Ingen får hjälpa en ute på banan. Föraren har bara sin motorcykel och ett litet ”överlevnads-kit” med de enklaste mek-grejerna. Hen är utlämnad till naturkrafterna och sin egen uthållighet.
Sådan är Novemberkåsan.
132 bröt loppet
Förra året i Enköping startade 150 förare. 132 bröt.
Marcus Adielsson var en av de 18 som orkade hela vägen. Klockan 05.05 på söndagsmorgonen passerade han mållinjen efter 17 timmar på sin motorcykel.
– Det var riktigt tufft. Fruktansvärt vattensjukt och arrangörerna hade verkligen tagit i och gjort jättelånga prov. Det var helt sjukt egentligen, säger Marcus Adielsson, skrattar och fortsätter:
– Jag var ute i över tolv timmar på kvällsetappen. Det var jävligt extremt, och då strök de ändå en sträcka. Annars brukar man oftast gå i mål vid tre, halv-fyra.
Men Novemberkåsan ifjol var ändå inte den fysiskt mest krävande som Marcus Adielsson har upplevt.
– Min mest extrema kåsa var i Uddevalla 2015 när jag var 17 år. Då gick jag ner åtta kilo på drygt ett dygn. Jag spydde rätt mycket efter tävlingen och var så jävla trött. Det tog någon vecka innan man kom ikapp efter det.
Hur känns det i kropp och huvud klockan tre på natten när du först har kört fem timmar på dagen och sedan tio timmar i mörker – och det fortfarande är timmar kvar till målgång?
– Det är som en berg-och-dal-bana. Har jag en bra kåsa och allt har funkat fint, då känner jag mig ganska pigg och fräsch. Allt rullar på och det känns som om jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.
Men om det kommer motigheter då?
– Så dags har man kortare stubin och är ganska känslig när det händer något. Om man fastnar eller något går sönder, man måste börja meka och det strular… Då blir det tungt, alltså. Som förra året i Enköping. Jag dränkte hojen i vatten och fick meka jättemycket, men hittade inte riktigt felet. När det är mentalt jobbigt blir det riktigt svårt att fortsätta.
Och du måste fixa med cykeln helt ensam, eller?
– Ja, man måste meka själv på kåsan. Det är också lite speciellt. Mitt serviceteam får bara lägga fram verktyg och serva mig på annat sätt, med mat och så, men de får inte röra motorcykeln. Det blir ganska kämpigt om det strular mycket, för då kanske man hamnar i tidsnöd och börjar fuska med maten. Det kan bli en ond spiral.
Startar dagstid
Det första tolvmilavarvet körs på dagen. Då finns möjligheten att se allt på banan, memorera svårigheterna som man ska ta sig igenom två gånger till i mörker.
– Det är egentligen exakt samma bana, men på tredje varvet är allt väldigt sönderkört. Så det blir liksom ändå inte samma bana. Det är en väldigt speciell tävling. Men den går ju bara en gång om året, och det är kanske tur det.
I år är Novemberkåsan en decemberkåsa. Den avgörs 1–2 december i Vimmerby och har start, mål och servicedepå vid Astrid Lindgrens Värld.
Detta är inte något för barn, men Marcus Adielsson ville inte vänta tills han blev vuxen. Han körde sin första kåsa som 16-åring, inspirerad av pappa Olof (15 starter, 13 målgångar) och storebror Sebastian (nio starter, sju målgångar).
– Jag har ju alltid varit med där när jag var yngre, och så fort jag blev 16 ville jag köra själv. Tidigare än så går det inte för man måste ha lätt mc-körkort, berättar Marcus.
Har aldrig brutit
Till skillnad från övriga i familjen Adielsson har Marcus aldrig brutit i Novemberkåsan. Han har fyra starter, fyra fullföljda tävlingar.
– Jag ska bara alltid ta mig i mål. Det är någon konstig drivkraft som finns. Men ibland har jag nästan hoppats att hojen skulle gå sönder helt så att det blir omöjligt att fortsätta. Man vill ju inte självmant kasta in handduken liksom, haha. Det är lite sjukt, jag vet inte varför jag håller på med det här egentligen.
Drivkraften finns också i det långa perspektivet. Den här säsongen har han kört hela VM-serien för juniorer. Han är junior i tre säsonger till och siktar sedan mot stora VM.
Marcus Adielssons satsning är nästan helprofessionell.
– Jag är egen företagare. Huvudsysslan i firman är att köra motorcykel. Men jag jobbar också lite som konsult för en snickarfirma.
Var får du motorcykelinkomsterna ifrån?
– Främst har jag egna sponsorer. Sedan får jag väldigt bra hjälp av Yamaha med material och resor för att kunna köra VM och SM.
Tjänar inget på sporten
Han tjänar inga direkta pengar på motorcykelsatsningen men har täckning för kostnaderna.
– Man kan säga att jag går plus-minus-noll. Men målet är att i framtiden kunna leva på sporten.
Nästa års kontrakt med Yamaha är redan klart. Under senvintern åker Marcus Adielsson ner till Frankrike för att träna med resten av teamet inför junior-VM-serien 2019.
Men först ska han avsluta säsongen 2018. Det gör han i Vimmerbys nattmörker.
– Det är en enorm känsla att gå i mål. Det finns inget bättre. Adrenalinet släpper och man är tömd. Helt sopslut.
Och så finns det något som kallas Kåsaklubben. Där blir man inte medlem bara sådär. Klubben är till för dem som har fullföljt Novemberkåsan tio gånger.
– Pappa är ju med i klubben. Och brorsan med sina sju kåsor verkar lite sugen och gör kanske comeback senare. För mig är det också ett litet mål, säger Marcus Adielsson.
Nästa söndag når han halvvägs till Kåsaklubben. Om han tar sig ända in i mål – som han brukar.
