I det magiska och minst sagt oväntade guldet 1995 var han målvakten som slog igenom på allvar. Nu, nästan 20 år senare, fyller Bo ”Bosse” Ahl en annan roll i föreningen han aldrig riktigt lämnat.
1995 var året då hela hockeysverige var i chock efter att ett uträknat lag kammat hem guldet. Jönköping stod stilla då HV71 tagit sitt första SM-guld någonsin. En av de allra största hjältarna då hette Bosse Ahl, som i samband med guldfirandet beskrev sin stora glädje med uttrycket ”överstyvt”, välkänt för alla lokalbor.
– Vi hade smugit med hela året och ingen trodde på oss. Men vi kämpade på och det gick ju rätt bra till slut, säger han.
För egen del var det inte tänkt att Bosse ens skulle vakta kassen det året. Förstemålvakt inför säsongen var nämligen landslagsmeriterade Peter Åslin.
– Vi stod ungefär lika många matcher under grundserien men när det började dra ihop sig till slutspel valde tränare Sune att satsa på mig, vilket jag är mycket tacksam över, säger Bosse.
Efter guldet blev det ett år i Tyskland och Nürnberg. En turbulent tid med mycket skador, petningar och sin pappas bortgång, något som inte underlättade spelet på planen. När det sedan var dags att komma tillbaka till Sverige och HV71 var målvaktsposterna redan fyllda; Kari Takko och Stefan Liv var de två burväktarna. Således blev det tre år i Timrå innan andra sejouren i HV71.
– Jag hade alltid tankarna på HV under tiden jag var borta och ville komma tillbaka. Sedan när jag återvände och spelade den andra perioden i klubben blev utfallet inte så lyckat som den första, då vi ju bland annat vann guld. Jag drogs med knäskadan jag fått några år tidigare och samtidigt började ju Stefan Liv växa ut till en stormålvakt. Jag försökte vara där och stötta honom istället för att flåsa honom i nacken och konkurrera med honom.
När läkaren till slut sa till Bosse att det var dags att sluta med hockeyn och tänka om på grund av knäskadan, blev det en stor förändring i hans liv.
– Det var inte mycket till knä kvar så jag var rätt inställd på att sluta då ungefär. Men jag måste erkänna att det var en tomhet som infann sig efter hockeyn. Alla lagkompisar och all gemenskap bara försvann ur mitt liv. Jag hade inte insett vilken omställning det skulle bli helt enkelt.
Tränar sonen
Direkt efter karriärens slut valde Bosse att utbilda sig till ortopedtekniker, men inom den branschen var det svårt att hitta jobb. Istället tog han lite ströjobb som takläggare och arbete inom verkstaden tills möjligheten att jobba inom HV dök upp igen.
– För några år sedan fick jag förfrågan om jag ville vara materialare på halvtid och jag tvekade aldrig. Jag har varit tränare för min son Filips lag, så egentligen har jag aldrig riktigt varit ifrån HV vilket jag är glad över.
Hans son ja, numera välbekanta Filip Ahl, yngste HV-spelaren någonsin att vara med på isen i högstaligan. Självklart är Bosse stolt och imponerad över sin sons framfart men väljer ändå att höja ett varningens finger.
– Det kan ibland bli så att det går för lätt för en del spelare när de kommer upp i så tidig ålder och sen får ett bakslag när de helt plötsligt möts av en motgång. Men samtidigt är jag övertygad om att Filip kan gå långt, han brukar kämpa ännu hårdare när det blir tufft.
Nu har han en heltidstjänst som materialare i föreningen och trivs mycket bra. Folket, gemenskapen och, inte minst, att se nya juniorer komma upp i a-laget är något som han känner extra för.
– Jag minns mycket väl när jag kom upp som 18-åring och fick se (Kari) Eloranta, (Fredrik) Stillman och de andra grymma spelarna. Det inspirerade att träna ännu hårdare för att senare få chansen i a-laget, säger Bosse.
Nöjd med karriären
Även om det var mörka stunder med hockeyn så ser han tillbaka på sin karriär med glädje. Uppvuxen på Österängen, med bara motorvägen mellan hemmet och dåvarande hemmaarenan Rosenlundshallen, har han alltid varit engagerad och tittat på såväl träningar som matcher för a-laget. Att sedan själv få dra på sig HV-tröjan och spela för laget i hjärtat känns stort för Bosse än i dag. För även om han haft andra intressen så har det alltid varit hockey och framför allt HV som legat närmast hjärtat.
– Även om jag hade hoppet om en proffskarriär är jag nöjd med att jag kom så långt som jag gjorde. Jag har haft fantastiska år i HV som jag aldrig kommer att glömma och det känns skönt att jag än idag, nu som materialare, får vara en del av föreningen.
Viktor Ylenfors
