Det är en av de skälvningar som Teju Cole döpt sin bok efter, och just denna uppstår i en antikaffär i Maine, dit ci waran förts av någon som inte förstår dess innebörd, för att köpas av någon som ser den som en exotisk artefakt.
En antikaffär i de pittoreska, ”gamla” delar av USA som har historia – en historia helt och håller byggd på slakt av landets ursprungliga befolkning.
Den amerikanska författaren Teju Cole, med rötter i Nigeria, skriver romaner som drivs av utforskandet av lidandets mekanismer, av hur vissa lever som om inget blod flutit under deras renskurade golv. ”Skälvning”; hans första sedan ”Öppen stad” från 2011, är en essäistisk mosaik med en professor på ett östkustsuniversitet, Tunde, som Teju Coles ställföreträdare.
Med språklig vighet och intellektuell djärvhet svingar sig Cole vidare och vidare mot mörkrets hjärta, via lätta nedslag på alla de punkter där tingens ordning lyser fram, blottade. Han rör sig från Bach till seriemördare, till Eiffeltornsförsäljaren i Paris, som vägrar godta Tundes nej eller hans vilja till förbrödring – svarta män emellan. Det handlar om döden och om kärleken, men alla mest handlar det om rasismens och kolonialismens konsekvenser.
Skälvningarna går genom hela den vita västvärlden, de går genom alla de liv som levs i vit likgiltighet inför alla de dimensioner av historien som varken böckerna eller skolan berättat om. Men också genom Tunde själv, hans mellanförskap, hans bekväma akademikerliv och hans teorier om förtryckets mekanismer i krock med komplex verklighet.
Teju Cole skriver med en uppriktig och lättbegriplig vrede över den systematiska okunskapen, den som lyckats sopa alla de där oförlåtliga övergreppen under mattan i sekel efter sekel. Fått den priviligierade delen av världen att tro att den har rätt till sina privilegier.
Som att utlandsföddas barn ska fostras, strängt och auktoritärt in i ”vår” perfekta samhällsordning,
Som i en scen där Tunde håller en föreläsning för en klassiskt borgerlig museipublik om målningen ”Slavskeppet” från 1840, som från början hette ”Slavhandlare kastar de döda och döende överbord”, av William Turner.
Människor som mördas av ekonomiska, praktiska skäl.
Eller detaljerna kring hur européerna förgjorde ursprungsamerikanerna efter sin ankomst till den amerikanska kontinenten, man känner till de stora svepen, Cole skriver fram det specifika, och inte minst människorna. De vars liv krossats av den vite mannens vanföreställningar, kliver fram i ”Skälvning”.
Det är alldeles lysande, inte minst i en tid som ”fått nog” av identitetspolitik och genast vill tala om annat, som att utlandsföddas barn ska fostras, strängt och auktoritärt, in i ”vår” perfekta samhällsordning, är det välbehövligt med en så gedigen påminnelse om vilka värderingar som denna förträfflighet bygger på.
Men, det finns också ett självgott drag över Teju Cole som ibland svämmar över sitt angelägna ämne. Ett engagemang som, inte alltid men på sina ställen, vill skriva på näsan och påstå sanningar med hög röst, istället för att låta läsaren dra sina egna isande slutsatser av det material som han presenterar. Och jag är osäker på hur mycket han vinner på den sönderfallande strukturen i berättandet, ”Skälvning” är en essä mycket mer än en roman, även om bokens allra bästa del där röster från Lagos får tala helt fritt om sina liv har en karaktär av dokumentär poesi, och man kunde gott ha fått ha Teju Coles egen röst som ledsagare utan utklädnad.
Med det sagt är ”Skälvning” i sina bästa bitar alldeles oumbärlig – vad vi inte får låtsas som om vi inte inte vet, som om vi inte ser. Det hände då, det händer nu, rikedom utvinns ur de förtryckta, de som går tryggt genom livet gör det på andras kroppar, vi är alla medskyldiga.
