Den frikyrklige SVT-mannens fullskaliga moralistattack mot heavy metal i programmet ”Svar direkt” 1984, ses som ett stålbad som stöpt om människor, kultur, ett land.
Men nu, headbangers, börjar det bli dags att släppa greppet och gå vidare. Vända blad. För att lägga sig på samma lågstadienivå som den här boken ligger på: ”Let it go, let it go, turn away and slam the door”.
I oljelakejerna Timbros rockologi ”Hårdrock, frihet, uppror” gör man motsatsen. Man står fast. Blickar bakåt på ett tragikomiskt sätt, likt en grånad man i hörnet på en sunkig bar, som ständigt sluddrar om en antik oförrätt som ingen annan minns. Exakt den energin är det rakt igenom samtliga i de här nio texterna, om än på varierande volym.
Den Spinal Tap-svarta ironin i att tankesmedjan som baxat fram en rekordrepressiv DDR-regering nu släpper en bok om att rocka för frihet, den undgår nog bara författarna.
Gärna vinden i håret på en Harley – men först en rejäl polisbatong i röven.
Ja, visst, det var trist att Öholm drämde tv-hammaren i W.A.S.P. på bästa sändningstid. Det är också 40 år sedan. Den amerikanska konservativa kommittén PMRC:s anfall på rockmusiken skedde också i mitten av 80-talet. Deras lista på 15 barnförbjudna låtar – Prince! Venom! Madonna! Twisted Sister! – är så dammig att Gobiöknen i jämförelse framstår som en watersportorgie i Düsseldorf. Varför ska den PMRC-listan tryckas på papper 2024?
Jag vet att ni hatar regnskogen Timbro, men snälla.
Fildelningstjänsten Napster, Lars Ulrich nemesis, som inte varit i ropet efter millenniumskiftet, får sig en redig känga. Till och med oförrätter mot Abba (!) tröskas, då världshistoriens största popband fick ”löpa kommunistgatlopp i svensk media”. Det har gått ett halvt sekel men Yngwie Malmsteens gamla keyboardist Jens Johansson är arg som om det var igår.
Nostalgin och stillaståendet i ”Hårdrock, frihet, uppror” är djupt beklämmande. Förödande för livslusten. Det enda som finns att se fram emot, enligt avpolletterade och metooade KD-torpeden Johan Ingerö, är att Kiss ska turnera in i evigheten som avatarer. Ingerö har också sett brudar som kör Black Sabbath-covers och har vi tur kommer hårdrock att spelas på operan och i P2 när han är 90 bast.
Toppen.
Jag vill dö.
Vem läser det här och känner pumpen skena och venerna vråla ”nu jävlarrr ska det bli kul med heavy fucking metal”? En mås? Ett barn? En vitvaruchef på Mediamarkt som varje sommar tar sin miljonhusbil med boysen till Sweden Rock, för att fly undan medelklasslivet han hatar?
Hallå där, Mr Mediamarkt! Slå din chef på käften, mörda dina idoler, starta en revolution, bränn ner ditt hus, spräng en bank! Lev! I nuet!
Istället för att klura på vilken mumie som just nu är med i Journey, om Satriani eller Blackmore är kingen, hur mycket pengar Gene Simmons har, hur många kvinnor David Coverdale älskat med, hur många miljarders miljarders streams Metallica rackat upp, om det är Sabaton eller Ghost som är Sveriges senaste mest älskade musikexportunder just nu i denna sekund.
Hårdrock är inte länge en kultur man väljer för att alienera en ”ansträngd medelklass”, hur gärna Sakine Madon än vill det. Testa gangsterrap?
”Hårdrock, frihet, uppror” är ett sällan skådat ältande av meningslösheter som ovan. Jag har läst exakt de här texterna, fast av andra människor, i 20 år. Även du har hört det förut. Det är 144 sidor vältuggad skåpmat utan en knivsudd av nya tankar.
Och när det försöks att tänka nytt blir det clownskola. Som när redaktören själv, Andreas Johansson Heinö, vill visa på att hårdrock till skillnad från pop inte ”är att drömma sig tillbaka till en tid som sedan länge är förbi”. Hans exempel blir då ”War pigs” och ”Child in time”, två uttalade antikrigslåtar med över 50 år på nacken. De är ”att höra början på den tid vi fortfarande lever i”. Ja, visst, vi lever i turbulenta tider, fred på jorden är inte att tänka på, men presenterat genom Johansson Heinös tondöva hurtbullepenna får jag mest känslan av att han är störtkåt på hur mycket hans krigsaktier stigit på sistone.
På samma bisarra sätt skriver liberala skjutjärnet Sakine Madon om sin kärlek till Slayer, som hon upptäckte när hon var 30 år. Jag tycker det är coolt att en vuxen utan bakgrund i extrem metal faller handlöst för ett band som sjunger om att knulla lik och skjuta sig i skallen. Men att beskriva Slayer, och hårdrock i allmänhet, som en medveten identitetspolitikers anti-wokea mardröm, där varje textrad kräver diskursanalys, det är ett okunnigt sätt att försöka pressa in kultur i sitt eget politiskt lagda tankepussel.
Mot slutet av karriären, då Sakine Madon upptäckte dem, spelade de flera gånger på Gröna Lund bland barnfamiljer, sockervadd och karuseller. Sista gången, 2017, kallade frontmannen Tom Araya berg och dalbanorna för ”family fucking fun” och sa att det var härligt att vara på ”den gladaste platsen i Sverige”. Hårdrock är inte länge en kultur man väljer för att alienera en ”ansträngd medelklass”, hur gärna Sakine Madon än vill det.
Testa gangsterrap?
Timbros snuskfrossande i nostalgi och kränkningar från förr visar på det ständiga dilemmat för den svenska hårdrockaren. Man vill vara farlig, en rebell på utsidan, ständigt i gråzonen, fucking dangerous maaan, men blir ändå snöflingerasande så fort någon faktiskt tar anstöt. How dare you, jag är bara en fredlig svennerockare!
Samtidigt tillhör man en kultur som, efter 90-talets dekisdecennium, blivit en gigantisk permanent arenafyllare och musik för golfspelande aktiegubbar. Polarprisad lägereldskultur, sönderkramad av etablissemanget. Det går inte att vara störst, bäst, vackrast, rikast, mest älskad – samtidigt som man ser sig som en bespottad wild child.
Ni kan inte få båda. Välj för satan, för Satan.
