I mitten av 00-talet försvarade de en hel ungdomsgeneration från att jagas av polisen. Visserligen hade piraterna aldrig något bra svar på varför inte upphovspersoner förtjänade att få betalt för sitt arbete. Argumentet ”din film är inte stulen, den är kopierad” var aldrig helt vattentätt, och får svar på tal i ”The Pirate bay” när en kämpande svensk filmregissör som jobbat nio år på sitt verk besöker en av piratrörelsens biokvällar. 

Fildelarsajten The Pirate bay handlade visserligen om mer än bara gratis underhållning och bidrog till tvinga en föråldrad bransch att förändras i grunden. 

Med facit i hand blev allt tyvärr bara sämre. 

Idag lever vi med flertalet dyra strömningssajter där man aldrig hittar någon film man vill se, och musikplattformar som försöker vänja lyssnarna vid billig muzak istället för riktigt musik. 

Men det var inte The Pirate Bays fel att Netflix manusförfattare idag får kaffepengar i betalning, eller att Spotifys artister bara tjänar korvören för sina strömningar.

Ändå var det just framtidens kreatörers rätt till ersättning som användes som slagträ i debatten när Sverige, efter påtryckningar från Hollywoods upphovsrättslobby och Vita huset, försökte mosa torrent-sidans upphovsmän Peter Sunde, Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij. 

Hollywoods Motion picture association (MPAA) satsade miljoner dollar på advokatkostnader och ”you wouldn’t steal a car”-propaganda. USA hotade med handelssanktioner mot Sverige innan Pirate bays grundare dömdes. Men sajten stannade uppe, och lever kvar idag i reducerad form. 

Finansiering från den högerextreme affärsmannen Carl Lundström rimmar illa med de påstått antikapitalistiska och antifascistiska ambitionerna

Var det värt det? 

Vi har sett historien tidigare, och lite för många repliker är direkt hämtade ur den habila dokumentären ”TPB AFK” av Simon Klose. Det har också avhandlats som en del av Netflix Spotify-drama ”The Playlist”. 

Men SVT:s ”The Pirate Bay” är den bästa, mest djupgående och nyanserade skildringen av piratrörelsens galjonsfigurer, som också fångar tidsandan i mitten av 00-talet. Serien visar de ofta skamlösa metoder som anti-piratrörelsen sysslade med, med wannabe-polisen Henrik Pontén och upphovsrättsjuristen Monique Wadsted i spetsen. 

”The Pirate Bay” liknar ett grekiskt drama när den framställer grundarna Peter Sunde, Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij som tragiska hjältar vars hybris får oväntade konsekvenser. Skatteparadis för porrbannerpengar och finansiering från den högerextreme affärsmannen Carl Lundström rimmar illa med de påstått antikapitalistiska och antifascistiska ambitionerna. 

Serien fångar dessa tankevurpor och problematiska sidor väl, och skildrar splittringen i trion på ett trovärdigt sätt. Idealisten Sunde blir ”propagandaministern” som främst försöker bevara internets frihet från kapitalet, medan Neij och Svartholm radikaliseras och framstår som proto-4chan-användare i sin absoluta inställning till yttrandefrihet. 

”The Pirate Bay” är ett omistligt dokument från en tid när internet gick från att vara fritt till att förändras i grunden och påbörja den nedåtgående spiral mot den algoritmbaserade neo-monarki vi lever med idag. 

Det är viktigt att komma ihåg vad som hände när några hackare från Sverige lyckades äga internet. Seriens svaghet är kanske att den slutar innan vi får se de riktiga konsekvenserna. Blir det en säsong två?