I augusti skrev hon på Instagram: ”Vi är mer ett lag här, inte massa brudar som leker bäst i världen samtidigt. Passar mig bättre helt enkelt.”
– Om du skulle fråga mig vad solidaritet är så skulle jag knappt kunna svara, men jag älskar det. Hur svårt är det att vara solidarisk?
På fredag börjar EM i Frankrike. Sveriges gruppspelsmatcher spelas i Nantes, 35 mil nedströms från Loui Sands nuvarande hem i Fleury-les-Aubrais vid Loire-floden. Det senaste stora mästerskapet för landslaget var VM 2017 där de tog en fjärdeplats. På vänsterkanten fanns då som nu en orädd tjej från Hisingen.
Nu spelar hon sitt fjärde EM. Hon har också hunnit med ett OS och två VM.
Växte upp i Kärra
Loui Sand växte upp i Kärra. Hennes föräldrar bor kvar i samma radhus där hon och hennes sex år äldre bror tillbringade sin barndom. Och hon ser helst att de blir kvar där.
– Jag älskar Kärra, trivs jättebra där. Dock är det nu väldigt många som röstar på rassar, men jag älskar det ändå, säger Loui.
De senaste årens politiska utveckling är ständigt närvarande i Louis medvetande, SD i riksdagen, den ökande polariseringen och normaliseringen av rasistiska uttryck. Det har nått en nivå som gör att hon till och med uttrycker det som en ynnest att få vara utlandsproffs just nu.
– Jag vill inte ens hem, för jag skäms. Speciellt runt valet, kändes det så. Jag vill inte hem, för det är inte det jag kommer ifrån. Det är inte mitt Sverige. Det är inte det land jag blivit uppfostrad i. Och det gör mig så sjukt besviken och ledsen.
Flytten en stor omställning
Visst fanns det rasism även förr, men det fanns starkare motkrafter och färre kanaler.
– Att vara mörk i Sverige är jobbigt, och det är svårt emellanåt. Men jag har haft turen att jag alltid varit omringad av bra människor, som har hjälpt och stöttat mig. Det var mycket ord när jag var yngre. Men nu när jag är vuxen hör jag nästan aldrig n-ordet.
Att flytta från Sverige och handbollen i Sävehof till Frankrike och ett proffsliv var en rejäl omställning både sportsligt och kulturellt.
– De ljusa är typ i minoritet i Frankrike. Jag är vanlig här och det är det skönaste. I början fick man ingen uppmärksamhet alls. Det var nästan irriterande, haha.
Om att vara förebild
Orden och tankarna smattrar ur Loui som om de uppstår i stunden, men det är tydligt att det är väletablerade idéer som kommer till uttryck – inga motsägelser eller halva tankebanor, allt följer en linje.
En fråga om att vara en förebild glider in i ett resonemang om att kunna stå för det man står för. Om någon då väljer att se upp till en som en förebild så är det just för de åsikterna, och därför går det inte att ändra på sig bara för att man har hamnat i en position där man faktiskt är en förebild.
Resonemanget vandrar vidare in på stolthet och fördomar – om att fördomar uppfattas som något negativt, men att alla är fyllda av dem och det är först när man är för stolt för att ompröva sin fördom som det uppstår problem.
– Självinsikt är A och O för mig. Jag vill inte vara en perfekt människa, man kan inte vara det. Men man kan alltid jobba på sina brister, om man vet om dem. Då kommer man väldigt långt, tror jag.
Arbetade som elevassistent
Loui Sand började arbeta som elevassistent direkt efter gymnasiet. En kort stund var hon orolig att eleverna på skolan, där hon var den enda mörkhyade, skulle reagera på hennes utseende. Men hon förklarade för eleverna att det inte skulle funka, att hon är känslig och skulle bli ledsen om de särbehandlade henne därför. Tillsammans med eleverna bestämde hon att ingen kommenterar någon annans utseende. Den regeln följdes av alla från dag ett.
– Det är så fint med barn att de inte ser på ytan på samma sätt. En av mina kompisar kom hem till sin mamma när vi var små och sa ”Visste du att Loui var adopterad?!”. Men det är svårt att bortse från utseendet, jag är likadan när jag beskriver någon. Men vad är syftet? Det finns ju namn! Det spelar ju ingen roll hur man ser ut, för det säger ändå inget om människan.
Blockad av Jimmie Åkesson
En landslagsspelare i handboll som blivit blockad av Jimmie Åkesson på twitter, som hamnat i handgemäng med sverigedemokrater utanför Allum och som inte räds att sticka ut hakan. Det är kanske inte den typiska idrottspersonen i Sverige. Men här kommer solidariteten tillbaka.
Loui Sand är tydlig med att hon inte tar den platsen hon tar för sin egen skull. Hon gör det för alla dem som inte vågar eller kan. Det kan handla om att ta diskussionen med SD-anhängare eller att rikta strålkastarljuset mot damhandboll.
– Jag kan säga att jag är bäst bara för att sprida damhandbollen. Jag kan kosta på mig det. Om tidningarna skriver att ”Jag är bäst” så klickar folk in. Och då sprider jag damhandbollen. Alla som känner mig vet hur jag är ändå.