Drömmen om Paralympics bleknar för Emelie: ”Jag vill bli blind fortare”

– Jag har alltid misstänkt att något varit fel. Men jag undersökte aldrig saken närmare. Ingen sa något, så varför skulle jag? Nu förstår jag att andra måste ha sett mig som märklig eftersom jag inte alltid uppfattade deras kroppsspråk, berättar hon.

Emelie Lindeborg minns tydligt den avgörande incidenten när hon som tioåring förstod att något inte stämde med hennes syn. Hon såg dåligt i mörker och undvek aktiviteter om kvällarna då hon varken kände sig trygg eller bekväm i att utföra dem. Men en kväll när de andra barnen sprang och lekte runt ett hus, lät hon sig motvilligt övertalas av de vuxnas tjat. Även fast hon hellre hade stannat kvar inomhus med dem. Något hon efter bara ett halvt varv runt huset fick ångra.

– Jag trillade rakt ner i en källargång och slog mig ganska illa. Jag hade helt missat den och visste där och då att något var riktigt fel, berättar Emelie Lindeborg.

Ärftlig sjukdom

Hösten 2019 bekräftade läkare att hon har retinitis pigmentosa, RP; ett samlingsnamn på flera ovanliga ögonsjukdomar som påverkar näthinnan och synfältet och som slutligen leder till blindhet. Ett friskt synfält ligger på 180–190 grader och vid tio grader klassas man som blind. Både Emelie Lindeborgs pappa och farmor har den ärftliga sjukdomen. Något familjen är väl medveten om. Men varför ingen har valt att undersöka henne tidigare kan hon inte svara på. 

– Diagnostiseringen var rörig. Efter ett besök på sjukvården i Ljungby fick jag ett brev som sa att de hade analyserat mina synfältsskador. Jag tolkade det som att jag saknade 10–15 grader och tänkte att det inte var så farligt, berättar hon.

När telefonen ringde en och en halv månad senare, hade en ny läkare tagit över. Och nyheterna var inte lika muntra. Hon saknade inte 10–15 grader av sitt synfält – det var vad hon hade kvar. Från den ena dagen till den andra fick Emelie Lindeborg helt plötsligt inte köra bil, och oroade sig för hur hon skulle ta sig till jobbet som konstruktör på Ikea. I väntan på sin specialundersökning av RP, fick hon hjälp av synrehabiliteringen med dokumenten som kommunen behövde för att godkänna hennes färdtjänst. Trots att Emelie Lindeborg är övertygad att sjukdomen har tvingat henne till en omedveten självständighet – både på gott och ont, var det tufft att inte längre köra bil. Något som har varit avgörande för hennes integritet.

– Det var ett stort bakslag. Jag har alltid varit lösningsorienterad, men det här var tufft att acceptera. Våren 2020 behövde jag inte åka så mycket som tur var. Det blev en mjukare övergång tack vare pandemin, säger Emelie Lindeborg.

”Hoppas bli tillräckligt blind”

När människor omkring inte förstår finner Emelie Lindeborg tröst och gemenskap hos hästarna. Uppväxten på Öland beskriver hon som ensam, men efter en ridlektion hos grannen förändrades hennes liv, och som elvaåring fick hon sin första häst av sin mamma.

Och att inte ha häst är sedan dess otänkbart. Efter studenten från teknikprogrammet på Lars Kaggskolan i Kalmar 2006, reste Emelie Lindeborg till Wales och jobbade på stuteri. Året därpå flyttade hon från Öland permanent och läste till ingenjör på Linnéuniversitetet i Växjö. När hon äntligen lyckats få rätsida på det tvetydiga brevet från ögonläkaren 2019, kom hästarna att bli hennes räddning igen. Och 2020 var hon i kontakt med en dressyrryttare inom parasporten. Ett samtal som öppnade upp nya dörrar för den före detta SM-kusken.

– Jag har alltid satt höga mål. Sjukdomen betydde bara att jag behövde hitta ett nytt. De senaste två åren har jag trappat ner sportkörningen. Jag nådde mitt mål och körde SM 2023. Det är tävlingen jag brinner för, säger hon tveklöst.

Emelie Lindeborg är tacksam för sin synnedsättning eftersom hon aldrig hade satsat på sporten utan den. Att hänga läpp var aldrig ett alternativ, inte ens när hon fick diagnosen. Hon gick med i Facebookgrupper för stöd och inspiration, men förvånades över hur deprimerande de var. Hon vägrade låta sig tyngas ner, och ville istället visa vad en synskadad kan klara av. Originalplanen var att kvalificera för Paralympics i Brisbane 2032. Men den bleknar då hon var tvungen att göra sig av med hästen i våras. Och sedan två år tillbaka finner hon sig i en tröttsam kamp om att ens få ett klassificeringstillfälle då Parasportförbundets klassificerare bedömer hennes synfält till 20 grader istället för de 10–15 grader hennes egen läkare uppger. Vägen till en klassificering är långt ifrån spikrak och Emelie Lindeborg är frustrerad över bristen på tydliga riktlinjer för klassificering av synskadade inom ridsporten.

– Synen blir värre och värre, men det går långsamt. Jag visste att det fanns en risk att jag skulle se för bra. Men jag hoppas vara tillräckligt blind när jag kvalificerar mig om fem år igen. Nu måste jag hitta en ny häst, träna och vara redo. Jag ska rida i Paralympics!

Drömmer större

Men Emelie Lindeborgs sikte är inställt högre än på att representera Sverige i Paralympics, och hon slösar ingen tid när det kommer till att sätta upp nya ambitiösa mål. Den stora drömmen är att bli inspirationsföreläsare. Och parasporten är ett steg på vägen. Men trots svårigheter med det sociala och att behovet att be om hjälp ökar i takt med att synen blir sämre, finner hon styrka i att motbevisa oddsen. Något hon gärna gör trots att det betyder att hon måste blotta sina innersta tankar och rädslor.

– Jag känner fortfarande barndomens ensamhet. Men jag behöver en lagkamrat för träningar och tävlingar. Någon som är min ropare och skriker i vilken riktning jag ska rida. Ensam är inte alltid starkast, och jag måste acceptera det. Det är okej att bryta ihop. Bara du reser dig och inte ger upp. Det är vad jag vill symbolisera när jag har representerat Sverige i Paralympics.