På ytan är Hedda – protagonisten i Andréa Ager-Hanssens debutroman ”Härverk” – en helt normal kvinna runt 30. Hon bor i Göteborg och håller på med en master i litteraturvetenskap. Hon är lite härligt quirky och har en kille som hon åker på utflykter med. När romanen tar sin början har de nyligen fått veta att hon är gravid.
Det som skiljer Hedda från de flesta andra unga urbana medelklasskvinnor är att Hedda egentligen inte alls är medelklass. Arbetarklassbakgrund? Absolut inte. Överklass? Nja. Hennes pappa är förvisso otroligt förmögen – eller har i alla fall varit det – men han är den nya tidens riking, en riskkapitalist vars vokabulär nästan uteslutande är hämtat från motivationsföreläsningar; en schajas som i sin yrkesroll rör sig i gränslandet mellan det oetiska och det rent kriminella.
Hur formas man av att växa upp med en sådan förälder? Det är den centrala frågan i ”Härverk” och svaret framkommer tämligen snabbt: man blir helt fucked up.
Till en början verkar det förvisso som att Hedda har landat relativt bekvämt i sin omvända klassresa, men när graviditeten slutar i missfall utlöses en kris som minst sagt är färgad av barndomen. Bättre blir det inte av att pappan – tidigare bosatt i London efter skilsmässan från modern – dyker upp och vill leka familj.
Bilder från detta kaotiska nu varvas med vinjetter från den lika kaotiska barndomen, och det är i detta myller ”Härverk” är som bäst.
Heddas uppsats – som ska handla om Henrik VIII sista hustru Katarina Parr och dennas bekännelsebok – slutar handla om litteratur, växer till ett monster av text och kommer garanterat att underkännas. På nästa sida berättas om ”den där gången pappa köpte en ö”. Brutalt nakna bilder av missfallet varvas med pappan som jagas runt vardagsrummet i 30-miljonerkronorsvillan av en rasande före detta affärskompanjon.
Men bara för att något är sant behöver det inte vara bra litteratur
Ager-Hanssen är helt enkelt mycket skicklig när det kommer till konsten att skildra händelser, och på att växla mellan dem i ett rasande tempo. Och att författaren har förstahandskunskap om miljöerna (hon är dotter till den skandalomsusade norske riskkapitalisten Christen Ager-Hanssen) har förmodligen bidragit till den starka gestaltningen. I stunder är det en fröjd att läsa.
Men tyvärr är boken inte enbart ett härligt virrvarr av undergång. Den innehåller också lugnare, mer reflekterande, partier. Dessa är betydligt svagare.
Att människor ser på en med konstig blick när man kommer från oerhört mycket pengar är säkert sant. Att detta kan leda till mobbning i skolan när man är barn – och obekväma sociala situationer när man är vuxen och alla ens kompisar är radikalvänster – likaså.
Men bara för att något är sant behöver det inte vara bra litteratur, särskilt inte när poängen upprepas många gånger och gestaltas på ungefär samma sätt vid varje tillfälle.
En lekkamrat får reda på att Hedda har en ö, eller tre hundar, eller en pool, kompisen säger något elakt, Hedda blir ledsen, repeat.
Hedda äter lunch på Humanisten, någon kille med skägg eller tjej med lugg pratar om skatteflyktingar, ger Hedda en konstig blick, säger kanske något om hennes pappa, Hedda blir ledsen, repeat.
Det är den sortens ofiltrerat ältande av oförätter som passar bättre på en terapisoffa än i en roman. Synd, för i övrigt är ”Härverk” en fin roman.
