Det börjar med ett samtal som förändrar allt. Den 25-årige Leonard Bernstein blir väckt av beskedet att han ska hoppa in som dirigent för New York-filharmonikerna eftersom den ordinarie har blivit sjuk. Han trummar i triumf på sin sovande älskares rumpa och rusar ut för att möta orkestern, ovationerna, genombrottet. Snart möter han också sin blivande hustru, under ett champagnedränkt party där ”Lenny” leder upptågen från flygeln. Här finns ett av de bärande elementen i ”Maestro” – att han attraheras även av män och att den kärlek han delar med frun förvisso är sann, men att den också är den socialt gångbara. Hon har i sin tur att välja på en trogen och deprimerad make, eller en som är glad men träffar män vid sidan av äktenskapet. Hon väljer det senare, så länge det sköts diskret. (Spolier: Det sköts inte diskret.)
”Maestro”, Bradley Coopers film om kompositören och dirigenten Leonard Bernstein, har några av filmvärldens giganter i ryggen. Martin Scorsese har producerat tillsammans med Steven Spielberg, som själv hade tänkt regissera men som lämnade över uppdraget till Cooper sedan han sett dennes regidebut ”A star is born”.
Vilka är det då som går till biograferna och ser ”Maestro”? Jag tänker att det är folk som är intresserade av musik och skapande, folk som har hört inspelningar där han leder verk av Gustav Mahler, folk som har drabbats av ”West side story” och dess banbrytande musik.
Vad får då denna publik? Den får en film som inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill.
Den vill att vi ska förstå att hans fru, skådespelaren Felicia Montealegre, var mer än en birollsinnehavare till den stora kompositörens ego – samtidigt som hon bygger upp den klassiska förbittring som vi sett i så många fall där den enas karriär sätts på paus för att den andre ska maximera sin.
Den vill visa att han tog för sig av sina ofta yngre beundrare, men utan att – trots Metoo – filmen ger dem en röst eller ens verkar fundera över vilka gränser som överträds.
Den vill visa att Bernsteins stora kärlek är musiken, men utan att gå närmare in på varför den blev hans kall eller vad som gjorde honom till den stjärna han var.
Bradley Cooper, som både regisserar och spelar huvudrollen, har gjort sin hemläxa – tekniskt sett är detaljerna på plats. Det svartvita och kontrastrika fotot i 4:3-format i de första 40-talsscenerna blir murrigt 70-tal i färg så småningom. Den så hett omdebatterade näsan (”för judisk”) är inget som stör utan bara förstärker porträttlikheten. Carey Mulligan är utmärkt både som nykär och som åldrande och bitter. Det finns flera förtätade tagningar där kameran är en fluga på väggen medan huvudrollsinnehavarna får chansen att briljera, som scenen där beskyllningarna flyger medan en thanksgiving-parad rullar förbi utanför fönstret.
Bradley Cooper har dessutom studerat dirigering under sex års tid, för bland annat stjärnskottet Gustavo Dudamel, och får visa sina nyvunna kunskaper i en flera minuter lång tagning där han som Bernstein leder London symphony orchestra i Mahlers Uppståndelsesymfoni. Där får musiken faktiskt vara den huvudpunkt den förtjänar, då en svettig maestro ger allt i sina yviga gester, och den vid tiden rätt kallsinniga frun dyker upp i kulisserna och drabbas av både verket och sin mans passion för det.
Nej, det är manuset, skrivet av Cooper och Josh Singer, som är den svaga punkten här. Det blir en så pass klassisk ”biopic” att man undrar hur en så extraordinär musiker kan få en så ordinär film gjord om sig.
Ja, han var en stor personlighet med ännu större ego. Ja, han var en skitstövel ibland. Ja, de bråkade hemma. Ja, han tog plats på sin frus bekostnad.
Ja, vi har sett det förut.
Om man vill se en film om makar som super, röker och attackerar varandra verbalt kan man lika gärna se ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Faktum är att vi ser Bernstein ungefär fem gånger så ofta med en cigarett som vi ser honom med ett partitur eller vid ett piano. Varför tappa bort musiken i ett portätt av en av USA:s största och mest banbrytande musiker?
