Efter varje boll i skojmatcherna går spelarna ihop och ropar:
– Åååh, Lemonade!
I idrottshallen i Onsala, fyra mil söder om Göteborg, tränar tjejer i åldrarna 13-21 år tillsammans denna måndagskväll.
De rutinerade har spelat volleyboll i tio år. Andra är i stort sett nybörjare.
På Lemonades träning finns ett antal infödda nordhallänningar, men lika många hitflyttade. Från Afghanistan, Syrien och Mongoliet. Från USA och Pålsboda.
Könsblandat häng
På den här träningen är det bara tjejer. Men på ”Hallhäng”, som lördagsaktiviteten inne i Kungsbacka kallas, är det könsblandat.
– Den yngsta killen är elva år och han tycker att det är jättekul, berättar Selma Snelder.
Varken volleybollkunnandet eller könet är det viktiga i Lemonade IF.
– Tjejer, killar, ickebinära – alla är jättevälkomna. Fast vi är medvetna om att vi ännu inte når ut till alla, som till exempel människor med en funktionsvariation. Men det är någonting vi jobbar aktivt för all lyckas med, eftersom även det är någonting vi ser saknas i många föreningar.
Fyller ett år
Klubben som kompisarna grundade fyller ett år denna sommar. Själv har Selma Snelder hunnit bli 17, och styrelsekamraten Benazir Jamshidi 18.
De lärde känna varandra i VK Westan, som är den stora volleybollklubben i Kungsbacka kommun.
Men förra året lyfte de från moderklubben för att starta eget och ungt.
Varför?
– Du får börja, säger Selma och passar frågan vidare till Benazir, som svarar:
– Vi har själva sett att det är vuxna som bestämmer mest i de flesta föreningarna. Vi tänkte att ungdomar vet vad de saknar och att det vore bra om vi kunde vara själva i en förening och komma igång med något eget så som vi vill ha det.
– Vi tyckte att det saknades föreningar som utgick från barnens och ungdomarnas bästa. Som verkligen lyssnar på barnen. Vuxna säger att alla får vara med, men det är inte alltid så. Och hur mycket får barnen egentligen vara med och påverka? säger Selma Snelder.
Hon utvecklar:
– Vår bild är att det ofta är lite som sken-demokrati. Det som styr är vuxnas bild av vad som är bra för barn. Hur många föreningar har verkligen träning bara för att det är roligt för barnen? Och utan målet att man ska tävla? Hur ofta ser man inte föreningar som blir stolta när deras lag vinner tävlingar? Men hur ofta är de stolta för alla som bara kommer och vill vara med? Vi kände att vi faktiskt har nya och bättre idéer.
Vad är det för idéer?
– Vi ser det från ungdomarnas perspektiv. Det här med stadgar och årsmöte har inte varit det viktigaste för oss under det första året. Vi ville istället fokusera på att väldigt fort få in medlemmar, att se alla med en gång. Och att ha träningsgrupper som inte är uppdelade efter ålder.
Varför är det bra med åldersblandning?
– Vi känner varandra och har jättekul tillsammans. Då funkar det jättebra. I en vanlig klubb hade en 05:a inte fått spela med oss, utan hen hade tvingats vara i ett annat lag även om vi var kompisar och ville spela tillsammans, säger Selma.
Spelat sen hon var sju
Selma Snelder har spelat volleyboll sedan hon var sju år. Benazir Jamshidi kom till Kungsbacka med sin familj i januari 2016, efter att ha tvingats fly från Afghanistan.
För knappt två år sedan började hon och två av hennes systrar med volleyboll.
– Det har förändrat mitt liv jättemycket. I Afghanistan kunde jag inte hålla på med idrott, för tjejerna får inte göra det där. Här i Sverige var det först svårt att få mamma och pappa att gå med på att jag skulle spela. Efter ett tag sa de okej till en gång i veckan men sedan ändrade de sig och lät mig och mina systrar vara med på allt. Genom volleybollen har jag blivit mer social, fått mycket kompisar och kan vara ute med dem också på kvällen. Det vill jag fortsätta med, säger Benazir.
Lagkväll en gång i månaden
Vid sidan av volleybollträningarna har Lemonade IF lagkvällar en gång i månaden. Då lagar de ofta mat tillsammans, gör någon rolig aktivitet och sitter även i smågrupper och samtalar. Både för att umgås och för att prata om vad de vill förändra i föreningens verksamhet.
– Lagkvällarna är jätteviktiga. Visst är det jättesocialt på träningarna, men de som inte kan så mycket volleyboll vågar kanske inte lika mycket där. När vi träffas vid sidan av har vi mer samma förutsättningar och då vågar alla prata och vara ännu mer delaktiga. Ibland gör vi lekar, tittar på film eller gör något annat.
Tror ni att ni kommer att driva föreningen vidare även den dag ni själva slutar spela volleyboll?
– Folk frågar ibland vad vi ska göra om fem år, typ. Vi bara: ”Va?”. En tjej i styrelsen ska bo i Spanien nästa säsong, till exempel, så man vet aldrig vad man gör i framtiden. Vi känner att det är NU vi är. Vi kör hundra procent, säger Selma Snelder och fortsätter:
– Vi väntar inte med att starta saker. Vi kör allt vad vi har hela tiden. Och vi väntar inte med att ha vår största fest någonsin tills klubben fyller tio år. Den har vi nu när vi fyller ett.
