De så kallade höga konsterna har, historiskt sett, varit ett specialintresse för en liten del av befolkningen. Men som sådant har det förlorat delar av sin status. Denna slutsats landade panelen i under samtalet ”Hade Horace rätt?” på Kulturhuset nyligen, där det pratades om frågan om högkulturen blivit en subkultur bland andra.
Varför nämna detta i en recension av ”The White lotus?”. Jo, för att tv-serien nämndes på scen som exempel på den typ av kultur som massorna matas med via streamingkonglomeratens algoritmer.
Att idag, exempelvis läsa en roman eller att se en riktigt bra film, kräver inte bara att man aktivt väljer just denna bok eller film, utan att man också aktivt väljer bort allt som peppras mot en från streamingtjänsterna på skärmen en meter bort. Tröskeln har på så sätt blivit högre för att upptäcka något som inte bara är ”mer av det du redan gillat”.
Eftersom streamingjättarna vet att publiken nöjer sig med upprepning producerar de sällan något som är mer än 3 plus. Alltså har det blivit en slags extremsport – eller specialintresse – att tillägna sig kultur som på något sätt vidgar tanken.
Men måste all kultur vidga tanken? Som vän av populärkulturell underhållning tycker jag egentligen inte det. Ibland är en roligt skriven dialog och nervig spänning precis vad jag längtar efter i tv-soffan. Men underhållning behöver vara just underhållande, och detta test klarar tyvärr inte nya ”The White lotus” förrän nästan fyra avsnittstimmar passerat.
Så mycket mer hade kunde sägas om hur rikedom, vithet och global turism påverkar platserna som huserar lyxhotellen, och människorna som jobbar där.
Denna säsong har mindre satiriskt bett i dialogen, färre skratt och en mer än lovligt utdragen dramaturgi. Dessutom lyckas serien inte tillföra något mer om amerikansk imperialism och globala klassklyftor än vad som redan berättats i tidigare säsonger. Serieskaparen Mike White serverar helt enkelt en försämrad repris.
Allt börjar som vanligt med en brutal scen i paradiset, i detta fall en skjutning på ett spa-hotell i Thailand, dit snuskigt rika amerikaner kommit för att plåstra om sina sargade psyken. Klipp tillbaka en vecka i tiden, och vi får lära känna persongalleriet vars livslögner och interna konflikter ska trappas upp till det dödliga crescendot.
På hotellet hittas familjen Ratliff, med en jagad finanspappa och en pillerknaprande mamma, neurotiskt överspelad av den vanligtvis underbara Parker Posey. Hennes barn är en buddhistiskt sökande dotter, en sexistisk gym-bro som sörplar proteindryck, samt en moraliskt osäker lillebror. Vi lär också känna de tre blonda och konkurrerande barndomsvännerna Kate, Laurie och Jaclyn, alla ålderskrisande med mycket lågt BMI.
Precis som i tidigare säsonger finns också pliktskyldiga parallellhistorier om tjänstefolket, som får understryka klasskillnaderna mot de förmögna hotellgästerna. Alla med brun hud är goda och platta. Alla rika vita får ha bottnar, även när de är karikatyrer. Så mycket mer hade kunde sägas om hur rikedom, vithet och global turism påverkar platserna som huserar lyxhotellen, och människorna som jobbar där. Den chansen vaskas.
Någon får en märklig ögonkontakt med en ödla. En apa sitter i en palm och ser ut att veta för mycket. Närbilder på skådespelarnas ansikten i långsamt upplösningstillstånd.
Här finns å andra sidan mycket för ögat: undersköna miljöer, fasta bröst i minimala bikinis och insmorda manliga magrutor. Men till skillnad från de tidigare säsongerna finns inga magnetiska rollprestationer. Inte som Jennifer Coolidges kaftanprydda och fullkomligt urflippade fyllebracka Tanya, som dödades i förra säsongen. Ingen knarkande hotelldirektör ständigt på gränsen till sammanbrott, som Armand i första säsongen. Inga parodiskt woke rikemansdöttrar som läser ”The portable Nietzsche”, Roland Barthes och Camille Paglia vid poolen och briljerar i cynisk dialog.
Skådespelaren Walton Goggins sticker visserligen ut som den ljuvligt ångest-osande Rick, vars flickvän spelas av Aimee Lou Wood, känd som en av de starkaste skådespelarna från ”Sex education”. Men deras fascinerande dynamik räcker inte för att bära upp serien.
”The White lotus” är fortfarande mästerlig på att bygga upp mystiska stämningar, inte minst genom de frekventa och olycksbådande ljuden av suggestiva skallror och trummor. Någon får en märklig ögonkontakt med en ödla. En apa sitter i en palm och ser ut att veta för mycket. Närbilder på skådespelarnas ansikten i långsamt upplösningstillstånd.
Men det ska inte behöva ta fyra av åtta timmar innan underhållningen verkligen kommer igång.
Mike White har börjat lita alldeles för mycket på att första avsnittets cliffhanger-lik automatiskt ska driva dramatiken framåt mot ”vem gjorde det?” och lagt för lite krut på de dysfunktionella relationer och citatvänliga dialoger som varit tidigare säsongers styrkor.
Svd:s recensent ger nya ”The White lotus” betyget sex av sex (!) och beskriver serien som en blandning av Hitchcock, Bergman, Norén och Alan Ball. Det är fullkomligt obegripliga jämförelser. Mike Whites ”The White lotus” går snarare på övertid.
För den tittare som inte vill lägga åtta timmar på en sämre variant av något den redan sett, rekommenderar jag istället den bioaktuella och Oscarsnominerade filmen ”A real pain” med Jesse Eisenberg och Kieran Culkin. Här hittas just den typen av smattrande och smart skrivna repliker och förföriskt underhållande rollfigurer som ”The White lotus”-fansen förtjänar.
Jo, det finns faktiskt satiriska resedraman som är mer än 3 plus.
