Medan hennes väninnor räknar orgasmer och klagar på sina pojkvänner rycker hon ut till killarnas försvar. När Svenska Dagbladets ledarskribenter hånar tunnhåriga tycker hon att det är orättvist. Hon går på föredrag med Jordan B Peterson och på fest med testosteronstinna fotbollsfans. Hon åker till och med och träffar en manlig incel i Sandviken. Hon tar en för laget.
Därtill är hennes debut, ”Testosteron”, bestående av tio essäer om typ manlighet i vår tid, den strejtaste bok jag läst sedan ”Kritaen5a”. Här bjuds läsaren in att tänka heterosexuella tankar kring frågor som Brodrej ställer sig om mannen som den ”mörka kontinenten”, om våld, sexualitet, makt och förväntningar, med utgångspunkt i allt från Lana del Rey, ”Girls” och Eva Illouz till Stephan Mendel-Enk och Vladimir Nabokovs ”Lolita” med Emma Leijsnes ”Fördel kvinna” som uttalad förebild. Naturligtvis med såväl nätdejting som arbetslivet som en skådeplats för den heterosexuella dansen och kampen. Och med sitt eget liv som återkommande exempel.
Brodrej är nyfiken, generös, ambitiös och föga inställsam. Boken har snygga och catchy kapitelrubriker som ”The Female Gaze”, ”Bikt”, ”När mannen tystnar” och ”Satisfyer Pro” och den som har följt Brodrej som kulturskribent de senaste åren känner säkert igen ett och annat uppslag eller brottstycke.
Till exempel fastnade hon precis som jag framför allt i skildringen av att åldras som kvinna i Åsa Linderborgs ”Året med tretton månader” och reflekterar över konkurrenssituationen mellan kvinnor i olika åldrar utifrån en konflikt på arbetsplatsen.
I ”The Female Gaze” slår hon fast att bara för att det är fel att män objektifierar kvinnor är det inte rätt att kvinnor objektifierar män. Man blir nästan lite rörd av omtanken.
I en annan text går hon i taket för att Maria Sveland använder det 70-talsosande uttrycket ”medsystrar”, och får mig att tänka på en gubbe som lackade ur på sociala medier när han blev tilltalad med ”bror”: ”är vi släkt?!”
Jag kan uppskatta Brodrejs tics att svära i kyrkan.
Det är en barnslig egenskap hon delar med exempelvis Sven Anders Johansson. Men den självpåtagna rollen som djävulens advokat är också ganska irriterande och ibland otroligt missriktad.
”Personligen har jag svårt att tro att någon skulle fara illa av att lajva 50-talskvinna”, skriver Brodrej till exempel, apropå huskvinnedebatten.
Det är en häpnadsväckande naiv och historielös kommentar.
Någon – här tittar jag surt på redaktören och förlaget – borde ha tvingat henne att gå djupare och längre. Stryka, skriva om, och stryka igen. Då hade vi även sluppit formuleringar som: ”Att navigera inom frågan kräver fingertoppskänsla och att prata om systematiskt våldsutövande som manlig kontrollförlust vore att placera sig i en skottglugg där jag inte vill vara”.
Det fina med kulturkritik är vad det korta formatet tvingar en att göra: vässa och komprimera. Man prövar en tanke och en stil. Man orkar hela vägen. Men det är inte hugget i sten.
I det längre formatet och i bokens form förlorar Brodrej dock något av den stringens och närvaro hon har som kulturkritiker.
Frågan är förstås: vem är den här boken skriven för? Och inte är det för mig, nästan dubbelt så gammal och minst dubbelt så sur, och som vill skrika nu vänder vi blad bara jag hör orden kanskemannen och huskvinnan.
Men är det för hennes jämnåriga? Nej, de borde läsa Amia Srinivasans ”Rätten till sex” istället.
Brodrej avslutar dock med en fin kommentar kring nätdejtingens försök att paketera och kommodifiera våra liv, begär och egenskaper och kopplar ihop det med det tilltagande intresset för personlighetstester och astrologi.
Själv kan hon inte ens leverera ett svar på frågan ”vad söker du på Tinder?”.
Men vet du varför Selma? Du är bara en typisk tvilling.
Eftersom Selma Brodrej är reporter på Dagens ETC:s kultursida recenseras boken av Jenny Högström, idé- och kritikredaktör på Göteborgs-Posten
