– Den dagen dog morsan. Med en spritflaska i handen. Hon blev 44 år. Min lillasyster hittade henne hemma i soffan.
25 december 2005. Då avled pappan, 49 år gammal. Han hade legat i koma i nästan ett år efter att ha blivit brutalt misshandlad.
Simon Aulén var 16 år och föräldralös.
– Jag har funderat mycket på om man är sjuk i huvudet för att det känns som en lättnad när ens föräldrar dör. Men så kändes det för mig. Det var en befrielse att inte längre behöva oroa sig för dem.
Supande och slagsmål
Idag jobbar Simon på olika sätt för att hjälpa och stötta barn och ungdomar. Han är ungdomsansvarig i Handbollsklubben Varberg och tränar klubbens äldsta pojklag.
Han föreläser i regi av ”Inte min match”. Det är en liten organisation som genom utbildning verkar för att hjälpa barn som växer upp med missbrukande och kanske våldsamma föräldrar.
Under barndomen i Eskilstunaförorten Skiftinge lärde sig Simon allt om hur det är att sakna ett tryggt hem.
– Hemma hos morsan var det mycket skit. Hennes sambo hade aldrig något arbete. Han låg i sängen och söp hela dagarna, och han drog i sig ett gäng olika droger. När morsan inte hade lagat maten så som han ville, då åkte hon på stryk. Morsan söp så fort hon kom hem från jobbet på vårdcentralen. Hon hade 15 katter och var inte duktig på hygien och sånt. Det låg kattskit och kattpiss bland klädhögarna vid tvättmaskinen.
Hur var det hemma hos din pappa?
– Han hade en fru som var narkoman och alkoholist. Ibland var det kaos och slagsmål. Eller så låg de dyngraka och jag fick släpa in farsan i sovrummet. Men oftast var han inte hemma. I långa perioder bodde jag i princip ensam. Ofta låg det pengar på köksbordet, så att jag i alla fall kunde handla mat.
Det låg också andra saker i lägenheten.
– Kanyler, droger, vapen och skit. Jag hade en pistol under min säng. Jag hade fått den av min pappa. Jag vet faktiskt inte varför. Jag hade den väl… om det skulle hända något.
Men Simon hade inte alltid nyckel hem.
– När farsan var borta flera dagar i sträck fick jag ta mig in i ett cykelförråd för att få tak över huvudet. Jag visste när vaktmästaren kom till skolan så att jag kunde smita in i idrottshallen och duscha på morgonen.
Levde dubbelliv
I de tidiga tonåren levde Simon Aulén ett dubbelliv i Eskilstuna. Den ena sidan av honom struntade i skolan, bråkade, slogs och begick brott.
– Jag lämnade över väskor till okända personer och tog emot pengar för innehållet. Jag gjorde inbrott. Jag satte eld på bilar. Jag gjorde många saker men åkte aldrig fast.
Den andra sidan av Simon var den vänsterhänta handbollstalangen i HK Eskils pojklag som tog sig till sista steget i ungdoms-SM för 14-åringar.
– Kvällen innan vi skulle åka till Lund och spela finalsteget var jag ute och gjorde inbrott. Sedan gick jag hem och sov. På morgonen packade jag väskan och drog till USM. Där tog vi SM-silver och jag kom med i all-star-team. Det var lite kontraster.
Han tittar ner i kafébordet på det lugna fiket i centrala Varberg.
– Ledarna och föräldrarna i HK Eskil hjälpte mig massor. De visste inte allt om hur jag hade det, men de betalade för mig så att jag kunde vara med i cuper och sånt. Det är jag otroligt tacksam för. Handbollslaget blev som min familj.
Simon tystnar i några sekunder.
– Utan HK Eskil hade jag inte suttit här idag.
Vad hade du gjort istället?
– Garanterat hade jag suttit inne. Eller inte levt. Något av det. Om jag inte hade haft handbollen så hade jag inte haft någonting.
Fick stöd att bryta
Efter föräldrarnas död fattade den 16-årige Simon ett beslut.
– Jag kände starkt att jag inte vill ha samma liv som de hade haft. Och den enda som kunde påverka det var jag själv. Med hjälp och stöd av andra förstås.
Början till vändningen kom två år tidigare när han gick i åttan. Handbollsledaren Tommy Flodman var lärare på Stålforsskolan och ordnade så att Simon fick börja där. På sin förra skola hade han bara betyg i idrott och bild.
Nu var målsättningen att få riktiga betyg och komma in på handbollsgymnasiet.
– Tommy sa: ”Nu har jag gått i god för att du ska klara det här!” Han stod bakom mig jämt och ställde också krav. Jag var tvungen att sköta mig, för han hade talat väl om mig och hjälpt mig.
Efter att ha flyttats runt mellan olika familjehem fick Simon bo hemma hos en av sina nya klasskamrater.
– Pappan i den familjen, Bengt, sa att jag skulle göra läxorna innan jag fick gå och träna handboll. Min första reaktion var: ”Fuck off! Vem fan är du att säga till mig vad jag ska göra?” berättar Simon och fortsätter:
– Jag trodde att jag kunde göra vad fan jag ville, men för första gången i livet fick jag krav och regler från den jag bodde hos. Och Bengt gav sig inte. Han har betytt otroligt mycket för mig.
”Finns här för er”
Simon kom in på handbollsgymnasiet. Han fick vara med på ungdomslandslagsläger och blev senare elitspelare i Norges och Sveriges högstaligor.
Nu bygger Simon Aulén relationer med sina ungdomsspelare i HK Varberg.
– Jag vill visa dem: ”Jag finns här för er. Oavsett om det är obekvämt eller om ni sviker mitt förtroende så kommer jag hela tiden att finnas här ändå.” Det är viktigt att de vet detta. Så att de kan känna sig trygga med mig och våga öppna sig.
