Viktigt, åtminstone för Gabriel Smith, är att hans roman släpptes innan Charlie XCX album. Han skrev den faktiskt redan sommaren 2019, berättar han i en intervju med tidningen Interview magazine. Men tragiska omständigheter (en avliden förläggare) gjorde att boken inte mötte världen förrän i juni i år.

Boken ”Brat” beskrivs på omslaget som en spökhistoria. Men det är inte en klassisk sådan. Snarare en obskyr variant som för tankarna till "Saw"-filmerna. Det är mer äckligt än läskigt. Infekterade sår, långa remsor av hud som lossnar och spolas ned i badkaret och ett gammalt hus som plötsligt börjar mögla i en onaturlig hastighet.

Berättelsen följer en ung man med samma namn som författaren. Han har nyligen förlorat sin flickvän (hon har dumpat honom) och sin pappa (han har dött). Han har en mamma som är mycket sjuk, en storebror som är mycket frånvarande och en mormor som ibland känns som den enda han faktiskt bryr sig om.

Boken är på vissa sätt en del av en större, engelskspråkig litteraturrörelse, kännetecknad av obrydda protagonister, marinerade i meningslöshet och diverse rusmedel. Gabriel är sällan nykter, vilket bidrar till den stundom otäcka känslan av att han är extremt utsatt.

"Lite som en Bret Easton Ellis-karaktär?" frågar en kollega, när jag berättar om boken, nej, svarar jag. Här rör det sig om en svart magi, där manus kan förändras beroende på när och var de blir lästa, och människor ömskar skinn som ormar.

Spökhistoria, men också en bok fylld av andra böcker, av mammans och mormoderns och pappans och exflickvännens. Alla runt Gabriel tycks skriva, vilket de gör i verkligheten. Gabriel Smith är en nepo baby på en nivå som i svenska mått är extrem, där varje generation på hans mammas sida bestått av författare, ända tillbaka till den avlägsna släktingen Jane Austen.

Språket är drastiskt och underhållande, cyniskt på ett sätt man känner igen från andra unga författare från Storbritannien och USA. ”'Maybe we should kill Mum', I said, in the foyer of the nursing home, as we were leaving. 'No parents, no rules. Clean break.'”

Samtidigt skildrar Gabriel Smith sin Gabriel med en värme som smittar av sig. Mellan de krassa skämten, de återkommande fyllorna, de brutala slagsmålen och den förslappade tillvaron, finns en sårbarhet som lyser igenom precis lagom ofta. Och då menar jag nästan aldrig.

”Brat” ska nog bäst sammanfattas som en experimentell berättelse om sorg. Den är ibland motbjudande, ibland varm och fängslande. Framför allt i dialogerna påvisar Smith en oerhörd skicklighet, de är rappa och interna på det sätt som får läsaren att känna sig som en i gänget.

Den som är oförstående inför Charli XCX:s nya storhet och tycker hennes album är alldeles för hetsigt och ångestframkallande borde prova Gabriel Smith.

Kanske är det han som är vägen till den ultimata brat-sommaren.