Efter första världskriget verkar det som att något är på väg att hända. 

Krigsekonomin i Storbritannien och Italien – de länder som står i fokus för boken – har visat något otroligt: kapitalismen fungerar inte. I alla fall inte om man vill vinna på slagfältet. 

Båda länderna har gått in i kriget med full tilltro till fria marknader. Staten behöver krigsmateriel, företagen vill tjäna pengar, tillgång och efterfrågan baby, det löser sig, lite så har de tänkt. Detta visar sig dock vara långt ifrån sant. 

Företagen vill i och för sig tjäna pengar, men de bryr sig inte ett jota om kriget. Följaktligen tar de ut övervinster när de handlar med den allt mer desperata staten. Om de ens handlar med staten, det vill säga, det finns trots allt mer lukrativa saker, som att tillverka lyxprodukter för exportmarknaden.

Lösningen blir i båda länderna en fullskalig mobilisering av ekonomin. Företag förstatligas, krigsvinster skattas hårt, mark som inte brukas tar staten över, det blir svårare att sparka anställda. Priser, löner och produktion bestäms centralt. Planekonomi, helt enkelt.

Förvisso blir statens kontroll över arbetarna också större. I Italien tar man bort tidigare begränsningar av arbetstiden, i England krävs det tillstånd för att säga upp sig. Lönerna i båda länderna hålls nere av staten. Men när kriget är slut har arbetarna i Italien och Storbritannien trots den ökade exploateringen kommit till en mycket viktig insikt: ekonomin är inget mystiskt väsen som inte går att påverka. Statens ingripanden har visat att den kan användas för att ställa hela samhället på ända. 

Om det går att ta kontrollen över ekonomin för att vinna ett krig borde det också vara möjligt att göra det för att utrota klasskillnader. 

Och just det börjar man göra, även om metoderna skiljer sig åt något i de båda länderna. I Storbritannien väljer arbetarrörelsen – för det mesta – att arbeta efter reformistiska idéer. Facket lyckas genom idogt lobbyarbete få fram en parlamentarisk utredning som ska ge dem kontroll över landets kolgruvor; socialistiska byggnadsgillen visar att vinstmotivet inte behöver vara närvarande för effektiv produktion. 

I Italien däremot är arbetarklassen till en början mer maktlös. Löneandelen, den del av BNP som går till löner, är betydligt mindre, och därför är även det politiska inflytandet för arbetarna mindre. Metoderna blir därför mer revolutionära än de hos de brittiska kamraterna. Arbetare tar över produktionen i flera stora städer. Fabriksockupanterna är så många att staten inte vågar göra något för att slå ner upproret. Revolutionen, som något år tidigare vunnit så stora framgångar i Ryssland, verkar komma närmare. 

Såhär kan vi inte ha det, tänker kapitalet. Enter: åtstramningsekonomerna. Denna skara herrar sitter på maktpositioner i såväl Storbritannien som Italien och många andra europeiska länder. Deras idéer skiljer sig i marginalerna, men på det stora hela är de överens: räntorna måste upp, folket måste arbeta mer och konsumera mindre. 

Man säger att man gör det för att få kontroll på inflationen, för att kyla ner en överhettad marknad, för att länderna lever över sina tillgångar, men Mattei visar genom sitt imponerande researcharbete att det verkliga motivet är ett annat. Åtstramningsagendan är i själva verket en räddningsplan för kapitalismen. Genom nedskärningar i det offentliga flyttar man resurser till den privata sektorn; genom högre räntor ökar man arbetslösheten och pressar lönerna; genom förbud mot strejker försvagar man facken. 

Samtidigt gör ekonomerna allt de kan för att få arbetarna att glömma att ekonomin och politiken hänger ihop. Riksbankerna ska vara helt bortom politisk kontroll, ekonomin lyfts fram som något det krävs en doktorshatt för att fatta. Det är skrämmande, om än inte särskilt förvånande, att läsa hur dessa ekonomer i olika brev och styrdokument visar förakt för arbetarna och deras antagna oförmåga att förstå ekonomin.

Men även engelska liberaler är till en början positiva till Il duce, visar gamla urklipp från The Economist och andra av etablissemangets tidningar

Än mer chockerande är hur snabba liberaler är att släppa alla tankar på individens frihet när det är kapitalismen som ska räddas. Framför allt framträder detta fenomen i Italien, där liberala ekonomer snabbt ställer sig bakom Mussolini då det visar sig att diktatorn är beredd att utföra deras åtstramningspolitik. 

Men även engelska liberaler är till en början positiva till Il duce, visar gamla urklipp från The Economist och andra av etablissemangets tidningar. Att hans metoder inkluderar politisk repression och avskaffande av det fria ordet är egentligen inte helt fel, det gör ju att politiken blir mer effektiv. 

Det är inte utan att man börjar tänka på hur enkelt det är för Johan Pehrsson och Ulf Kristersson att lägga huvudet under den bruna stöveln när det innebär att de kan få igenom ett till jobbskatteavdrag. 

Just sättet på vilket Mattei visar hur åtstramningspolitiken hela tiden lever vidare som projekt för att skydda företagens vinster, och i slutändan kapitalismen som helhet, hör till bokens stora styrkor. 

Efter andra världskriget fram till slutet av 70-talet dominerade förvisso en annan politik, ledd av en allt starkare arbetarrörelse samt keynesianska ekonomiska modeller. Men på 80-talet kom åtstramningspolitiken tillbaka, och sedan dess har den aldrig försvunnit. 

Syftet, visar Mattei, är samma nu som då. När Riksbanken höjer räntan och staten skär ner händer det inte för att skydda dig och mig. Det händer för att det måste hända om vi ska ha ett system där en liten minoritet äger och den stora majoriteten utnyttjas.