Oemotståndliga för en författare som Lars Norén som under det sena 1990-talet tog stegen ifrån den inkrökt borgerliga sorts tragik som blivit hans signum och börjat intressera sig för hur smärta ser ut hos samhällets mest utsatta. Med mastodontverket ”Personkrets 3:1” utforskade han verkligheten för de som vandrar på gatorna, knarkarna, hororna, de hemlösa, de galna – det blev otroligt stark teater.
Men sen då?
När man följer Norén i hasorna i tv-serien ”Smärtpunkten” får man intrycket av en dramatiker som sticker fingrarna i de sår som varar värst och där gräver fram den äkta smärta som han ser som sin konsts grundämne.
Tv-serien bygger på Elisabeth Åsbrink bok med samma namn där hon kartlägger processen som ledde fram till att det under våren år 1999 stod tre grovt kriminella, varav två nynazister, på Riksteaterns scen i Umeå och fritt berättade om sina liv och sina åsikter. Det i sig växte till en skandal, men sen, när en av de medverkande, Tony Olsson, också deltog i ett rån där två poliser sköts till döds, under en permission precis efter sista föreställningen spelats, tog det riktigt hus i helvete.
Hade naiva teateridioter möjliggjort denna handling genom att förhandla fram större friheter åt de medverkande och därigenom ge Olsson utrymme att planera dådet tillsammans med sina medbrottslingar?
Nä, så kan man ändå inte riktigt se det kom Åsbrink fram till, de två händelseförloppen får ses som parallella. Men andra etiska dilemman finns att grunna på och seriemakarna bakom ”Smärtpunkten”, regissör Sanna Lenke och manusförfattare Pelle Rådström, har tagit fasta på dubbelheten i detta experiment, detta försök att göra stor konst av en verklighet som bara få vet något om.
Man fattar att de blir förförda, att alla blir det, av hans outsläckliga intresse för människor. Desto hårdare då att intresset falnar så fort han fått det han vill ha av dem.
Jag tycker mycket om den dröjande tonen och oviljan att fälla några snabba domar. Man förstår Riksteaterns hårt kritiserade producent Isa Stenberg, i Maria Sids ömsinta gestalt blir hon fullt mänsklig i sin kamp både för teatern och för de små och sårade pojkar hon ser innanför de kriminella unga männens benhårda yta.
Man förstår också Lars Norén – som David Dencik spelar lyhört känsligt, bortom teaterklyschor – hans uppriktiga vilja att nå fram till en kärna, en sanning som ingen vill höra, detta finns. Och hans sätt att i stunden se de medverkande så som de aldrig blivit sedda förut.
Man fattar att de blir förförda, att alla blir det, av hans outsläckliga intresse för människor. Desto hårdare då att intresset falnar så fort han fått det han vill ha av dem.
Det är det malande arbetet med att skapa föreställningen som är i fokus, alla små steg mot förtroende mellan Norén och Stenberg och de tre intagna och det krypande hot som aldrig helt lämnar rummet, som snarare växer och blir läskigare i takt med att de tycks glömma vilka de har att göra med.
Det är effektfullt att stanna så i det krypande obehaget, och skådespelarna som spelar de kriminella, framför allt nazisterna Tony Olsson (Martin Nick Alexandersson) och Mats Nilsson (Linus Gustafsson) är oerhört övertygande. Olsson genomgående kliigt obehaglig, med små, små sprickor mot det sårbara. Nilsson vars skal krackelerar och fram kliver en valpig skådis-wannabe.
De blir mänskliga men inte ursäktade, de framställs med en för vår tid ovanlig både och-blick.
Och man kan inte annat än sakna en tid när det fanns en rehabiliterande vision för de intagna på kriminalvården, när det fortfarande fanns en tro på att människan kunde frigöra sig från brottslingen.
Men kanske inte på samma sätt den tro på Konstnären som frälsare, geniet som en övermänniska bortom vanliga mänskliga hänsyn. Tänk om somliga kulturmän inte skapat sin konst på bekostnad av andra. Tänk vilken större positiv verkan den då kanske kunde ha haft i människors liv.
