Kiwin, förklarar han, är en frukt från Nya Zeeland. Där skulle man aldrig komma på tanken att äta den skalad.
”Det som är fullständigt otänkbart för en person, kan vara självklart för en annan. Låt aldrig förutfattade meningar eller fördomar styra ert sätt att närma er en kund. Den kund som äter sin kiwi hel med skal och allt kan sitta på en liten e-handel som kommer växa tresiffrigt nästa år.”
Denna scen är en av de mest målande i ”Den stora kreditfesten”, ekonomijournalisten Jonas Malmborgs nya bok om företaget Klarna och dess tre grundare. För även om det här är en historia som innehåller mycket stoff – både för den som vill uppröras över hur tre Handelskillar blivit miljardärer på ocker, samt för den som vill ha en underhållande rags-to-riches-story – är det centrala, i alla fall för mig, något annat.
De här människorna är så otroligt tomma.
När företaget ska säga upp folk handlar det om att ”Klarna spelar i Champions League” och behöver ”toppa laget”
Det gäller hela grundartrion och de flesta av de anställda, men framförallt gäller det Sebastian Siemiatkowski. Exemplet med kiwin är bara toppen på isberget, det här är en person som har klyschor som modersmål. När företaget ska säga upp folk handlar det om att ”Klarna spelar i Champions League” och behöver ”toppa laget”. Den politiska fråga han brinner mest för är att svenska skolor ska ersätta slöjd med programmering.
När något inte går Siemiatkowskis väg – vilket är märkligt ofta med tanke på att han är dollarmiljardär tre gånger om – blir han i bästa fall kall och frånvarande, i värsta fall kolerisk; episoderna då han skrikande skäller ut sina två medgrundare är oräkneliga och idag har de båda lämnat företaget och sagt upp all privat kontakt med sin forna vän.
På det stora hela verkar Siemiatkowski inte tycka om att vara företagsledare så värst mycket. Detta får mig att fundera över vad hans drivkrafter egentligen är. Pengar? Knappast, ekonomiskt oberoende blev han så fort Klarna började locka till sig amerikanska investerare i början av 2010-talet. Makt? Kanske, men vad ska han med den till? Han tycker ju inget, vill inget utom möjligtvis att framtida generationers svenskar ska slippa tälja smörknivar på skoltid.
Är det, som så ofta i fallet med den nya tidens teknikbolag, en vag vilja ”göra världen till en bättre plats”? Är vd:n så hjärntvättad av sig själv att han faktiskt tror att Klarnas affärsidé – att låta fattiga skuldsätta sig upp till tänderna genom konsumtionslån – är något som gör samhället bättre?
Jag tror inte det. Att vara tom i huvudet är inte samma sak som att vara dum i huvudet. Siemiatkowski är givetvis smart, annars hade han inte tagit sig dit han är, det är bara det att hela hans hjärna är inställd på ett mål: ”att vinna Champions League”.
Nyliberalismens intåg på 1980-talet har haft fler effekter än vad som går att räkna, men en av de mest kännbara – och skrämmande – är förvandlingen av samhällsekonomin till en tävling. I detta system premieras människor som Sebastian Siemiatkowski, personer vars enda mål är framgång för framgångens skull. Det handlar inte om pengar, inte om makt, inte om filantropi – det handlar om det omättliga behovet av att vinna. Alla i det andra laget, det som inte vinner, hamnar på soptippen, med brev från Kronofogden efter förfallna Klarna-fakturor.
Detta är det jag tar med mig efter läsningen av ”Den stora kreditfesten”. Somliga kommer tveklöst att ta med sig annat. Ett av de stora kännetecknen för den här sortens affärsbiografier – den stora klassikern inom genren är ”Barbarians at the gate”, där journalisterna Bryan Burrough och John Helyar berättar om företaget RJ Nabisco och dess karismatiske vd F Ross Johnson – är att de går att läsa på två sätt: Antingen som exempel på hur vidrigt samhället har blivit, eller som instruktionsmanualer. Förmodligen har nästa Sebastian Siemiatkowski redan kastat sig över den här boken.
