Jag är runt fem och tittar igenom en bok med den svenska kungalängden som jag fått av min farfar. När jag kommer till vår nuvarande regent blir jag förvånad. Varför ser han så tråkig ut? De andra har ju krona och mantel. Den här gubben i kostym ser ut som vilken gubbe i kostym som helst.
Det jag då var för liten för att förstå är på ett plan något mycket enkelt: Carl Gustaf blir kung över ett land som är världens mest jämlika och moderna nation. Då är de privilegier och den flärd som kommer med ämbetet det sista hovet vill kommunicera. Istället vill man visa att man är moderna, en institution i tiden.
På ett annat plan är det mer komplicerat. För även om kungahuset inte vill framstå som uråldrigt och förlegat är ju hela poängen med monarkin att den är uråldrig och förlegad. Annars hade vi lika gärna kunnat ha en president. Så även om kungen inte har krona och mantel poserar han gärna med diverse medaljer. Och pratar man med honom är han inte du, utan Ers majestät eller Kungen. Självklarheter för alla svenskar, men så långt ifrån det moderna det bara går att komma.
Att kungen ska vara i tiden men samtidigt ur den är ett av de många motsatsförhållanden som är centrala i Åsa Linderborgs ”Tjabo”, en nästan 700 sidor tjock tegelsten till biografi över vår statschef.
Ett annat: kungen är omtyckt för att han är en vanlig kille, en glad gamäng som gillar fest, båtar och bilar – samtidigt som alla är fullt medvetna om att det finns mycket lite som är vanligt, vare sig med honom eller den lott han tilldelats i livet.
Ett tredje: det är synd om kungligheterna, till skillnad från oss andra har de inga möjligheter att bestämma över sina egna liv. De föds in i en roll och stannar där. På samma gång är det förstås inte alls synd om dem, de lever i en lyx de flesta av oss bara kan drömma om.
Hur navigerar hovet som institution och kungen som person denna djungel av dialektiska problem? Är det ens problem, eller handlar det i själva verket om tillgångar nödvändiga för att upprätthålla statsskicket?
Linderborgs insikter i dessa frågor är både initierade och intressanta att ta del av. Men det som gör ”Tjabo” till ett riktigt storverk – en bok som kommer att läsas i decennier framöver – är att hon lyckas föra fram dem samtidigt som hon berättar hela kungens livshistoria som den skildrats i medierna samtidigt som hon berättar historien om folkhemmets nedgång och fall samtidigt som hon skriver en personlig essä om sin egen och sin familjs relation till kungahuset.
Ambitionsnivån är så hög att man häpnar, samtidigt är man som läsare hela tiden fullt övertygad om att Linderborg bottnar i sitt ämne. Ett par småfel finns förvisso – det var Lennart och inte hans kusin Niklas Ekdal som ledde Kvällsöppet i TV4, ”Alla ska med” var Socialdemokraternas slogan i valet 2006 och inte 2010 – men det får man nästan räkna med i ett verk av det här omfånget.
Trots sin längd och sina anspråk är boken dessutom genomgående underhållande. När kungens rövgäng till kompisar lierar sig med kriminella för att lindra renomméskadan som uppstått i samband med skandalboken ”Den motvillige monarken” är det som en blandning av thriller och bästa slapstick-komedi. När kungen gör bort sig genom att orera om vilken bra kille sultanen av Brunei är berättas det med sådan inlevelse att det inte går att hålla sig för skratt – trots att det som faktiskt hänt – att vår statschef hyllat en brutal diktator – är tämligen allvarligt.
Om någon skriver en bättre fackbok än det här i år kommer jag att äta upp min hatt. Augustpriset torde redan vara bärgat.
