En elegant och diskret algerisk affärsman som var förhandlare i gisslandramat med amerikanska diplomater i Teheran i början av 80-talet, som lärde henne dyka,  som omfamnade hennes homosexualitet och läste alla hennes böcker. 

För vana Bouraoui-läsare är minnesbilderna från havet i barndomens Algeriet, de sena nätterna på lesbiska Paris-klubben Le Katmandu och de olyckliga kärleksrelationerna i tidig tjugoårsålder välbekanta och lika omsorgsfullt återgivna som alltid. 

Men det som berör i ”Sorgen har ett minne” är Bouraouis skildring av dödens väntrum. I ett avancerat, flödande minnesarbete försöker hon, hos sin döende far på ett lyxigt hospice i Paris, återskapa dåtiden för att förstå nutiden och det ofrånkomliga i människans existens: vår vetskap om att vi ska dö.

Alla som någon gång vakat vid en anhörigs sida kan känna igen sig i Bouraouis utlämnande beskrivningar av det krig mot sjukdomen hon själv, hennes familj och hennes pappa utkämpar – men är dömda att förlora.

Hon är rädd för att inte hinna säga allt hon vill säga, oroad över att han ska ha ont, och skräckslagen inför nästa kapitel i hennes liv – det faderlösa.

Den initiala förnekelsefasen spänns ut till bristningsgränsen. Pappan försöker bara några veckor innan han dör fly från sitt hospicerum. Han är arg på sin familj som ”spärrat in” honom där, och med hjälp av det magiska tänkandets logik slutar hans dotter Nina sova, stöter bort sömnen om den infinner sig, för ”om jag håller mig vaken kommer pappa inte att dö”. 

När förnuftet slutligen bryter sig igenom förnekelsen och övertygelsen om att pappan, hennes enda manliga referens i ett hav av älskade kvinnor, snart ska dö, ersätts det magiska tänkandet av en galopperande rädsla. 

Hon är rädd för att inte hinna säga allt hon vill säga, oroad över att han ska ha ont, och skräckslagen inför nästa kapitel i hennes liv – det faderlösa.

”Min far är hövdingen i vår stam, om han plötsligt skulle försvinna slår jag vad om att vår grupp faller sönder och känner på mig att det blir katastrof, vansinne, sinnesförvirring för alla inblandade och en vanvettig reträtt in i en sorg bortom räddning.”

På sitt ömsinta och uppriktiga sätt lyckas hon skildra den märkliga resa bakåt i tiden som ofta inträffar i dödens närhet. Hennes 80-åriga far blir ett barn igen, och så blir även hon. Hon läser för honom, klappar hans huvud och betraktar den en gång så smidiga, starka och ibland våldsamma pappakroppen som nu sjunkit ihop till en mager liten fågelunge. 

Samtidigt, i sin egen tillbakagång till liten hjälplös flicka frågar hon sig själv i ett stilla raseri: 

Kan jag fortsätta leva utan min fars blick?