I går spelade Högsbo sin första match i årets SM-slutspel i basket, kvartsfinal mot Norrköping – utan Elin Fredrikson som gått skadad sedan januari 2020.
Många hade kanske trott att hon skulle göra comeback nu när det hettar till. Särskilt efter hennes korta inhopp några minuter i en match strax före jul, där hon satte två trepoängsskott.
– Det var egentligen ett alldeles för tidigt inhopp. Men jag fick göra det för att hålla motivationen uppe, och jag undvek kroppskontakt.
Vis av skadan, eller rättare sagt skadorna, har Elin valt att dra i den egna handbromsen.
– Jag siktar mot hösten. Det känns inte värt risken. Har jag slitit med rehab i 14 månader så kan jag göra det några månader till. Jag är med och tränar för fullt med laget, två gånger i veckan, men mer än så kommer det inte att bli förrän till sommaren och nästa säsong.
Vill kunna ge 100 procent
Hon resonerar som så att kan hon inte ge 100 procent är det bättre att nån annan spelar.
– Jag håller fortfarande tillbaka lite, när det kommer till att satsa fullt ut. Skaderisken finns där ju och den är jag medveten om. Man vill inte satsa fullt ut, samtidigt som jag vet att jag behöver och kommer att komma dit.
Hur klarar du det mentala efter alla skador?
– Det är min kärlek till basket som håller mig uppe och allt som är runt omkring den. Jag får jättemycket stöd och uppmuntran av familj, klubb, vänner och också av många okända.
Här är det på sin plats med några rader om familjen Fredrikson för att förklara Elins passion för basketsporten.
Hennes farfar Thomas var spelare i klubben när den startades 1958 och låg bakom 90-talets elitsatsningar. Farmor Elisabeth vann två SM-guld på 70-talet. Pappa Jonas, tidigare landslagsspelare och fyrfaldig svensk mästare, är sportchef, tränare och speaker. Mamma Johanna håller i klubbkansliet och tränar juniorlag. Storasyster Ida är liksom Elin nyckelspelare i damlaget.
Inte så konstigt alltså när Elin Fredrikson säger:
– Basket är det enda jag gjort sen jag var fyra år. Högsbo Basket är min andra familj och mitt andra hem.
Är också tränare
Även Elin har flera roller i klubben förutom som spelare. Hon tränar flickor 08 två gånger i veckan och sitter i sekretariatet på alla herrlagets matcher. I somras utsågs hon av klubben till ”Årets lejoninna” (klubbmärket är ett lejon) för kombinationen av sina roller och att orka detta också efter tre allvarliga knäskador.
Elins tre korsbandsskador har kommit på träning och det är främre korsbandet alla gångerna. Först vänster knä, sedan höger knä, sedan vänster igen (se faktaruta).
– Rena olyckshändelser i mitt fall, otur är förklaringen jag fått. För det är inte brist på styrketräning.
Hur känns det när ett korsband går av?
– De första två gångerna var det som ett gummiband som dras för långt. Den tredje gången var det en värre smäll. Då landade jag fel, knäet ”flög iväg” och det gjorde verkligen ont. Det knakade när man försökte få det rätt.
Hur ser rehabträningen ut?
– Efter operation handlar det först om att få tillbaka cirkulationen och rörlighet. Sen när alla ärr läkt kan du börja träna mer fysiskt och svettas, det kan man inte innan ärren läkt. Sedan är det styrketräning och åter styrketräning, nästan bara skivstång.
Tunga lyft
Det handlar om tunga lyft, framför allt knäböj, marklyft och utfallssteg.
– För min del är det mycket maxstyrka. Det är det jag tycker är roligast för man kan pressa gränser och slå nya rekord. Men jag har även fått upp ögonen för uthållighet, en viktig aspekt.
Så stark som Elin är nu har hon inte varit i närheten av tidigare.
– Jag är med i ett projekt, ”projekt korsband”, och där kan man se en spikrak kurva uppåt i styrkan. Det är jätteroligt att verkligen få konkreta ”bevis” på att det jag gör ger resultat.
Fast hon vet att det inte är någon garanti. Efter varje skada har hon tyckt att hon är starkare än någonsin, och ändå åkt dit.
Tufft mentalt och fysiskt
Den här senaste rehabperioden har varit jobbigast både mentalt och fysiskt.
– De fick göra en annan sorts operation den här gången. Tidigare har de tagit bitar från baksida lår för att göra ett nytt korsband, men den här gången har man tagit knäskålssenan. Då är man inne och rör lite mer i knät, och det har gjort att jag haft mer problem. Lite stelare, lite svullnad, lite tröttare i knät. Det kanske inte påverkar resultatet men det har varit en jobbigare resa.
Skulle du klara en skada till?
– Svårt att säga. Jag vill säga, ”ja, jag hade satsat en gång till”, men jag vet inte…
Elin tänker realistiskt och har en backup-plan. Hon har börjat plugga till fysioterapeut.
– Både för att det inte går att leva på basket i Sverige och för att om jag inte kan spela behöver jag något att göra.
Varför fysioterapeut?
– Jag vill kunna ge tillbaka. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått. Jag vill jobba med ungdomar och hjälpa dem att träna förebyggande för att inte hamna i de situationer jag hamnat i.
Främst finns förstås tankarna om en skadefri framtid.
– Drömmen är att spela professionellt ute i Europa. Men först måste jag etablera mig här hemma i Högsbo igen under några år tills jag är redo. Eventuella utländska klubbar vill förstås se att jag ”håller”. Det vore roligt att få utnyttja sin potential nån gång.
