Denna gång handlar det om kritik av den självhjälpsindustri som vuxit fram i senkapitalismens kölvatten, och med sin sedvanliga blandning av satir, maktkritik och intresse för mänskliga relationer dissekerar Liv Strömquist i sju kapitel samtida idéer om ”det autentiska jaget”, lyfter fram kufiska rådgivare från det antika Grekland, och analyserar fallgroparna i manosfär-profilen Rollo Tomassis teorier.

Hennes gamla husgudar Eva Illouz, Max Weber, Slavoj Žižek och Zygmunt Bauman samsas i boken med nya stjärnor på självhjälpshimlen som Meghan Markle och psykologen Nicole LePera (som Liv Strömquist verkar älska att hata). Som en person som gått i lacaniansk psykoanalys i 18 år uppskattar jag att hon även gör sig besväret att på ett ytterst ödmjukt sätt försöka förklara Jaques Lacáns teorier om ”den stora Andre” och hur dessa hör ihop med det nyliberala samhällets innersta begär.

Bokens absoluta höjdpunkter är när Liv Strömquists humoristiska sida får fritt utrymme, exempelvis i berättelsen om när Meghan Markle (då hon fortfarande tillhörde brittiska kungahuset) besökte en välgörenhetsorganisation i Bristol som jobbade med prostituerade våldsutsatta kvinnor och helt sonika bestämde sig för att skriva ”inspirerande” råd på matpaketen som skulle delas ut till kvinnorna. Även porträttet på mansgurun Rollo Tomassi och avsnittet om kändisastrologen tillika Regan-rådgivaren Carrol Righters ”Zodiac parties”, dit han hyrde in lejon, fiskar och enäggstvillingar samt serverade gästerna mat utifrån vilket stjärntecken de tillhörde, är både smarta och jättekul på äkta Strömquist-manér.

För när hon är som roligast är Liv Strömquist faktiskt en av landets bästa satiriker, och hennes legendariska prata i den nedlagda podden Lilla Drevet om Alice Bah Kuhnkes möte med en fattig, alkoholiserad ensamstående mamma på Haiti är trots den uppenbart tragiska kontexten fortfarande det absolut roligaste jag har hört i en svensk podd.

Trots att jag önskat mer humor är ”Pythian pratar” långt ifrån en tråkig bok. Men att en stor del av dess innehåll samtidigt gestaltas i en pjäs på Dramaten eller har hörts som prator i poddarna ”En varg söker sin podd” och ”Stormens utveckling” det senaste åren gör något med läsupplevelsen. Det är som att överraskningarna, insikterna och aha-stunderna uteblir. Självklart är det ett både smart, tidseffektivt och varumärkesstärkande koncept att göra bok, podd och teater parallellt om samma ämne, och i bokens förord tackar Liv Strömquist sina poddkollegor Ola Söderholm och Caroline Ringskog Ferrada Noli och teaterparhästen Ada Berger för influenser, idéer och infallsvinklar.

Har man aldrig lyssnat på någon av hennes poddar eller läst hennes tidigare böcker för den delen, så kan jag förstå att man blir imponerad av ”Pythian pratar”. Samtidsspaningarna är klockrena, referenserna perfekta, och formatet inbjudande. Men för Liv Strömquists trogna poddlyssnare och redan invigda läsare gör känslan av att ha hört spaningarna förut, samt att kunna seriealbumens upplägg i sömnen, boken lite mindre kul att läsa. Analyserna är så välbekanta och närvarande att de har slutat att förvåna.

Liv Strömquists böcker har på så sätt blivit lite som Muminmuggarna. De håller en hantverksmässig hög kvalitet, säljer som smör, är skamlöst populära, och är helt ofarliga i sin förutsägbarhet.