Det är ramen för den ryska författaren Oksana Vasiakinas roman ”Sår” som nu kommer i svensk översättning.
Det rör sig om en mamma som inte visste hur man älskade och skyddade ett barn, en mamma som var vacker och farlig, allra farligast för sin dotter, men som skrumpnade och blev ett skal, ett hostande skal, tärd av spriten och livet, dödad av cigaretterna. Mamman var bara runt femtio när hon dog, räknar jag ut.
Hon känns som en tragisk hjältinna ur en gammal rysk roman, med sovjetisk touch på sina billiga syntetblusar, ett suddat fotografi där de bjärta färgerna flutit in i varandra.
Oksana Vasiakina är poet och feministisk aktivist men nu har hon skrivit en roman, eller vad det nu är hon skrivit.
Något mer omfattande där språket tar sig nya knöliga vägar, för det är vad som sker när en mor dör.
”När hon dog fann jag mig naken på vägen”, skriver hon och rör sig från den punkten i alla riktningar men med modern och hennes död som den kärna som allt cirklar runt. Hon närmar sig från alla håll, ibland kryper hon så när att man känner lukten av döden, kroppens utsöndringar, hur huden känns under fingrarna.
Det är också en roman om ett lesbiskt uppvaknande i ett Ryssland där det aldrig slutat vara ett tabu
Jaget tillbringar en vecka hos sin döende mamma i den lilla ettan hon hamnat i efter att ha följt kärleken och flyttat till en ny stad med sin sista man.
De sover skavfötters i den lilla bäddsoffan och ser på dåliga deckare medan livet rinner ur mammans kropp. Det är intensivt nära, men alla de sår som uppstått längs vägen finns kvar. Så blir det än viktigare för henne att sedan göra pilgrimsfärden över Ryssland, till Sibirien och det som var deras gemensamma hem för att gravsätta hennes aska, bland de vänner som älskade henne.
Det är en stökig och sårig bok om att förlora den som varit livets absoluta centrum men som aldrig gett den kärlek man hade behövt för att växa till en hel människa.
Men det är också en roman om ett lesbiskt uppvaknande i ett Ryssland där det aldrig slutat vara ett tabu. Om att vara feminist på en plats där kvinnor går under av mäns våld och förtyck utan att någon lyfter på ögonbrynen. Mammans liv är en serie av destruktiva relationer, nästan som ett ödesbestämt resultat av att vara vacker, kvinna och fattig i den värld hon fötts in i.
Men där finns också en släktlinje av misshandlade kvinnor där varje generations smärta gått ut över nästa dotter, med start i en gammelmormor som fick sin man mördad av Stalin och förlorade sitt första barn i svälten.
Mitt i boken finns en diktsvit, ”Ode till döden”
Och själva landet är centralt. Ryssland som geografisk plats, dess oändliga vidder, virvlande snö och stalinistiska bostadskomplex, och som mental plats. Ett gigantiskt men illa fungerande samhällsmaskineri som mal ner människor utan att märka det, men där det också finns de som överlever med medmänskligheten i behåll.
”Sår” kränger och kämpar, Oksana Vasiakina använder språkets alla dimensioner för att försöka skriva sig ut ur såret och samtidigt göra rättvisa åt dess komplexitet. Ibland är den en rakt och sakligt berättad roman, ibland blir den omständlig, ibland svindlande och vacker. Ibland faller hon in i ett essäistiskt berättade och mitt i boken finns en diktsvit, ”Ode till döden”. Allt är tillåtet när det ogripbara ska ringas in och krängande gestaltar det på ett briljant sätt.
Jag är imponerad av de två översättarna Janina Orlov och Lida Starodubtseva som funnit så många nyansrika sätt att ge de olika lagren av språk sin svenska form, utan att veta hur det låter på svenska känns Oksana Vasiakina så nära och genuin i alla sina manifestationer.
”Sår” är en resa att ge sig in i, men värd varje snårig omväg, särskilt när det går upp för en att det är omvägarna som är hela saken.
Den såriga, komplicerade saken att förlora en mor, leva i ett land som inte vill acceptera ens existens, och samtidigt vara en skrivande, levande människa, det är vackert och vilt berättat.
