Dramaturgiskt är ”Berättelsen om Killinggänget” värdelös, uppbyggd på följande vis: Killinggänget gör ett projekt, i intervjuerna med de nu medelålders medlemmarna avslöjas att det där förekom en sådan hög grad av psykosociala arbetsmiljöproblem att ett fackligt ombud troligtvis hade känt sig nödgad att införa skyddsstopp. Projektet ifråga blir därefter en succé, men medlemmarna har betalat ett så högt personligt pris att de frågar sig om de någonsin kommer att göra någonting tillsammans igen.
Spoiler alert: det gör de! Inte mindre än åtta gånger upprepas denna spännande vändning.
Programserien är däremot intressant som oavsiktlig karaktärsstudie. Det här är inte ett program som förklarar varför denna skara killar blev ”Beatles i Sveriges humorvärld” (deras egna ord). Det anses tydligen självsagt och utagerat, de spridda klippen från diverse filmer, serier och scenshower fungerar mer som illustrationer än belägg. Snarare än det konstnärliga hantverket är det istället Andres Lokkos, Henrik Schyfferts, Robert Gustafssons, Johan Rheborgs, Martin Luuks och Tomas Alfredsons egon som tar det största utrymmet.
Allt tyder på att jag borde dyrka Killinggängets grejer. Jag köper varenda tummad upplaga av Bibel, Pop och Darling jag lyckas komma över, har läst om ”Hey princess” till leda och är uppvuxen med att det mumlas något om bultar varje gång man passerar Ölandsbron. Och det är inte som att jag inte försökt, men de klassiska sketchserierna har endast vållat i bästa fall likgiltighet och i värsta fall svår irritation. Vilket kanske inte säger mer än att humorsmak är personlig, men eventuellt kan det också ha sin förklaring i en generationsskillnad.
Senaste års maskulininetsdebatt har nämligen gjort gällande att vita män ur den lägre-till-mittersta medelklassen är den mest missunnade och utstötta samhällsgrupp vi har
Att humorgruppens jargong (hittills) inte fallit mig i smaken, något jag återkommande påminns om under programseriens gång, beror med största sannolikhet på att den är så exkluderande. Det är en trött kliché att komedi är en färskvara, men Killinggängets oeuvre framstår likväl daterad av flera skäl. Dels för att de bästa bitarna blivit uttjatat allmängods. Dels att många av referenserna – som utgör själva bäringen för deras tidiga produktioner – blivit obegripliga. Men framför allt: humorproduktionerna har, åtminstone av mig personligen, uppfattats som aningslöst grabbiga, även om det i ”Berättelsen om…” levereras otaliga floskler om att vad killseptetten ”egentligen” höll på med var att ”utforska” ”mäns gruppdynamik”.
Och aningslösheten tycks 60-talistgrabbarna dessvärre inte lämnat i det förra århundradet. Denna beiga mur av jämnåriga män, med på sin höjd lite blandade frisyrer, tjatar under samtliga tre avsnitt om hur olika de är sinsemellan, vilka ”udda fåglar” de är. Vid ett tillfälle säger Tomas Alfredson att medlemmarnas drift att ”vilja uttrycka sig” kommer ur ”en grundläggande känsla av att vara missförstådd”. Vad dillar du om, människa! Vill man skrika åt tv:n. Du är bokstavligen Hans Alfredsons son! Du, med resten av Killingarna, har inte upplevt en enda professionell motgång under hela era aktiva yrkesliv! Checka era privilegier!
Det är såklart en väldigt otidsenlig inställning. Senaste års maskulininetsdebatt har nämligen gjort gällande att vita män ur den lägre-till-mittersta medelklassen är den mest missunnade och utstötta samhällsgrupp vi har.
I en ovanligt krystad gest har Sveriges television i sista avsnittet sammanfört hela gänget (utom Jonas Inde) för att tala ut runt ett bord. Schyffert säger då att han ”inte fattade att vi var ett sånt jävla grabbgäng”. ”Det där” – alltså deras homogenitet – kunde ju, forsätter han, inte ”vara ett problem”. För ”det är de här människorna som krävs för att det ska bli såhär roligt”, som han säger. Vilket säkert låter helt logiskt. Och det kanske är just det som är problemet.