Så tog fjolårets EM slut för Olivia Mellegård, trots att Sverige inte hade spelat färdigt i turneringen. Med en svullen nysydd läpp och omtumlad av en hjärnskakning lämnade hon sitt dittills största handbollsäventyr.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Från situationen när jag fick smällen minns jag ingenting eftersom jag svimmade av, berättar hon. Allt det där är lite suddigt. Sedan var det så klart tråkigt att behöva lämna laget.
EM som hade börjat så bra i Stockholm med svensk seger mot Spanien och ett starkt inhopp av Olivia Mellegård som gjorde två mål. När publiken i ett fullsatt Hovet hyllade laget efter matchen trodde de flesta att det skulle bli en svensk EM-succé.
Istället blev det liksom ingenting. Sverige vann inte en enda av de fem följande matcherna, och missade spelet om medaljer.
– Vi kom inte upp i den toppnivå som vi ville. Vi kände lite frustration. Inte minst när man är på hemmaplan, då vill man såklart vinna. Alla gjorde sitt bästa för att sätta ord på faktorerna som gör att vi skulle vinna. Inför varje match gjorde vi ju det som vi trodde skulle leda till vinster. Men det är många olika faktorer som avgör.
Hur ska ni se till att det inte blir likadant nu i VM?
– Vårt fokus och vad vi har pratat om nu är att ta match efter match. Det är tätt mellan dem och viktigt att återhämta sig, både mentalt och fysiskt, för att orka spela så tätt.
För alla oss andra som aldrig spelar i landslag och är med i stora turneringar – kan du berätta hur det är att ha ett VM framför sig?
– Det är såklart väldigt speciellt. Man känner att det är en stor ära att få göra detta. Laget har haft en och en halv vecka tillsammans nu när vi bara förbereder oss allt vad vi kan för att vara så förberedda som möjligt inför mästerskapet. Det gäller att få ihop laget, spelarna, ja allting.
Hur ser du fram emot lördagens premiärmatch mot Polen?
– Det ska bli jätteroligt att få spela igång VM. Och eftersom vi spelar i Tyskland kommer det säkert att komma mycket publik också, säger Olivia Mellegård.
Om man heter Mellegård verkar chansen vara ovanligt stor att bli elitspelare i handboll. I Sverige finns 13 personer i åldern 18–30 år med efternamnet Mellegård. Tre av dem spelar i högsta handbollsligan. Två är landslagsspelare.
Olivia Mellegårds storebror Pontus, 27, spelar i Aranäs. Kusinen Emil, 20, håller till i ligakonkurrenten Redbergslid och debuterade i somras i herrlandslaget.
Och som om det inte vore nog, Olivia Mellegårds morbror Michael Mellegård (Emils pappa) vann en hel hög SM-guld med Redbergslid under klubbens storhetstid i slutet av 1900-talet.
Men det är Olivia Mellegård, 21, som har nått högst av alla mellegårdare. Mot Polen på lördag spelar hon sin 20:e landskamp och är med i sitt andra stora mästerskap för Sverige.
Även hennes pappa Glenn (som inte heter Mellegård utan Gustavsson) har spelat handboll på hyfsad nivå i Heid och Önnered – och är nu assisterande tränare i Aranäs ligalag.
Pratas det en del handboll i familjen, eller ... ?
– Absolut. När man har kusiner, brorsan och morbror som är handbollsintresserade så blir det ju lite snack på släktmiddagar och så. Och jag försöker se alla matcher som de andra spelar.
Med alla dessa handbollsspelare i släkten – var det självklart att även du skulle börja med sporten?
– Jag fick följa med när brorsan tränade, för pappa var tränare för honom. Så jag hängde mycket i Önneredshallen. Men jag höll på med både fotboll (i Västra Frölunda) och handboll tills jag var 15 år. Då började jag på handbollsgymnasium och det blev ganska naturligt att satsa helt på handbollen.
Vad minns du från hur det var att spela handboll när du var liten?
– Det är en fantastiskt rolig sport, och en otroligt härlig sammanhållning med lagkamraterna. Det var det som var väldigt roligt, att gå till träningarna och träffa sina kompisar.
Olivia Mellegård har mer än handboll att tänka på i vardagen. Hon har nyligen flyttat hemifrån till en egen lägenhet i Västra Frölunda, och hon studerar idrottsvetenskap på distans vid högskolan i Halmstad. Programmet heter ”Professionell idrottskarriär och arbetsliv.”
– Jag siktar först mot en kandidatexamen i idrottsvetenskap, och sedan vill jag fortsätta utbilda mig inom någon form av psykologi. Jag tycker det är intressant hur man kan förändra sitt tankesätt och beteende och på så sätt få ett ökat välmående.
Psykologi är också användbart på handbollsplanen. En kantspelares möten med målvakten under matcherna är till stor del ett mentalt spel. Det handlar om kyla och blick, om förmågan att läsa motståndaren, lura henne och hitta hålen.
Hur gör du för att få övertag på målvakten?
– Det är främst att vara noga med det som jag kan påverka. Inhoppet och hur jag har min arm är viktigt. Sedan är grundtanken att jag ska kolla på vad målvakten gör och försöka få henne dit jag vill. Och sedan skjuta i en ledig lucka.
Då blir det mål.
