Nu är hans huvudsyssla att föreläsa, coacha och inspirera ledare att ta nya och viktiga steg. Steg mot ett föreningsliv som välkomnar alla och som får dem att vilja fortsätta – helst livslångt.
– Jag känner att det verkligen är något på gång nu. Man pratar på ett nytt sätt i skolan om rörelse för alla, och i föreningslivet om inkludering och jämställdhet. Det samtalet har inte förts tidigare på det här viset. Det känns så otroligt värdefullt att få vara med och bidra på den här resan, säger Staffan Hjalmarsson.
Under sina år i skolans värld har han sett hur barn och unga generellt rör sig allt mindre.
– Det är så mycket stimulans från mobiler, datorer och spel. Vi måste göra något nu. Vi behöver bredda basen och få med fler i föreningsidrotten.
För att attrahera och behålla fler människor behöver idrotten bli mer välkomnande och omhändertagande, enligt Staffan Hjalmarsson. Han har formulerat en nyckel för att öppna upp idrotten och skapa en inkluderande miljö.
Sju ord: ”De glada, nyfikna, tillitsfulla, generösa ögonens strategi.”
Orden säger en hel del i sig själva – men kan du ändå utveckla vad det handlar om?
– Att se varje människa med känslan ”Du kan bidra och jag är nyfiken på dig. Vad kan du? Hur kan jag hjälpa dig att bli ditt bästa jag?”. Det är det ena. Det andra är att när jag gör det, så får jag otroligt mycket tillbaka. Det händer någonting i mig. Inkluderingen verkar åt två håll, det är något vi gör tillsammans. Kraften i generositeten och tacksamheten är så otroligt värdefull.
Vad ger det mig att mötas av de där glada, nyfikna, tillitsfulla, generösa ögonen?
– När någon ser på dig med de ögonen så känner du att du duger. Du blir trygg och vågar göra saker. Då kan du växa och utvecklas och kanske bli ditt bästa jag.
Staffan Hjalmarsson har arbetat i grundsärskolan. Han brinner extra mycket i arbetet för att idrotten ska välkomna och ta vara på personer med intellektuella eller neuropsykiatriska funktionsvariationer.
– I föreningslivet har vi sådana otroliga möjligheter att skapa innanförskap och tillit för barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer. För många präglas livet av utanförskap, misslyckanden och ensamhet. Föreningsgemenskapen kan bli helt livsavgörande. Det kan bli den plats där jag får blomma, får en meningsfull fritid och gemenskap med andra, säger Staffan Hjalmarsson och fortsätter:
– Och det är inte få människor vi pratar om. I varje lag, i varje skolklass och på varje arbetsplats finns det människor som har de här funktionsvariationerna. Det syns inte, men det skapar bekymmer. Inom föreningslivet måste vi sprida kunskap om vad det är för utmaningar vi behöver bemästra tillsammans. Ett exempel är hur man skapar den struktur, den tydlighet och det lugn som många har ett extra behov av för att känna sig trygga och fungera.
Staffan Hjalmarsson reser runt och föreläser i bland annat Sisu Idrottsutbildarnas regi.
– Idrottsledarna tar till sig kunskapen, och det räcker att jag slänger ut en liten fråga så fräser det bara till ute i lokalen. Det är så många som vill vara med och bidra, och det behövs så lite för att det ska bli ringar på vattnet.
I idrotten finns en stark tradition av att sortera och kategorisera människor. Efter kön, ålder, ”kunnande”, prestation och annat. Staffan Hjalmarsson tror att sorteringen ofta leder till exkludering och att idrotten i stället behöver bli bättre på att blanda.
– Man måste skapa större möjligheter för alla att umgås tillsammans. Det finns inget motsatsförhållande mellan bredd och elit. Men det handlar om hur vi ser på varandra. Det låter enkelt och är precis så enkelt.
Hur menar du då?
– Vi kan ha bredd och elit sida vid sida om vi ser på varandra med nyfikna och generösa ögon. För då blir det inte viktigt att sortera ut de som är ”bra” eller ”dåliga”. Det går alldeles utmärkt att träna tillsammans om vi förstår att alla lär sig av varandra.
En del barn tycker det är viktigt att tävla och gillar det, medan andra inte ser det som lika viktigt. Förmågorna och förutsättningarna är väldigt olika mellan olika individer.
Fungerar det att tävla i lagidrotter med hur blandade grupper som helst?
– Det är ingen lätt nöt att knäcka. Men jag tänker att vi tävlar alldeles för mycket och alldeles för tidigt. Jag tror absolut att man kan skapa den inre motivationen ändå, även om man ofta hör idrottsmän som säger ”om jag inte hade tävlat så hade jag slutat”. Men det bygger på att vi hittills har en struktur där vi premierar tävling och att vinna. Men för varje vinnare krävs det ett stort antal förlorare. Det ingår i paketet. Det har vi liksom bestämt.
Hur kan man göra i stället?
– Skapa andra strukturer, exempelvis som jag gjorde när jag var idrottslärare: ”Idrott och Hälsa är den lektion där alla kan vinna varje gång.”. Vi bara bestämde oss för att det inte går att förlora. Det går inte att misslyckas, och då vinner alla och lyckas varje gång. Då kan man hitta sin inre drivkraft: ”Jag känner att jag klarar av det här, jag får den hjälp och det stöd jag behöver. Jag kan själv, och jag känner kraften i det.”
