”Lullaby” står det på tatueringen ovanför Eric Dravens (Bill Skarsgårds) ögonbryn. Placeringen och typsnitten är identiskt med Lil Peeps ikoniska ”Crybaby”-ansiktsgaddning.
Soundcloudrapparens fäbless för rosa fuskpäls dyker också upp i Eric Dravens garderob. Liksom det destruktiva droganvändande, som till slut tog den unge rapparens liv 2017.
Någon drogproblematik förekommer inte i den första versionen av filmen ”The Crow” från 1994 – och det finns någonting osmakligt över hur 2024:s reboot nära på fetishiserar en ung generations destruktiva artister för att attrahera målgruppen som köper Nine inch nails-t-hirts på Carlings åtta år efter att subkulturen var aktuell.
Det bör sägas att inget av detta är Bill Skarsgård fel, som trots allt lyckas bära upp den emosnygga rollen som Eric Draven med en magnetisk närvaro.
”The crow” från 1994 fångade ett ögonblick i populärkulturen
Rapporterna om att filmens första halva, där Eric och Shelly Webster (FKA Twigs) träffas, skulle vara lika romantisk som en parfymreklam, stämmer inte heller. Skargård och Twigs är trovärdiga som ett pundigt par. Men det estetiserade knarkandet (de träffas på rehab, rymmer och går in i en romantisk drogdimma) förtar också en del av tanken bakom deras odödliga kärlek. ”The crow” 2024 är en fentanyl-chic superhjälte som förvridit ”GothBoiClique”-stilen till en svartklädd ”Joker”-kostym.
Filmen är inte det haveri som det varnats för, men tyvärr ändå ett misslyckande. Det beror delvis på arvet som filmen har att leva upp till.
”The crow” från 1994 fångade ett ögonblick i populärkulturen. Soundtracket bestod av The Cure, Jesus and the Mary chain och Stone temple pilots. Att skådespelaren Brandon Lee sköts till döds av misstag under inspelningen boostade mytbildningen.
Den enkla handlingen där ett älskande par mördas av kriminella, och pojkvännen Eric kommer tillbaka från dödsriket för att hämnas sin kvinna var effektiv mot bakgrund av den mörka storstaden.
2024 års ”The Crow” berättar en liknande grundstory, med vissa skillnader – en ny skurk har blivit odödlig tack vare en pakt med djävulen.
Det fungerar halvbra, och filmen har inte marknadsförts som en remake, utan snarare en nytolkning inspirerad av den grafiska romanförlagan. Författaren James O’Barr hade själv förlorat sin kärlek till en rattfyllerist, och inspirerades även av ett mordfall där ett par mördats på grund av en 20 dollars vigselring. Den hade svagheter men fångade hopplösheten bakom orättvisan när Eric Dravens kärlek rycks ifrån honom.
Tyvärr har inte mycket av det följt med till 2024.
Det finns genuina ansatser att fånga ett mänskligt mörker, men ”The crow” anno 2024 är fult steriliserad av sitt Netflix-aktiga foto, och lika själlös som andra nyversioner av älskade nittiotalsklassiker (”Point Break” är kanske det värsta exemplet).
Filmen bottnar egentligen aldrig riktigt i den gotiska anda den vill uppbåda.
Kort sagt: soundtracket pumpar Joy Division men känslan är Mall of Scandinavia.
