En annan av de där författarna är ryssen Vladimir Sorokin. I hans roman ”I det heliga Rysslands tjänst”, som kom på originalspråk 2006 och översattes till svenska två år senare, berättas historien om ett Ryssland som på vissa plan inte är helt olikt dagens.
Över 184 täta sidor får läsaren följa Komjaga, en medlem av en säkerhetstjänst kallad ”opritjnikerna”, under ett händelserikt dygn 2027. Huvudpersonen och hans kumpaner lyder under en envåldshärskare som låtit bygga en mur kring ett Ryssland, som förvisso har modern teknologi, men i övrigt har återgått till medeltiden. Opritjnikerna våldtar, mördar dissidenter, och sätter skräck i befolkningen. Ingenting står i deras väg, och sedan är boken slut.
Inte direkt feelgood, men ändock en läsvärd bok där författaren använder såväl poesi som grepp från genrelitteraturen för att i ett rasande tempo föra fram sitt ärende.
Fram tills för ett par år sedan bodde Sorokin i Ryssland. Han var kontroversiell, men trots det en av landets stora litterära stjärnor. När han 2022 underlät sig att kritisera invasionen av Ukraina fick dock Putins regim nog. Författarens böcker började plockas bort hos bokhandlarna och han själv fick fly landet för Tyskland, där han idag bor och verkar.
Inte konstigt då, att Sorokin kände sig sugen på att skriva en sorts uppföljare till sitt profetiska verk. Socker-Kreml är till skillnad från sin föregångare ingen roman. Här har vi att göra med ett antal noveller samt ett kort dramastycke. Världen är dock densamma, även om vi rört oss ett år fram i tiden.
Den nya formen hör till bokens styrkor. Är det något som stör med ”I det heliga Rysslands tjänst” är det nämligen att perspektivet ligger så fast. Världen han åker runt i är intressant, men Komjaga är i slutändan inget mer än en opportunistisk psykopat. Sådana kan förvisso vara spännande en stund, ja, till och med i en hel bok. Men inte i två.
Man vill veta mer om människorna som lever under systemet, och det – upplever jag – är hela syftet med Socker-Kreml.
Det spelar ingen roll att allt bygger på vidriga premisser: hon är lycklig över sitt socker och den lyckan smittar av sig
Titeln hänvisar till små modeller av det ryska maktcentret gjorda i den söta råvaran. Dessa delar myndigheterna en gång om året ut till landets barn för att få dem att redan från tidig ålder dyrka den rådande samhällsordningen.
Den första novellen berättar om en liten flicka som bor i trångbodd misär med sina kokainsnortande föräldrar och äldre släktingar. Årets stora högtid är äntligen här: tillsammans med de andra barnen i staden där hon bor ska hon gå och hämta sin socker-Kreml och titta på en kort videohälsning från Härskaren.
Det är väldigt mörkt alltihop, och i en sämre författares händer hade det kunnat bli misärporr, men Sorokins gestaltning gör att man som läsare verkligen känner flickans hopp och förväntan. Det spelar ingen roll att allt bygger på vidriga premisser: hon är lycklig över sitt socker och den lyckan smittar av sig.
Nästan alla berättelser i den här boken har något av det där: en liten, liten gnutta ljus som lyckas tränga sig igenom det totala mörkret. I en får vi till exempel följa en hänsynslös torterare, inte helt olik huvudpersonen i den första boken. Efter ett par sidors vidrigheter börjar han plötsligt tänka på tiden innan dystopin tog sin början; 2008 när han hade dreads och lyssnade på Gogol Bordello. Detta får honom inte att ändra sig, det är bara en bisats i en annars nattsvart historia. Men den gör ändå något med mig som läsare; visar en bit mänsklighet och får mig att vilja fortsätta läsa.
I den sista novellen får vi åter göra oss bekantskap med Komjaga. Nu har allt börjat gå åt helvete och hans närmaste chef sitter fängslad. Inte ens opritjnikerna satt säkra i den här världen, tydligen. Ännu en ljuspunkt i allt det svarta.
