Uefacupen med IFK Göteborg 1982 – spelade Torbjörn Nilsson i Bundesligaklubben Kaiserslautern.
– I Tyskland var det en väldigt tuff mentalitet. Man var inte där för att bli kamrater. Man var där för att man skulle härdas och lära sig fatta beslut i en hård miljö. Men i Kaiserslautern klarade jag mig bra, för där hade jag hög status.
Nu är du tränare. Kan förhållandet mellan tränare och spelare kännetecknas av kamratskap, eller är det något annat?
– Det är en jävla svår fråga som man inte avhandlar på två meningar. Här i Blåvitt har jag inga problem med att prata med spelarna om musik, tv-program eller precis vad som helst i vardagen utan att de skulle tappa respekten för mig. De är väldigt professionella här. Men jag skulle inte ställa mig och berätta en rolig historia. Spelarna måste veta var de har mig och se mig som en auktoritet. När jag vet att jag har en auktoritet kan jag också prata om vardagliga saker med dem.
