Redan i januari var hon med i EM i Moskva. Som 16-åring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– EM var mitt första seniormästerskap. Det var spännande bara att åka dit och se hur allt funkar. Sen gick det ju ganska bra i kortprogrammet också.
Efter ett felfritt åk låg hon sexa efter just kortprogrammet.
– Så långt kändes det väldigt bra. Men det var nog en del nerver som spelade in under långprogrammet. Jag tappade fokus lite och tappade bort mig.
Hon slutade på en 17:e-plats.
– Jag hade inte förväntat mig det alls, att det skulle gå så bra i det korta programmet. Jag var väldigt glad och fattade nog inte helt hur bra det var. Det var väldigt roligt att få åka med de bästa i världen.
OS i Pyeongchang, bara några veckor senare, blev på många sätt en besvikelse. Men inte bara för resultaten utan för att förberedelserna förstördes så nära inpå.
– Jag har jobbat på allt det som jag känner att jag behövde bli bättre på. När jag kom till OS kände jag mig väldigt bra förberedd, men jag blev tyvärr sjuk. I början var det förkylning och halsont, sedan blev det bara värre och värre och jag kunde inget göra. Det var något virus.
Hon slutade på 28:e plats av 30 åkare efter några missar.
– Det var sämsta möjliga tillfälle att bli sjuk. Det är klart att det säkert spelade in på hur det gick i OS.
Hon hoppades på mer än vad det blev.
– Målet var att åka felfritt. Det är det alltid. Jag hade inga direkta resultatmål inför OS, utan ville bara åka så bra jag kan och ha roligt.
OS är för de allra flesta vinteridrottare ett livsmål. För Anita Östlund, som bor i Gråbo och har vuxit upp i Löddeköpinge samt Göteborg, är det inget undantag. Hon har suttit hemma i tv-soffan, sett idolerna tävla och själv drömt om att en dag vara med där.
– OS är speciellt. När jag var liten har jag försökt föreställa mig hur det skulle vara att vara med där. Det var en fantastisk upplevelse.
Nu har hon gått från att följa till att tävla mot några av sina största förebilder.
– Det har skiftat genom åren. Jag har kollat mycket på Stéphane Lambiel. Han har väldigt fin åkning. Yuna Kim är en annan åkare som jag också har följt.
Hon har varit på träningsläger med just Stéphane Lambiel.
– Jag ser fortfarande upp till honom och det är speciellt kul att åka på sommarläger och träna med honom. De är fantastiskt att se honom så nära. Jag tittar också mycket på olika paråkare, som är riktigt bra. Jag inspireras av många och försöker plocka det jag kan från så många som möjligt.
Just nu slipar Anita på detaljerna inför VM, som börjar på måndag i Milano. Det blir många träningspass i ishallen i Landvetter. Hon pluggar också på Kitas gymnasium i Göteborg.
– Det är smidigt att ta sig till skolan och sen till ishallen. Det går bra direktbussar. Det går bra att få ihop skolan, träningar och tävlingar även om det är ganska tufft ibland. Speciellt ett år som detta när det är flera mästerskap på kort tid. Jag har ju varit ledig från skolan en hel del, men de har förståelse där och jag får alltid ledigt när jag behöver det.
VM blir alltså hennes tredje mästerskap – på tre månader.
– Jag har laddat om, vilat och försökt komma i form. Jag hoppas att jag får till toppformen lagom till VM.
Vad tränar du på mest?
– Nu är det mycket ”programåkning”, att köra igenom hela programmet så att det sitter. Det handlar om att få in flowet så att jag känner mig säker i mina element, så att jag kan dem när det gäller. Rent konkret jobbar jag mycket med att stabilisera de svåraste hoppen. Det är viktigt att jag sätter dem.
När är det som tuffast?
– Jag har alltid älskat konståkning och det är något jag inte kan leva utan. Det tuffaste är när jag får svackor, när saker inte fungerar som de brukar. Det kan ge mig en del ångest. Skador och sjukdomar är också jobbigt och kan ju stöka till det en del också.
Vad har du för mål i VM?
– Jag hoppas att det går bättre än i OS och att jag kan visa det som jag kan samtidigt som jag vill ha kul och njuta av mina program. Sedan får vi se hur långt det räcker.
På lite längre sikt drömmer hon stort.
– Jag vill bli bäst i världen. Jag vill ta medaljer i mästerskapen. Man måste drömma. Men jag vet att det kommer att krävas massa, massa jobb. Jämför man med andra länder så har jag inte samma förutsättningar som andra åkare. I andra länder hade jag fått mer istid och bättre träningsmöjligheter, men det gäller att göra så mycket man kan med de förutsättningar man har.
