Prick klockan åtta samlas alla deltagande lag framför VM-banorna. Det är standardiserade banor i klassisk grön filt eller så kallade Europabanor i eternit, 18 hål vardera. Dagen innan lyckades Sverige försvara guldet i lagspelet. Sverige är alltså redan bäst i världen på bangolf, i grupp. Men idag är en ny dag. ­Under torsdagen ska singelspelet avgöras – och två personer ska krönas till världens bästa ban­golfspelare i herr- och damklasserna.

En gråklädd volontär hälsar alla spelare välkomna, tackar för gårdagen, och drar dagens schema. Spelarna ställer upp sig vid banorna och börjar slå. Efter en eller två ­minuter händer det igen. Ett kraftigt ja-rop när en herre ”spikar” – bangolfens version av en hole-in-one. Målet är att spika så många gånger som möjligt. Två slag är acceptabelt. Och på den här toppnivån är tre eller fler slag på en och samma bana en undermålig prestation. Det är kasst att inte spika, helt enkelt.

VM slår födelsedag

Det är framför allt herrarna som låter och ropar, och i synnerhet lagen från Danmark, Schweiz och Tjeckien. Vamos! Ropar en av danskarna. Varje gång världssexan Ondřej Škaloud spikar, som han gör ofta, slår han framåt i luften och ropar högljutt. Och när österrikiska Daniel Krof ropar till hörs det över hela banan – så att lagkamraterna kan svara och peppa trots att de står på andra sidan. En italiensk spelare svär högljutt när bollen hamnar utanför på sjätte filthålet.

Jan Palveus är medlem i Uppsala BGK och volontär under världsmästerskapet. Han visar mig runt, förklarar och berättar om hur allt går till och pekar ut de viktigaste personerna.

– Bangolf är en sport som låter.

Klubben i Uppsala har ett hundratal medlemmar och samlar spelsugna uppsalabor, studenter och pensionärer sedan grundandet för 90 år sedan. På 60-talet var klubbhuset en liten och anspråkslös gul låda. Idag har man flera banor, långa öppettider, ett levande café och egen shop. Senare på eftermiddagen tar Jan mig till en testbana där vi slår några puttar tillsammans.

Volontärerna på plats är varma, roliga och djupt investerade i sitt gemenskapsbygge. En frivillig fyller 70 år på dagen men skulle aldrig missa VM. ”Vi firade några dagar tidigt, för här måste man ju vara.” Några har fixat med tekniken och kameror så att tävlingen kan filmas och sändas live på nätet, andra håller stenkoll på statistiken som rapporteras manuellt och löpande på sekunden efter en putt. 

I presstältet får jag sällskap och hjälp av Mona och Birgitta. Mona säger att veckan i Uppsala handlar om mer än idrotten och ­resultat, även om hon själv tycker att det ibland blir så spännande att hon inte kan titta.

– Man kan göra saker för varandra. Och det ska man göra, säger Mona.

”Fröjd att se svenskarna”

Birgitta Kristoffersson-Ryner är mamma till Carl-Johan Ryner, som av många ses som världens bästa spelare. Idag och nästan alla andra dagar är hon eldsjälen som dyker upp varje dag och på kvällar för att fixa med fritidsaktiviteter och kasta in fler vedträn i brasan som är bangolf. Hon viftar bort beröm från de andra frivilliga med en klassisk ödmjukhet innan hon hoppar upp för att fortsätta hjälpa till. Det är ett väloljat maskineri att följa på plats men klart är att det inte blir något VM utan Birgitta, Birgitta, Mona och Jan.

Sverige. Österrike. Schweiz. Och så Tyskland. Det är de länder som återkommer i den globala kampen om topplaceringar, där Sverige och Tyskland är snäppet skarpare. En spelare i det svenska herrlandslaget säger att Tyskland är en perfekt motståndare, med ett piggt lag och urstarka spelare. I den här kontexten betyder det att man varvar både klassiska och nytänkande strategier med ett svårslaget mekaniskt spel. Alla på plats i Uppsala vet att årets guldstrid står mellan tyskarna och svenskarna i både herr- och damklassen. Det kommer att bli en spännande eftermiddag.

Drygt 120 spelare från 17 länder har tagit sig till Uppsala för att göra upp om titlarna. Överlägset sämst är Indien, med ett snitt på över dubbelt så många slag som det svenska laget. En spelare förklarar att man inte har så många banor i Indien men att det är en växande marknad, och att det indiska laget hoppas att ta hem mer kunskap och inspiration. Även Polen, Japan och Sydkorea ligger i botten av lagen på plats. Förra VM var innan pandemin och ägde rum i Kina som inte deltar alls i år. USA representeras av en enda person, spel­glada Mike Johnson med nummer 289 på ryggen.

– Sverige är utan tvekan världens bästa mini­golfnation. Det är en fröjd att se de svenska spelarna, faktiskt. Jag skulle säga att Uppsala är minigolfens Mekka, säger Mike.

Bangolf eller minigolf?

