I Stockholm pulsar folk fram i varma täckjackor längs Hornsgatans snödrivor mot Teater Tribunalen, som just nu sätter upp ”Mandatet” – en högaktuell pjäs om det brittiska mandatet i Palestina och staten Israels bildande.

Teaterfoajén är proppfull, samtalsnivån lågmäld och stämningen allvarlig. Det är något kusligt och ödesmättat över hela tillställningen. Vi ska bevittna dramatiseringen av de historiska skeenden som ledde fram till al-Nakba (den etniska rensningen av 750 000 palestinier) samtidigt som en av följderna av detta – Israels   folkmord i Gaza – pågår i realtid.

Scenen är snillrikt konstruerad med ett lutande golv på vilket en världskarta ritats upp. Även linjal och kritor finns, som en föraning om den stundande uppdelningen av landet som då bara hette Palestina. 

I varsitt hörn sitter två brittiska diplomater, övertygande spelade av Anna Maria Käll och Jan Ärfström som under föreställningens gång blottlägger de Storbritanniens realpolitiska intressen i området och avslöjar hur lite de egentligen brydde sig om judarnas utsatthet i pogromernas Europa.

Årtalen för de viktiga händelserna mellan 1905 och 1947, under de tre decennierna av brittiskt mandat i Palestina, skrivs löpande upp på ett svart griffeltavla under diplomaternas samtal. Med brittiskt artighet pratar de nostalgiskt om sina kolonier i Asien och Afrika, dricker whisky, äter importerad vattenmelon (symbolen för den palestinska frihetskampen) och dividerar fram och tillbaka hur de ska göra med araberna, turkarna, judarna och sionisterna.

”Mandatet” lyckas hålla en väl avvägd balans mellan initierad historielektion och medryckande teaterföreställning, men vid några få tillfällen hade den vunnit på ett lite mer återhållet skådespeleri och flera tystnader för att låta publiken smälta det oerhörda i kolonialismens brutala logik.

Föreställningens starkaste delar står de två svensk-palestinska gästuppläsarna för. De är barn och barnbarn till Nakba-överlevare som insvepta i keffiyehs dekorerade med blommor läser upp vittnesmål från Bernt Hermele och Cato Leins bok ”Nakba – katastrof inför våra ögon”. 

Ibland stakar sig deras röster, darrar, och snyftningar hörs i publiken. 

Jay Abou Hachem läser bland annat 85-åriga Muhammed Zarras berättelse om hur han tvingades fly med sin familj i mars 1948 när israeliska styrkor ockuperat hans hemstad Tantura och genomförde en massaker.

”Männen, de som var 16 år och äldre, fick ställa upp sig på ett led på stranden. 

En soldat piskade de som inte höll ledet rakt. Soldaterna marscherade i väg med dem, tio i taget, ett par hundra meter bort på stranden. Där sköts de. Resten av männen fördes till byns begravningsplats och ställdes upp på led och beordrades gräva sin egna gravar. När ett led var färdigt med grävandet sköts männen i bakhuvudet och föll ner i graven de grävt. 

Vi stod kvar på stranden, paralyserade av skräck. För en del vände sig magen in och ut”.

När man hör vittnesmålen från al-Nakba är det omöjligt att inte tänka på den massaker som Israel genomför idag mot Gazas befolkning. Nu, precis som då, utan att omvärlden sätter stopp – vilket faktiskt i förlängningen gör oss medskyldiga till Israels fruktansvärda brott. 

För är det något som ”Mandatet” visar så är det just västvärldens och FN:s ansvar för att det blev som det blev.

När de brittiska diplomaterna på scenen till slut tar fram linjalen för att rita upp 1947 års nya gränser och annekterar 55 procent av Palestina för Israels räkning, konstaterar de att att deras ”uppdrag” är slutfört och att de därmed kan dra sig tillbaka. 

Det är året efter det, när Israel 1948 utropades som stat och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem, som är den egentliga startpunkten för det som idag brukar benämnas Israel-Palestinakonflikten. Inte den 7 oktober 2023.