Förmodligen är det här ett förfarande som hejas på av Dramatens marknadsavdelning. Tack vare sina seriealbum och poddar har Strömquist intagit en position i den svenska offentligheten som andra bara kan drömma om. Hon är konstnär som säljer, en person som når stora publikframgångar utan att tumma på sitt maktkritiska etos.

Men, lite fånigt är det ändå. För att ta Sveriges kanske mest varumärkefierade författare som exempel: inte ens Alex Schulman döpte sin Dramaten-pjäs från häromåret till ”Alex Schulman tänker på sin döda pappa”.

Vi kastas in i ett snyggt scenrum signerat Daniel Åkerström-Steen. En jättelik fond föreställande ett vackert landskap med tillhörande Simpsons-vinjetthimmel ramar in en i övrigt sparsmakad dekor utan kulisser. Mitt i allt detta står kvällens fem skådespelare, och där kommer de att fortsätta stå under större delen av resten av pjäsen.

Det här är inte någon komedi, som utlovas av programbladet, utan en sketchshow där skådespelarna turas om att spela huvudrollerna i små scener som alla känns baserade på olika Liv Strömquist-spaningar.

Ett stort fokus ligger på det nyliberala prestationssamhälle där allt är mätbart och mående har blivit en tävling. Det är ofta träffande, ibland roligt – David Book är till exempel lysande i ett par scener där han spelar manisk inspirationsföreläsare – men tyvärr sällan särskilt originellt. Detta intryck förstärks av att det här är ämnen som Strömquist tidigare har vidrört i sitt övriga värv. Ofta känner jag som publik att fem skådisar står och skriker ett avsnitt av ”En varg söker sin podd” i ansiktet på mig. 

Ett annat problem är att pjäsen – trots att konceptet egentligen är väldigt straight forward – inte riktigt vet vad den vill säga

Vilket i och för sig är ganska underhållande, till en början. Men efter 59 scener som alla handlar om olika medelklassmänniskor som ojar sig över att de är deprimerade trots bostadsrätter och exotiska jobbtitlar blir det tjatigt. Det faktum att alla skådespelare hela tiden befinner sig på scen, och att det – bortsett från en del snyggt lekande med lamporna av ljusdesignern Jesper Larsson – inte görs något med scenografin under pjäsens gång bidrar även det till att skapa en föreställning med akut brist på dynamik. 

Ett annat problem är att pjäsen – trots att konceptet egentligen är väldigt straight forward – inte riktigt vet vad den vill säga. 

Vi förstår att Liv Strömquist vill att vi ska tänka på att det är jobbigt och knasigt att behöva fylla i ett frågeformulär varje gång vi har beställt en pizza. Men efter att vi har tänkt på det då? Ska vi skrika upp till kamp och gå upp på barrikaderna; förstöra det pissamhälle Strömquist så tydligt har visat att vi lever i? Eller ska vi bara skratta igenkännande? 

Dramatikern själv skulle förstås säga att det måste vara upp till oss. Att vår mottagning inte är något hon har med att göra. Och det skulle hon ha rätt i. 

Här kommer vi in på problemet med den moderna satiren. 

Eftersom den är totalt ointresserad av agitation – och egentligen mest bryr sig om att visa upp att den är tillräckligt smart för att fatta något publiken kanske har tänkt på men inte kunnat formulera – blir den i slutändan inget mer än observationshumor med humorlösa poänger. Det gäller såväl den här pjäsen som ”White lotus”, John Oliver, ”Triangle of sadness” och 100 000 andra fenomen och verk från de senaste 10 åren. 

Det är ingenting. Ibland kan det förvisso vara ett väl utfört ingenting. Så är tyvärr inte fallet med ”Liv och död Strömquist”.