Vilka sätt finns – skulden, tystnaden, skambeläggandet, martyrskapet, bitterheten hotet om våld, och varför tycks det så nästan omöjligt för människor som älskar varandra att låta bli att använda åtminstone någon av metoderna mot varandra på regelbunden basis?

Föreställningen ”Jag offrar mig” som förra helgen hade premiär på Kulturhuset Stadsteatern ägnar sig åt de frågorna, åt maktspelet som i hemmet, i familjen.

Scenrummet är babyskärt som insidan på ett bultande hjärta, eller en mun kanske, som en öppen längtan och till en början tomt, innan det börjar fyllas på med allt det bråte som människor pysslar med. Tre flyttbara soffor får blir naven som de böljande relationskonstellationerna samlas runt. 

Ensemblen går ut och in i olika roller, olika positioner av överordning eller underläge i ett dialogiskt flätverk med koreograferade inslag lika bärande element som orden.

Och det finns en absolut tonträff i många scener och manuset spelar högt på igenkänningens lycka, visar upp våra sämsta sidor i en skrattspegel vänd mot publiken. Allt från det vardagsbittra till mer djupgående smärtpunkter, det är relationen nerskalade till sina gester och beteenden, utan förhistoria eller sociologisk kontext.

I sin mosaikform liknar den de iscensättningar som regissören Ada Berger tidigare gjort av Liv Strömquists serier på Dramaten, ofta hisnande roliga också bortom Strömquists ibland förutsägbara material.

Jag kommer på mig med att börja fundera över hur såren ser ut hos familjer som pratar och pratar om allt men ändå sliter varandra i stycken

Många scener i ”Jag offrar mig” är tragikomiska pärlor. Som den ljuvliga där Annika Hallin är ett drottninglikt modersmonster i krinolin och den jagsvage sonen (Marcus Vögeli) slits så hopplöst mellan hennes och hans frus viljor – om var julen ska firas – att han regredierar ner till småbarnstadiet och gömmer sig under mammas kjolar. Eller den när Anna Vnuk vränger sin kropp ut och in för att slippa stå för en destruktiv relation, försöker hoppsa och kullerbytta sig ur allvaret på ett briljant sätt.

Men lite ljummet blir det allt, jag väntar på det stora mörkret men får bara små tådopp ner i den verkliga svärta som relationer kan härbärgera och förvalta. Fokus ligger på normalsvensk kärnfamiljsdynamik och vardagsgroll och även den skildringen är lite schematisk. Några dysfunktionella arketyper presenteras: den isande tystnaden, den hotfulla explosiviteten, den självömkande bitterheten, flykten och frånvaron, och det har absolut sin bäring, men är också de väntade.

Jag kommer på mig med att börja fundera över hur såren ser ut hos familjer som pratar och pratar om allt men ändå sliter varandra i stycken. Eller hos de som lämnar och lämnar igen men dyker upp i varje ny relationskonstellation med samma insiktsfulla förståelse för sig själv och andra, eller tusen andra variationer av hur vi tenderar att knasa till det i själva kärnan av våra varan. 

Det saknas också en hudlös skörhet som kunnat sätta något på spel, på allvar. 

Jag funderar över om den kollektiva processen spökar. Att alla tre manusförfattare, Stina Wirsén, Anna Vnuk och Ada Berger ska ha med sina delar, så att scenerna staplas på varandra utan att bäras av någon sammanfogande nödvändighet, en stark linje, en vision eller emotionell kraft.

Med det sagt, många ögonblick av drabbande och drastisk precision hinner passera under en och halv timme, ingen stund är tråkig och bitvis blottas på riktigt den avgrundsdjupa tragiken i att vi har så svårt att älska de vi älskar.