Proffsboxaren och urinvånaren Kali Reis spelar mordutredaren Evangeline Navarro som blir hoptussad med Danvers och det gnisslar ljudligt mellan de två, sedan ett gammalt misslyckat uppdrag. Men egentligen skaver det mellan Danvers och alla, då hon gjort sig ovän med halva staden på grund av sitt lynniga humör.

Den frusna miljön och det faktum att ingen går att lita på påminner om John Carpenters film ”The Thing” och det är förstås mäktigt.

Men trots seriens atmosfäriska mörker och det postkoloniala arv som spökar i mordfallet – så är det munhuggande samspelet mellan Reis och Foster säsongens absoluta höjdpunkt.

Guldåldern för kvalitets-serier som inleddes med ”Sopranos” började redan ebba ut 2014, och har sedan dess dränerats till mellanmjölkigt tre plus-innehåll

Jag var en av många som såg om den första säsongen av HBO:s ”True detective” i början på året. Den existentiella skräcken och de religiösa ritualmorden i Louisiana drabbade nästan ännu hårdare 2024 än tio år tidigare.

Det är inte så märkligt. Guldåldern för kvalitets-serier som inleddes med ”Sopranos” började redan ebba ut 2014, och har sedan dess dränerats till mellanmjölkigt tre plus-innehåll. En utveckling som vi verka göra allt för att förtränga.

Men efter två mediokra säsonger är åtminstone den fjärde säsongen av ”True Detective” ett rejält uppsving.

Den nya regissören och manusförfattaren Issa López omfamnar seriens starkaste teman: mord med ockulta kopplingar, personligheter som krockar och övernaturliga inslag av ambivalent karaktär. ”Night country” innehåller en blinkning till första säsongen, den oroväckande spiralsymbolen från Louisiana återfinns i Alaska.

Men få inte för höga förhoppningar.

”Night country” är mindre existentiell än första säsongens Lovecraft-inspirerade kosmiska skräck.

När sanningen bakom morden uppdagas med en krystad konspiration och ett udda positivt ”girl power”-avslut saknas svar på många ledtrådar. Ändå gör den unikt frostiga stämningen ”Night country” till något av det bästa i krimgenren på länge.