En icke-binär självbiografi i serieformat har nyligen översatts till svenska. Boken är skriven av Maia Kobabe och har fått en central roll i det kulturkrig som de senaste år präglat verkets ursprungsland USA.
Berättelsen följer Maia Kobabes vacklande steg mot vuxenlivet, som till stor del består av att försöka förstå vem hen är och vad hen har för sexualitet. Om man är tjej och hatar sina bröst, betyder det att man egentligen vill vara kille? Och är man i så fall en straight kille, eftersom man varit kär i tjejer? Men man har ju också fantiserat om killar? Så då är man bi? Eller?
Det är ett virrvarr av frågor som under många år upptar berättarens dagar och nätter innan hen landar i att identifiera sig just som hen. Eftersom boken är en serieroman är den till sin natur visuell, och eftersom den handlar om det den handlar om finns det partier som visualiserar nakna kroppar, kroppsvätskor och annat ”barnförbjudet”.
Queer litteratur som anspelar på sex och riktar sig till unga är något som väcker starka känslor i USA. Och med ”Gender queer”, som utkom på engelska 2019, hamnade Maia Kobabes mitt i en rikstäckande strid om vilka böcker som hör hemma på skolbibliotek – och vem ska bestämma det. Konservativa grupper som ”Moms för liberty” har kampanjat hårt för att boken ska tas bort från deras barns klassrum och läsåret 2021-2022 var ”Gender queer” den mest förbjudna boken i USA, enligt Pen international.
I en svensk kontext känns reaktionen överdriven eftersom innehållet är relativt mesigt. Herregud, Liv Strömquist ritade blodiga trosor för typ 20 år sedan och Linda Skugge har nyligen publicerat sin dagbok som (visserligen inte bildsatt) innehåller meningar i stil med: ”jag ba stoppar in en klubba i fittan och arschelhålet och SÄLJER dem och tjänar nu en bra månadslön på Only Fans!”
Min spontana känsla under läsningen av ”Gender queer” är: Vad är grejen? Vad är det med den här boken som får de ängsliga mammorna på andra sidan atlanten att fullständigt tappa det? Varför tror de att boken kommer traumatisera deras barn, det finns typ bara en bild på ett könsorgan, och det är inte ens ett riktigt könsorgan utan en dildo?
Vad är grejen? Vad är det med den här boken som får de ängsliga mammorna på andra sidan atlanten att fullständigt tappa det?
Men den känslan är naiv. Den blundar för 1. Den utbredda och stigande transfobin i världen, inte minst i USA, och 2. Det amerikanska samhällsklimatet, som präglas av religion och sexuell skräck i betydligt större utsträckning än det svenska.
När jag var 20 och gick en sommarkurs i Tennessee bodde jag några dagar hos ett äldre amerikanskt par för att få en paus från campus och uppleva ”ett vanligt amerikanskt liv”. Detta ”vanliga liv” bestod av att man gick i kyrkan på söndagförmiddagen. Man satt, omringad av Trump-anhängare som kallade en ”darling” och ”sweetie”, och lyssnade på prästens predikan om hur förkastligt det är med sex före äktenskapet. Man lät det torra nattvardskexet växa i munnen och kände hur ens ansikte skiftade till en ton som påminde allt mer om Trumps, medan man funderade på hur tydligt synderna som utspelats på campus några dagar tidigare syntes på en.
Men USA är ett stort land, och Maia Kobabe kommer från ett annat vanligt amerikanskt liv. Hen är uppvuxen i ett hippie-hem, med en mamma som aldrig använt smink och en pappa som tillverkar smycken. Hen gick på waldorfskola och när hen äntligen fick modet att komma ut för sin familj och sina vänner höjde de knappt på ögonbrynen.
Och kanske är det en anledning till att boken känns en aning skrytsam. Bortsett från en släkting som frågar om Maia Kobabes förakt mot sina kvinnliga attribut egentligen handlar om internaliserat kvinnohat, är det aldrig någon som ifrågasätter, kritiserar, mobbar, eller hatar hen.
Jag säger inte att Maia Kobabe har haft det enkelt, det har hen uppenbarligen inte. Jag säger bara att hens svårigheter bemötts exemplariskt av omgivningen. Alla borde hantera sina barns sexualitet och könsidentitet som Maia Kobabes föräldrar gör. Men alla gör inte det. Och utifrån det blir boken nästan provocerande.
”Titta, så lätt det är att leva som icke-binär”, känns det som att Maia Kobabe försöker säga, ”du måste bara våga berätta att du är det!”.
Det är en uttalad självbiografi och Maia Kobabe har självklart rätt att berätta om sina erfarenheter från sin antroposofiska bubbla. Men hur boken tagits emot, att den förbjudits från en massa skolbibliotek och väckt hysteriska debatter, visar på hur unika hens erfarenheter är. Och eftersom det finns ett pedagogiskt anslag i boken, att det känns som en del av syftet är att den ska inspirera och ge andra unga i liknande situationer styrka, blir resultatet lite verklighetsfrånvänt.
Att böcker förbjuds får många allvarliga konsekvenser. En effekt som inte diskuteras särskilt mycket, men som borde göra det, är vad det gör med litteraturen. Att skriva en bra bok är svårt när det inte finns andra böcker i samma genre att inspireras av eller distansera sig ifrån.
Fråga en författare om skrivtips och du kommer få uppmaningen att läsa, eftersom litteratur till stor del bygger på stöld. Och i Maia Kobabes fall är det tydligt att hen inte haft tillräckligt mycket att stjäla ifrån.
Det är en osammanhängande berättelse som saknar nerv, där trådar lämnas hängande och kronologin är rörig. Självklart går det att tolka som ett stilgrepp, som något som ska spegla röran i författarens inre. Men resultatet blir mest fumligt och får boken att kännas extremt obearbetad.
Vilket i sig är en anledning till att den ska finnas på skolbiblioteken. Så framtidens författare vet hur de inte ska skriva en ickebinär självbiografi.
