Hon springer 25 mil – på ett enda dygn

Maria Janssons tårar kommer nästan varje gång. Oavsett hur loppet har varit.

Det kan vara som efter VM-debuten i Polen 2012.

– Första gången i landslagsdräkt, jag hade en otrolig prestationsångest. Jag hade tänkt göra mitt livs lopp och slå pers. Men allt knöt sig, berättar Maria Jansson och fortsätter:

– Jag snurrade in mig själv i en väldigt negativ bubbla. Jag sprang, våndades och vantrivdes i 23 och en halv timme. Sedan släppte det sista halvtimmen. Då är det ganska jobbigt att hålla på med 24-timmarslöpning.

Men de flesta gångerna ­bottnar målgångsgråten i ­positiva känslor.

– Oftast känner jag mig väldigt stolt. Det är ganska svårt att stanna rent fysiskt efter att ha varit i rörelse så pass länge. Benen blir som spagetti. Sen kommer alla känslor över en, känslor som jag delvis har försökt stänga av under loppet för att inte svepas med.

Vad är det för känslor?

– De där 24 timmarna är som en känslomässig berg-och-dal-bana. Ett tag är jag kanske sur, förbannad och psykad. Sen kan jag gå igenom perioder med otroliga tacksamhetskänslor: ”Det är nu det händer. Det är det här jag har kämpat för”. Och när det är över kommer det ofta tårar, av lättnad, stolthet eller andra saker.

Maria Jansson har sprungit ända sedan hon var liten. Som 17-åring började hon med ­maraton, efter viss tvekan.

– Jag tyckte att det var jättelångt. Det var ju 4,2 mil! Men min mamma hade sprungit Stockholm Maraton tio gånger och hon sa: ”Om jag klarar det, så fixar ju du det!”. Och mamma har ju alltid rätt, så jag sprang mitt första maratonlopp. Sedan har det bara gått utför…

Sin första 24-timmarstävling gjorde hon 2009, och sedan har det blivit 17 till.

Vad är det du gillar med det här?

– De givna förutsättningarna. Du vet att du ska springa i 24 timmar och blir inte klar snabbare för att du springer fortare. Alla kan springa i tio, tolv eller 14 timmar. Upp dit är det relativt jämnt, men då börjar det hända saker. Det är då man får lida för om man har sprungit för fort i början, fattat fel beslut på vägen eller börjar tappa fokus. Den som klarar att hålla sig fokuserad längst, den vinner, säger Maria Jansson.

Mental styrka

Själva tävlingsmomentet ­betyder mycket för henne.

– Idrott tar fram det absolut bästa i mig. Då kommer alla mina styrkor till sin rätt. Framför allt när det är lite jobbigt. Att springa fort är en sak. Men ultra­löpning handlar om något annat under timme 14, 15, 16, 17 och så vidare. Då handlar det mycket om viljestyrka och förmågan att härda ut. Jag har en stark vilja att komma längre i min utveckling, att pusha mig ytterligare, visa att jag kan lite mer.

Hur mycket springer du till vardags?

– Just nu springer jag bara åtta-tio mil i veckan. I början av året tappade jag åtta ­veckors löpträning på grund av en höftledsinflammation. När jag är tillbaka i full träning vill jag ligga mellan tio och 15 mil i veckan.

En viktig förklaring till Maria Janssons framgångar är förmågan att hålla precis rätt tempo under alla de 24 timmarna.

Hon springer kilometer efter kilometer på strax under sex minuter. Det innebär att hon tar sig drygt en mil varje timme. I hennes personliga rekordlopp var kilometertiden i snitt 5.44.

Vilka mentala strategier har du för att inte vika ner dig när kroppen skriker efter vila?

– Jag ser till att fokusera på rätt saker. Rätt fart, rutiner, att ha kontroll över det jag kan och att acceptera resten. Jag kan inte göra någonting åt dem som springer förbi mig under de tio första timmarna.

Hur tänker du för att inte bli stressad av att bli omsprungen?

– Jag måste lita på mig själv. Jag tänker ungefär: ”Det här kommer att ta tid. Det vet jag om. Det är därför jag är här. Snart kommer mörkret och natten. Det är då jag brukar bli som starkast.” Jag behöver ha något att kämpa mot. Det måste nästan bli lite jävligt för att jag ska plocka fram det bästa. Och man kan inte vinna ett 24-timmarslopp under de första tolv timmarna. Då kan man bara förlora det.

En svårighet är energi­underskottet. Under loppet förbränner Maria Jansson cirka 700 kilokalorier per timme. I bästa fall kan hon trycka i sig 200–250 i timmen via sportdrycker och energigel.

Öl istället för sportdryck

Och hon unnar sig en extra belöning var sjätte timme. Först en proteinshake, och efter halva loppet en Fanta mitt i natten. Efter 18 timmars löpning är det tidig morgon. Då langar Maria Janssons serviceteam fram en iskall alkoholfri öl.

– Ölen blir ett ganska schysst avbrott från all sportdryck. Sen funkar det väldigt bra för mig att dela upp loppet så. Det blir som fyra sextimmarspass att bocka av, ett efter ett.

Ibland räcker det inte för Maria Jansson att ”bara” hålla farten. Det har hänt att hon istället har ökat på slutet.

Vid EM 2016 nöjde hon sig inte med att ha passerat alla konkurrenterna och springa mot guld. Hon jagade också Europarekordet.

– När det var två timmar kvar visade det sig att vi hade fel information om rekordet. Då sa min tränare: ”Du måste öka!”. Det finns andra saker man vill höra efter att ha sprungit i 22 timmar. Jag tittade på honom och sa: ”Är du tokig i huvudet? Jag kan inte!”

Tränaren upprepade: ”Du måste öka om du ska ta ­rekordet!”

Maria Jansson ökade. Och med en timme kvar fick hon ett nytt besked: ”Du måste öka ännu mer!”

Det gjorde hon.

– Det fick bära eller brista. På den sista timmen sprang jag 12,8 kilometer. Jag slog rekordet. 25 mil och 647 meter.

”Några struliga år”

Europarekordet har Maria blivit av med. Och hon har inte genomfört en 24-timmarstävling sedan i januari 2020.

– Jag har några struliga år bakom mig med flera tränings­avbrott och mentala käftsmällar. Nu har jag lärt mig att träna smartare och hitta metoder för att få kontinuitet. Jag är fortfarande övertygad om att jag ännu inte har nått min högsta nivå.

Maria Jansson, 36, planerar att stå på startlinjen i Finland 21 maj. Då ska hon än en gång göra något hon har längtat länge efter. Att springa så långt hon kan under ett dygn.