Grönsvarta kändisar talar ut om sitt lag

Fast oväntat var det inte. Gais är tippat som ett topplag i superettan i år. Tony Balogh tror också att Gais har ett ”kalasår” framför sig.

– Fast hoppet är samtidigt det jävliga, man blir bara besviken när det inte funkar.

Hur blev Gais blev ditt lag?

– Det var 1980, jag såg Grimsås mot Gais på Grimsborg, division 2 södra. Där var 700 åskådare, runt hälften från Göteborg. Grimsås vann med 1-0 men gaisarna hade lika roligt ändå. Jag tänkte ”hur ska det då inte vara när de vinner?”

Tony tycker att Gais är en klubb som går ihop med hans personlighet, hans sätt att vara.

– Alla vet att ”min insats betyder något”. Det är lite speciellt, vi är en familjär storklubb. Klubben är i ständigt behov av hjälp, stöttande på olika sätt, såväl ekonomiskt som ideellt.

Han har själv tidigare varit kommunikatör för Gais under ett par år och var också redaktör för klubbtidningen Makrillen under flera år.

Idén till boken fick han för några år sedan när han insåg att han hade materialet. Flera av intervjuerna är gjorda tidigare och publicerade på gais.se och den numera nedlagda sajten 1894.se. Sen har de uppdaterats och nya har gjorts särskilt för boken.

– Det gemensamma för personerna är kärleken och relationen till Gais. Några ser alla hemmamatcher och kanske nån bortamatch. Andra ser bara någon enstaka match, som Roy Andersson i Stockholm, eller får rapporter, som Jonas Sjöstedt. Det återkommande är att man kanske är fysiskt långt från klubben men nära i hjärtat.

Det är få kvinnor i boken?

– Tyvärr bara två, det var svårt att hitta kända kvinnor. Däremot är det en hyfsad åldersspridning, från Viktor Olsson, runt 25 år, till Jan Eliasson, 77 år.

I tio fall av tio har personerna sagt ja till att bli intervjuade och har tyckt det varit roligt, lite udda, att bli intervjuade om något som inte handlar om deras yrke.

En del har själva spelat pojklagsfotboll i Gais, som Peter Apelgren, Håkan Hellström och Marcus Samuelsson.

Är det något samtal i boken som sticker ut?

– Ja, det skulle nog vara det med Marcus Samuelsson i så fall – på flera sätt.

Tony berättar att han läst på nätet att den kände krögaren kanske var gaisare. Sedan sprang han på honom i samband med att Posthotellet öppnade 2012.

– Jag hade en Gaismössa på mig och Marcus kommenterade detta – ”snygg mössa”. Jag grep tillfället i flykten och frågade om en intervju.

I samtalet berättar Marcus Samuelsson om hur han spelade länge i Gais, men blev ”utsorterad” som tonåring.

– Det händer ju i elitklubbar att många får höra att ”du har inte vad som behövs för att komma längre”. Det var en smäll för honom, en identitet som försvann, något många kan identifiera sig med. Och även om han lyckats som kock, krögare och entreprenör, så betraktar han sig fortfarande som en misslyckad fotbolls-spelare. Men han berättar om nyttan av fotbollskarriären. Han lärde sig att samarbeta. Han vill skapa en lagkänsla på restaurangen.

I boken berättar kocken också vad han tycker Gais borde bjuda på om de vann SM-guld. Det skulle bli kalops med tryffel – arbetarmat med guldkant.

Tony Balogh har satsat egna slantar på boken om kändisarna med grönsvart passion.

Räknar du med något överskott?

– Ja, men jag kommer inte att sitta på pengarna, säger Tony.

Han vet redan nu på antalet förhandsbeställningarna att kostnaden för boken är täckta. Den trycks i 700 exemplar.

– När tryckeriet och de som hjälpt till fått sitt så ska jag pröjsa en bussresa för Makrillarna till en bortamatch. Samma för Gårdakvarnen, klacken. Det kommer att gå på ett antal tusenlappar. Sedan kan det bli en slant över till Gais också. Det bör bli ett femsiffrigt belopp.