I Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby” är den medelålders Erika på väg genom Stockholm city, ut till förorten där hon bodde som barn. Erika har precis fått veta att ungdomsvännen Paula är död. De hade en typ av vänskap som ofta förekommer i skönlitteraturen, tänk Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna”. Paula var snyggare, mer framåt, hade snällare mamma, var finare klädd. Kort sagt var hon – i Erikas ögon – bättre än Erika på alla sätt.
Erikas jagberättelse varvas med passager som skildrar livet för en namnlös man, kallad ”Mannen med dalmatinern”, som också bor i de där höghusen i den där förorten. Han har decennier tidigare flytt från ett namnlöst land, där tyskarna mördade hela hans familj. Mellan raderna förstår man att mannen är judisk och att det rör sig om Förintelsen, något som dock aldrig skrivs ut. Som så ofta i samtida svensk prosa ska det avsiktligt mystiska ge en air av litteratur.
Det är en underlig trend, för litteraturen lever av konkretion. Aschenbrenner får begränsat med utrymme för sådan när hon på 217 sidor, förutom de två ovan nämnda historierna, också fogar in passager om ”ungarna” och ”de andra som bor där”. De förra skildrar tillvaron för områdets ungdomar, på en andfådd prosa som ska härma barns sätt att tala. De senare återger i replikform de vuxna grannarnas skvaller. Allt utom Erikas jag-berättelse utspelar sig på 80-talet, då saker som blå mascara stod högt i kurs.
”Den enda vägen är upp, baby” försöker med andra ord bryta sig ut ur jagromanens begränsade form. Efterhand blir det tydligt att både Erika och Mannen med dalmatinern känner en skuld som binder dem vid dåtiden och hindrar dem från att, med någon slags frihet, kunna leva sina liv. Aschenbrenner låter deras på ytan mycket olika historier spegla sig i varandra på ett fint vis, även om jag är tveksam till hennes sätt att använda Förintelsen, som jag tycker närmar sig kitsch.
Den som är uppslukad av sitt dåliga samvete tappar intresset för den andre som person
För där romanbygget är ambitiöst för en debut, haltar bokens stil. Ungarna har inte rätt talspråklig ton, och grannarnas yttranden är parodiskt trångsynta. Erika förfaller stundtals till klichéer: sommaren innan livet började, sprickor i fasaden, vatten under broar. När det är som värst dubblerar hon metaforer på underliga sätt. ”Den intorkade varbölden blir som bärnsten när den utsätts för tillräckligt hårt tryck tillräckligt länge” heter det om tystnaden mellan henne och Paula.
Stundtals verkar Erika mest rikta sig till sig själv. Andra gånger talar hon till Paula. Ofta är hon förklarande på ett sätt som tycks kommunicera direkt med läsaren: ”Så. Om man tar det som det var rakt upp och ner, vi var bästa vänner.” Men märkligast är att namnet på området boken handlar om inte skrivs ut, trots att det enligt förhandsintervjuer rör sig om en verklig plats. Skriv vad människor heter, var de kommer ifrån och var de bor! Det borde inte vara svårt.
Bäst blir det när Aschenbrenner berättar mindre översiktligt och mer gestaltande. När vi slutligen får reda på vad som har hänt mellan Erika och Paula är det till exempel genom en förflugen kommentar från en gammal klasskamrat som Erika råkar stöta på. Snyggt!
Och ibland anas en sanning bortom de färdiga fraserna: den som är uppslukad av sitt dåliga samvete tappar intresset för den andre som person. Så tolkar jag det faktum att Erika inte undrar varför Paula saknar ett par tänder sista gången väninnorna ses. Det är ju säkert hennes fel ändå.
Jenny Aschenbrenner är teater- och litteraturkritiker på Dagens ETC. Därför recenseras hennes roman av Mikaela Blomqvist, kritiker på Göteborgs-Posten.