Alla som puttat de färgglada bollarna har troligtvis ställts inför frågan om vad det man gör egentligen heter. Bangolf eller minigolf? Om proffsen, eldsjälarna och VM-publiken får bestämma är frågan redan avgjord. En enkät på plats avslöjar att det heter bådeoch, ibland. I Sverige brukar man särskilja leken minigolf från sporten bangolf, men i takt med att tävlingarna och turneringarna blir allt mer globala flyter engelskans minigolf in och täcker alltihop. Äventyrsgolf, eller Minigolf Open Standard, är avstickaren med stora hinder, kreativa loopar och snurrande väderkvarnar.

I spelartältet kan lagen vila upp sig, äta matsäck och ta en paus. Peter Eriksson har slagit upp sin butik i en egen del av tältet och det blir trångt när spelare, volontärer och nyfikna dyker ner i varorna. För drygt ett år sedan sa Peter upp sig för att på heltid sälja minigolfbollar som egenföretagare. Han spelar själv på elitnivå och vet hur viktigt det är att man har exakt rätt golfbollar för situationen. När jag frågar hur många sorters bollar det finns skrattar Peter och tar ett steg tillbaka som om jag har ställt en existensiell fråga.

– Det här är en materialsport. Det finns hundratals minigolfbollar. Specialsorter och typer som skiljer sig i material, vikt, friktion och kvaliteter som studs och hur de rullar på underlagen.

Peter köper in golfbollar och material från Tyskland och andra euroländer. Valutakrisen har slagit hårt mot företaget men Peter säger glatt att han äntligen jobbar heltid, och mer, med något som han verkligen älskar. Facebookgruppen som annars är hans butik har över 1 200 medlemmar.

Studslöst kan rädda spelet

Nyfikna fortsätter att strömma in i tältet, bland annat för att titta på den stumma boll som Peter Eriksson har tagit fram för VM. Stum innebär att det är noll studs när man släpper bollen från en meters höjd. Demonstrationen bekräftar: den svarta bollen slår ner i betongplattan med ett dovt ljud och noll studs. En sådan boll kan vara livräddaren på banor där bollen behöver stanna mot en kant eller i en backe istället för att studsa tillbaka.

Svenska bangolfförbundets ordförande Mats Söderkvist kommer in i den tillfälliga butiken och hälsar glatt på Peter. Han är också där för den stumma bollen ”... som man bara inte får missa”. Mats plockar upp en till boll i vit akryl och swishar för båda.

Bangolf handlar om att lämna så lite som möjligt åt slumpen. Spelarna är på plats i en vecka innan VM för att öva slag och puttar, och för att ställa in muskelminnet med milli­meterprecision. För oinvigda är nog synen av idrottsmän med strumpor som hänger ut från byxlinningen lite märklig. Men det är ett helt nödvändigt steg i förberedelserna. Strumporna är fyllda med fyra-fem speciella bangolfbollar och hänger ner under magen och mot låren för att få rätt temperatur. En boll av ett visst material som är för kall eller varm beter sig annorlunda och oberäkneligt, och då spelar all träning ingen roll.

Avgörs på sista banan

Efter lunch tilltar publiken och framåt finalen är det ett hundratal personer i alla former och åldrar som följer slutspelet på plats. När damernas spel avgörs hamnar svenska Karin Olsson på bronsplats, efter två tyska spelare. På herrarnas sida är det olidligt spännande ända fram till det allra sista hålet som heter ”Optisk illusion”. Det skiljer bara två slag mellan svenska Ulf Kristiansson och Tysklands Yannick Müller. Ulf har haft en sensationell dag och spelat 19 slag i flera omgångar. Och när han ­spikar sista hålet för VM-guld kommer kvällens sista ja-vrål, den här gången med hela laget och publiken som bakgrundskör.

Anna Bandera har siffran 122 på ryggen. Hon tävlar för Italien och har precis dragit hem en internationell sjätteplats, efter tre tyskar, Karin Olsson och en österrikare. Marginalerna är små: det skiljer bara arton slag på tio banor mellan världsettan Stefanie Blendermann och en sjätteplats. Anna är besviken, glad, ledsen och arg.

– Du stannade mig på sämsta möjliga tid. Jag är så klart besviken över mitt resultat och kände att jag hade kunnat spela ännu bättre. Men jag är också så glad över att få vara här med mitt fantastiska lag. Vi är passionerade och finns verkligen här för varandra, även när det inte går hela vägen.

På herrsidan kvalar Italiens Paulo Porta in till finalomgången och slutar på 14:e plats. Anna Bandera skrattar och säger att hon nog låter bitter just nu, men att hon är både glad och hoppfull. Det är inspirerande att följa toppspelet och Anna studerar de andra noggrant. 

– Det här är världens bästa universitet för bangolfstudier. Och snart är det tävling igen.

”Glöm inte att öva”

Efter medaljceremonin och avtackningar ­säger samma presentatör som invigde dagen att spelet börjar klockan åtta imorgon bitti.

– Kom inte sent, och glöm inte att öva. Vi ses imorgon!

Kvällssolen dränker Uppsala Bangolf i guld. Och trots att många har spelat och ­puttat och ropat och hoppat hela dagen ställer sig flera lag vid banorna. Och börjar slå igen.